Tag Archives: Ystads teater

Femte gången gillt för Ystadrevyn!

Ystadrevyn 2018
”100 procent lokalt producerad Revycocktail”
Med: Christoffer Almqvist, Miranda Christiansson, Ulrika Conradsson Häggel, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Maria Persson, Nils-Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.
Texter av: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Nils-Gunnar Snygg, Vase & Fuglsang, Falkenbergsrevyn, Staffan Bjerstedt m fl.
Regi: Nils-Gunnar Snygg.
Premiär: den 6/1, spelas t o m 27/1.

Bäst: Marcus Hadriz, som är i flerfaldig (mimik, komik och sång) toppform!

Sämst: Nej, vad skulle det vara? Inget är ju dåligt. Jo, sången kan skruvas upp något så den hörs bättre igenom musiken.

Femte gången gillt? Ja, detta kan kallas en arbets- eller ihärdighetsseger. Under fyra tidigare år har man slipat ensemblen och provat sig fram genom olika revynummer – med resultatet att Ystadrevyn årgång 2018 är bättre än någonsin. Omöjligt att sätta annat än högsta betyg!

Ser att jag redan i fjol påpekade att Ystadrevyn blivit proffsigare och höll ett högt tempo. Ännu proffsigare i år och tempot har drivits upp ytterligare en bit. Full fart genom numren och även snabba nummerbyten, inga pauser när ridån går ner och upp.

Ystadrevyn 2

Ystadrevyn 2018. Foto: Bass Nilsson

Dessutom skrattade jag, till skillnad från i fjol, mest hela tiden! Ystadrevyn skriver ett fåtal nummer inom ensemblen. De flesta köps in. Men i år har inköpen gjorts med större noggrannhet. Texterna, tal som sång, är mycket bättre. Undrar om inte vissa texter också dragits åt, ut och upp lite extra i Ystad?

Så att de blivit grövre, spetsigare och roligare ändå. Åtminstone har Nils-Gunnar Snygg (regi) och Carl-Johan de Neergaard (koreografi) drillat ensemblen så att allt – tal, sång och dans – sitter bättre än någonsin. Alla håller högsta (amatör)revyklass! Fast några sticker ändå ut.

Främst Marcus Hadriz som genast i andra numret, där Lars-Åke Kristensson informerar om revyn, agerar som teckentolkare á la slap stick. Ännu roligare är hans slapstickversion av Mandelmann. Också tajmingsäker och rolig som talande komiker med Nils-Gunnar Snygg i sketchen med Ystadtanterna Siw & Rut.

Från en tidigare hög komisk nivå har Hadriz lyft sig till en ännu högre. Även Maria Gunnarsson stiger fram. Hon sjunger med revyspets i rösten, betonar sin skånska dialekt och agerar komiskt säkert i en grannen i huset bredvid-dialog om fräs – från jord- till ståfräs.

Skrattade mycket också åt Malin Stenkilssons inställda föredrag om vägmärken. Alltså jag begrep aldrig om allt gick på tok vid premiären eller om monologen med bildvisning ska vara så här? Fenomenalt agerat, viket fall.

Ystadrevyn 1

Återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Foto: Bass Nilsson

Ulrika Conradsson Häggel, som förstås sjunger bra i ett par gospelaktiga sånger, bör också nämnas. Däremot har Nils-Gunnar Snygg, revyns egentliga proffs, dragit sig lite tillbaka. Skojig och smågalen när han är med – men hans solobravurnummer i pyjamas är ju för kort.

Det skämtas om bostadsrättsföreningar, skolpolitiker, burkamode, lattemorsor, mobiler, Björn Ranelid… Givetvis också, som det ska i en lokalrevy, under midjan, bak och fram. Alltför många gånger dessutom. Ändå skrattar jag, för att det görs så tempofyllt och drivet, det blir bra och mycket roligt, faktiskt.

Det större egna numret, skrivet av Ystadrevyn, är ett sångpotpurri: en årsgenomgång av livet på Österlen och i världen. Hasselmössen samsas med Mandelmanns, Donald Trump med Kim Jong-Un. De senare omsjungs och handhas som dockor av återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Jätteroligt, kort sagt.

Kritik? Inget jag saknar? Jo, jag vet att mottot för Ystadrevyn är att vi ska ha roligt men nog borde det ändå gå att ha ett nummer som sticker hål på något inom till exempel Ystadpolitiken? Även om Snyggs roliga historia om Kent Mårtensson lockade till skratt så är det långt ifrån vad jag efterlyser…

(Något kortare i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Lill-Babs

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)

Perikles möter Bröderna Marx i Nybrostrand

Dansbandsmusikal

Rakt upp och Ner
Smultronstället – en Perikles-musikal
Ystads teater

Första akten är som en ändlös startsträcka. Personerna ska beskrivas. Berättelsen grundläggas. Det sker i revyaktiga sketcher med Perikles-dansbandslåtar emellan.

Lena (spelad av Elisabeth Zaar) har varit gift med Göran S (Marcus Hadriz) som lämnat henne för den yngre Susanne (Jessica Aleryd). Hårdrockarna Annika (Anna Bergh) och Robban (Ted Eriksson) är dotter till Lena och Göran respektive dotterns kille. Jättegamle morfar Sture, alltså Lenas far (Eric Persson), och en yngre Mångsysslare (Dennis Klang), bland annat frisör och husvagnsförsäljare men främst Don Juan, är också med.

Rakt upp och NerDet borde kunna bli många förvecklingar. Som när Susanne får för sig att Göran ska överraska med en resa till Rivieran men har köpt husvagn och tänker fira midsommar på Nybrostrands camping. Eller att de unga hårdrockarna bokat in hårdrockfestivalen (förmodar jag?) i Gussnava…

Men texterna är tyvärr torra som fnöske. Inte ens elitkomiker hade kunnat vrida några droppar humor ur det här. Endast Marcus Hadriz – med sin plastik till kropp och ord – lyckades locka fram ett smil hos mig.

Välbehövlig paus. Vad hade ensemblen för sig då, kan de ha provat Robbans hemkörda dunk? För andra akten – inledd med Rakt upp och ners specialitet, en svartvitstruttig stumfilm – blir raka motsatsen: full fart och tryck rätt igenom!

Scenen är campingplatsen, där alla lyckats hamna: två tält (Lena och pappan i ett; ungdomarna i det andra) och en skamfilad husvagn (Göran och Susanne). Strax ansluter sig också bygdens Don Juan.

Några ingredienser: sprit i morfars droppflaska, laxermedel i Susannes drink, ovannämnda hemkörda vattendunk, jonglering med apelsiner och bandet Testikles (?!) på dansbanan. Fnösket tar eld och det blir den galnaste musikalfars – ja, musikalbuskis – á la de sjungande bröderna Marx med familj i Nybrostrand.

Morfar Sture får sprutt i benen och ”fredag i blodet” och Göran sjunger som en Olle Jönsson. Slutligen utbrister hela gruppen i en dagen efter-version om vad som kan hända en midsommarnatt med tömd dunk av Perikles-låten: ”Var har jag sovit i natt…”

(Ystads Allehanda 2014)

Isabella Lundgrens 78-varvsång

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Ystads teatercafé

Isabella Lundgren sjunger som en 78-varvare. Så som inspelningstekniken fick jazzsångerskor att låta förr tiden: gällt och lite vasst. Hon kunde varit samtida med Billie Holiday eller en ung Monica Zetterlund. Samtidigt kunde hon inte ha varit det.

Hennes sång börjar vid jazzens födelse i New Orleans och reser genom jazzhistorien. Repertoaren består av ”söndersjunget” material ur Den amerikanska sångboken – som ”That Old Black Magic”, ”Somewhere Over The Rainbow”, ”Stormy Weather” och ”Moon River”.

Det mesta har de flesta i Ystadteaterns fullsatta café hört förut. Men aldrig så här! Isabella Lundgren må vara ung, lite mer än 20 år bara, men hon har redan förmågan att placera de gamla välkända låtarna här och nu, framföra dem genom sig själv.

Isabella Lundgren och Carl Bagge med musiker från en annan konsert. En av mina absoluta favoritlåtar: ”I dina kvarter”.

Specialitet: sänka tempot så att snabbare låtar blir ballader och ballader går långsammare ändå. Det kan verka som om en enda rad i en sång tar fem minuter att sjunga. Hon balanserar melodi mot rytm som om de vore tio – ja, hundra – glas på en tallrik på ett balansrör högt upp i luften.

Bob Dylans ”It Ain´t Me” – ur Det nyare amerikanska sånghäftet – har aldrig framförts så stilla och eftertänksamt. Isabella presenterar varje sång eller snarare låttext, så kanske väljer hon också låtar efter texterna. Ändå känns det inte som om hon tolkar just dessa ord utan sångerna träffar snarare en punkt djupt inuti henne och föder något annat och nytt, hennes egen tanke och känsla, som hon uttrycker och förmedlar.

Carl Bagge Trio med honom själv på piano, Niklas Fernqvist, kontrabas, och Daniel Fredriksson, trummor, ackompanjerar = följer sången. Isabella Lundgrens röst grundlägger musikens karaktär. Trion stöttar med harmonier och rytmer, instrumentala mellanspel som blir mer än så och några inspirerade solon. Särskilt Fernqvist spelade några riktig fyndiga, melodiska bassolon.

(Ystads Allehanda 2013)

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

??????????

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

Midsommarnattens erotiska leenden

Sommarnattens leenden affischRättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Sommarnattens leende filmaffischTeaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

midsummer_nights_sex_comedyNu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)