”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Jonas Holgersson

Jonas Holgersson
Snick Snack
(Moserobie)

Trumjazz. Ackompanjatör är fel titel. Trumslagare också. Takthållare – rena vansinnet!

Jonas Holgersson är en musiker som spelar trummor. Han kan nog vara Sveriges mest lyhörda och finkänsliga jazztrummis.

Jazz, förresten. På skivor och scener har han till exempel spelat med Jonas Kullhammar, Marie Bergman, Mikael Rickfors, Monica Zetterlund, Rigmor Gustafsson, Tommy Körberg och Jacob Karlzon, för att nämna några.

”Snick Snack” är hans första utgivning i eget namn. Med undantag för två spår har han gjort musiken.

Det är inte alltid så men det kan ju bli speciellt när en trummis svarar för komponerandet. Jonas Holgersson spelar före, mitt i och en bit bakom centrum. Men han lämnar aldrig fokus, mikrofonen är hela tiden på honom.

Medmusikerna – den distinkt melodiske basisten Christer Spering och den lyriske fribopsaxofonisten Karl-Martin Almqvist – spelar ibland med Holgersson och ibland spelar han med dom.

Han använder sina händer och fötter – minst tre av varje – för
att vandra runt på trumsettet. Där finns såväl lekfullt klirrande cymbaler som bom bom-bastrumman, dunsande pukor och en mer rapp virveltrumma.

Än här, än där; om vartannat, snabbt-snabbt som en iller men alltid lika rytmsäker. Han lägger en puls som ligger kvar medan han går på utflykter. Jag häpnar, det är ordet.

Mellan triostyckena finns även några solospår.

Jonas Holgersson är en av få trummisar som kan spela så omväxlande solon, både rytmiska och melodiska, att jag aldrig suckar. Utan istället ropar: För lite, för kort! Spela mer! Ta ett längre solo!

(Lira 2011)