Ännu en – kvinnlig – polisroman inifrån

Cherstin Juhlin
Bryggan
(Recito)

Cherstin Juhlin, numera pensionerad polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad, har skrivit sin andra deckare om Annika Vester, också polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad med omnejd (inklusive Åhus).

Ännu en polisroman inifrån – och det märks, också den här gången.

Trots att det handlar om mord – vilket ju en deckare ska göra – så anstränger sig inte Juhlin för att skapa action utan berättar så autentiskt som möjligt om främst den kvinnliga polisens arbete och även privatliv.

Nej, jag kan inte vara säker men det känns ovanligt verklighetsnära.

Resultat: ett porträtt av en medelålders kvinna och polis.

”Bryggan” är en kvinno- och livsroman lika mycket som kriminal- och polisroman. Annika Vesters privata bry med sina gamla föräldrar blir nästan mer spännande än mordutredningen.

Själva kriminalgåtan känns inte heller konstruerad.

Misshandeln och mordet som ska följa långt i romanen bottnar i människornas liv och blir en närapå logisk följd av förhållandet mellan en ensamstående kvinna, några män och hennes son. Det skulle inte förvåna mig om jag slog upp Kvällsposten och såg en artikel om en liknande händelse rätt ur verkligheten.

Cherstin Juhlin berättar så bra att hon borde kunna jämföras med många mer kända och framgångsrika deckarförfattarinnor. Nästan, vill säga.

Skillnaden mellan henne och svenska deckardrottningar är att de senare ofta skriver sina slutmanus i tätt samarbete med flinka förlagsredaktörer. Juhlin har skrivit själv (med lite ”skrivtips och peppning” från några författarkollegor).

Även om ”Bryggan” är ett lyft i jämförelse med föregångaren ”Anagram” så hade också den nya boken förtjänat en sista redaktionell genomgång (ytterligare lite språklig puts, några nedstrykningar, en lätt omdisponering av de olika tidsplanen) för att bli riktigt bra.

Inte mycket, bara finputs, det där lilla sista och extra som behövs.

(KvP 2013)

I öronen: Krar Collective

Krar Collective
Ethiopia Super Krar
(Riverboat)

Hemifrån och bortifrån; in- och utifrån.

Både sångerna (från olika delar av Etiopien) och musikinstrumenten är traditionella men hur de används respektive tolkas måste väl bero på att musikerna lever utanför hemlandet, nämligen i England. ”Ethiopian White Stripes”, som någon recensent skrev.

Krar Collective består av Temesgen Zeleke, sång och krar, Genet Assefa, sång, och Robel Taye, kebero.

Både krar (fem- eller sexsträngad lyra) och kebero (trummor) är traditionella instrument från Etiopien. De nämnda spelas på scen, vid inspelningen tillkom en basvariant av krar, masenqo (ensträngad fiol), washint (flöjt) med mera.

Temesgen Zeleke har elförstärkt sin lyra, så ålderdomlig att den kan kallas Davidslyra.

Resultatet låter inte riktigt som en elgitarr men snarlikt. Så spetsigt, tufft och envetet att jag minns första gången jag hörde Tinariwen spela så kallad ”ökenblues”.

Med kombinationen elektriska och akustiska lyror, fiol, flöjt och trummor, mörkare mans- och ljusare kvinnoröst är Krar Collective på väg att förena traditioner med nutiden och skapa sin egen personliga musikform.

Är man uppvuxen med rock och pop så rockar, funkar och gungar Krar-musiken i öron, ben och hela kroppen.

(Hifi & Musik 2012)

”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)