Etikettarkiv: Pianist

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

edda-magnason-sakta-vi-går-genom-stanNej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Salome Kammer

Salome Kammer
I´m a Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

cd-cover-salome-kammer-exil-100~_v-image480q_-86e76969c4c6eae737b1aecd7f2fc4c32e479f73Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(Olika versioner på arbetet.se / i Hifi & Musik)

Kubansk musikbok från Haninge

Samuel Charters
Mambo Time – Från Havanna till Haninge
(Ars förlag)

Mambo timeDen legendariske amerikanske skivproducenten och författaren Sam Charters, som gjort inspelningar med alla från Lightnin´ Hopkins via Country Joe & The Fish till Skäggmanslaget, har skrivit en underhållande och informativ bok om den ännu mer legendariske pianisten och kompositören Bebo Valdés från Kuba och Haninge.

Rent skandalöst att Bebo kunnat sitta och spela för (nästan bara) sej själv i Haninge utanför Stockholm – medan de jämngamla gubbsen i Buena Vista Social Club blivit världsberömda och rika på gamla dar. (Bebo Valdés nämns inte ens i världsmusikbibeln ”World Music The Rough Guide”. Oförskämt!)

Charters följer Bebo Valdés från det lilla samhället Quivicán på Kuba till arbetet som orkesterledare på nattklubben Tropicana i Havanna och på turné i Europa med Lecuona Cuban Boys.

Med de sistnämnda kom han till Stockholm för snart 40 år sen – och stannade. För här träffade han sin hustru, Rose Marie.

Passande lyssning under läsningen är dubbelalbumet ”Recuerdo de Habana / A Portrait At 80” (Gazell/Warner), producerat av Charters.

Hör! Pianisten Bebo Valdés spelar – minst – lika virtuost och personligt som Rubén Gonzáles från Buena Vista Social Club.

Också ”Calle 54” (Emi, både dubbel- och enkel-CD) med musik från latinjazz-filmen med samma namn rekommenderas. Här kan man höra pappa Bebo spela pianoduett med sonen Chucho Valdés (känd från gruppen Irakere).

I boken finns en utförlig diskografi över tillgängliga CD med Bebo Valdés.

(Hifi & Musik 2002)

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)

Trumpetaren Anders Bergcrantz: chops, ambis och sound

En enda trumpetton kan vara lika innehållsrik som Svenska Akademiens ordbok. Hur ska då jag med några få ord – ack, dessa futtiga, otillräckliga ord – kunna beskriva hans, som han själv säger, ”sound”?

Ett blygsamt försök:

Det är som om han står där på scenen och pratar genom trumpeten. Nej, han pratar inte ens. Han står och funderar. Så minns han någonting, som får honom att le och småskratta. Lugnt och avspänt andas han genom trumpeten. Och ur trumpeten stiger toner och lägger sej som mjuka, svävande cumulusmoln i luften.

Låten heter ”Stella By Starlight” och finns på albumet ”Live At Sweet Basil” (Dragon), som Anders Bergcrantz spelat in på jazzklubben Sweet Basil i New York.

Är du en trumpet? frågar jag Anders Bergcrantz. Frågan kan ju verka fånig, men Anders svarar direkt:

– Ja, det tror jag.

– Ju bättre ”chops” och ”ambis” – två ”jazzord” som på svenska betyder, ungefär, inspiration – desto mer blir trumpeten en del av mej, desto mer av mej själv kommer ut ur klockstycket.

– Det är kul att du tycker att det låter så lätt, så enkelt och naturligt när jag spelar trumpet. Fast det ligger ju en del jobb bakom.

Klar för kvällens spelning. Anders Bergcrantz med trumpeten och i jazzkostymen. Foto: Birgitta Olsson

Säger Anders Bergcrantz, 31 år, som började spela trumpet när han var 15 och har gått ett år på musikskolan Berklee i USA och två år på Musikhögskolan i Malmö.

En, kan man tycka, likaså fånig följdfråga: Väljer musikern sitt musikinstrument eller väljer musikinstrumentet sin musiker? Också nu svarar Anders – utan betänketid – att trumpeten valde honom.

Pappa Sven Bergcrantz är en välkänd musiker i Skåne och också de två bröderna spelar jazz. I hemmet fanns många olika musikinstrument som Anders provspelade: elbas, saxofon, congas, tvärflöjt, trummor…

– Min storebror spelade trumpet. Han fick kämpa länge för att få ”sound” i trumpeten. Så provade jag brorsans trumpet… Jag fick ”sound” direkt! Brorsan tittade på mej,tyckte det var värdelöst. Han fick kämpa medan lillbrorsan bara tog trumpeten och började blåsa.

Innan rock och pop blev ungdomens musik var jazz den nya och ”trendiga” musiken. Idag kan jazzskivor vara svåra att hitta i närmaste skivaffär. Jazzklubbar måste få statligt stöd för att kunna arrangera konserter.

Det är nog inte bara intervjuaren som blir förvånad av att höra att Anders Bergcrantz är yrkesmusiker. Han försörjer sej på att spela jazzmusik på trumpet.

– Jazzpubliken är liten, men inte så liten som det sägs. Inte minst danskarna är trogna jazzlyssnare.

– Jag spelar lite hemma, mycket i Danmark och en del i andra länder. Då går det. Jag tror inte många svenska jazzmusiker kan försörja sej på att bara spela i Sverige.

En yrkesjazzmusiker för en ambulerande tillvaro – det är nästan som att vara handelsresande i jazz. Några ”arbetstillfällen”: Anders har sin egen orkester, spelar med danske pianisten Jan Kaspersen, är också medlem i Tolvan Big Band och på nya albumet ”Live At Sweet Basil” spelar han tillsammans med amerikanska musiker.

Hur många Anders Bergcrantz finns det? Blir det inte schizofrent att spela med så många olika musiker?

– Det kan man tycka, men stilarna är trots allt ganska lika – modern akustisk jazz. Jag spelar, så att säga, ”likadant” med alla banden. Jag vägrar att hamna i en situation där jag tvingas spelas musik som inte är ”jag”.

Musikskribenter har som gammal ovana att jämföra nya musiker med äldre och mer kända. Också trumpetaren Anders Bergcrantz har förstås kallats ”en ny Miles Davis”. Men hur mycket jag än lyssnar, så kan jag inte höra att Anders låter som Miles.

– Nej, det tycker inte jag heller.

– Hos alla trumpetare – hos alla jazzmusiker – finns Miles med i bakgrunden. Men att spela som Miles Davis går inte. Somliga har försökt – med mindre lyckade resultat.

Däremot, avbryter jag och berättar om en konsert där Anders Bergcrantz och hans eget jazzband bl a spelade låten ”Blues For Lee”. Nästa dag gick jag och köpte en skiva med Lee (amerikanske jazztrumpetaren Lee Morgan).

– Menar du att min låt fick dej att upptäcka Lee Morgan? Fantastiskt! Då har man lyckats!

Mellan hans och ditt trumpetspel tycker jag däremot att jag hör vissa likheter…

– Det stämmer säkert, säger Anders. Jag minns inte hur liten jag var när jag hörde honom första gången. Lee Morgan har inspirerat mej mycket.

(Femina 1993)