Med munstycket till hjärtat

Rémi Panossian Trio feat.
Nicole Johänntgen & Nicolas Gardel
Ystads konstmuseum

Nicole Johänntgens saxofon och Nicolas Gardels trumpet spelar jämsides: diskuterar, käbblar, samsas och käbblar igen. Enbart blås, så börjar det.

Rémi Panossians pianotrio med Maxime Delporte, bas, och Frédéric Petitprez, trummor, lägger till ett bastant, rytmiskt komp. Samtidigt som saxofon/trumpet fortsätter att placera blåstoner bredvid, runtom, med och mot varann.

Vackra toner som spelas unisont – eller nästan – så att liksom en tredje blåsare dyker upp mellan dem. Som en liten blåsensemble.

Tyngre och rockigare men en bra förlyss- och titt på saoxofonisten Nicole Johänntgen.

Fri form i en form. Experimentellt men ihophållet. Och till allt tyngre och tuffare piano, bas och trummor. Jäkla tryck nu! I ett pianotrionummer (utan blås) blir det snudd på rock’ n’ roll, blues och funk. Typ tuff bop som kränger. Rock som krumbuktar sig.

Samtliga är välspelande och hårdsvängiga. Fast årets vikarierande tornblåsare, alltså Nicole Johänntgen, glänser speciellt i sina solopartier.

Övriga spelar jazzmusik medan Nicole spelar med och ur sig, hela sig. Hon sätter munstycket till hjärtat: andas, samtalar, berättar. Än vackra toner, än smärtsamma, kvidande. Improviserat kring melodin och temat, som i livet.

(Ystads Allehanda 2015)

”Den kvinnan kan inte spela!”

Carla Bley, Andy Sheppard, Steve Swallow
Trios
(ECM)

För alltid kommer jag att minnas vad sångaren och basisten Jack Bruce sa i en intervju: ”Den kvinnan kan inte spela!”

Men jag vet nog vad det berodde på. En musikaliskt könskrock. De hade försökt samarbeta men han klarade inte av hennes intrikata musik. (Och kanske inte heller att ta musikaliska order av en kvinna?)

Carla Bley är en egenartad jazzartist: kompositör, arrangör och pianist. Och så full av humor!

På nya albumet ”Trios” återvänder Bley med sin trumlösa trio till låtar som hon tidigare spelat in med andra sättningar, ända upp till storband. Om man till exempel hört de bägge tidigare inspelningarna av ”The Girl Who Cried Champagne” (sextett respektive storband) så blir det extra
fascinerande att återhöra samma tredelade svit i detta nerskalade format.

Det handlar inte bara om nya arrangemang utan mycket mer: en självkritisk renovering av kompositionerna.

Andy Sheppard, saxofon, och Steve Swallow, elbas, söker lyriska vägar genom bossa, ballad, swing, bop, konstmusikaliskt och fransyskt. Medan Carla Bley spelar ackordstrött och tonspritt på pianot.

Typ någon som, lätt irriterande, lägger sig i samtalet. Lek och spring i tonerna.

Och så vackert, redan från Swallows inledande bastoner i förstaspåret ”Utviklingssang”.

(Hifi & Musik 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Elin Larsson

Elin Larsson Group
Let You In
(Playing With Music)

Hennes live-inspelade debut var en smärre sensation. Vad ska jag då utbrista när jag hör första studioalbumet med Elin Larsson Group?

Det är ju ännu bättre, här förmedlas ännu mer av de fem musikernas mångfacetterade uppfattning om jazz. Musiken är större och djupare, än mer innehållsrik med Elin Larssons saxofontoner som stigfinnare och ledare.

Hon fortsätter att blåsa så många och olika toner ur sina saxofoner att man undrar var i hela världen de kommer ifrån, var förvarar och hämtar hon alla sina toner? Bra grupp också med sin något speciella sättning.

Kristian Persson hanterar trombonen på sitt sätt. Henrik Hallberg spelar gammeldags jazzklingande elgitarr. Niklas Wennström bubblar tysta toner men kan även spela mer melodiskt på sin kontrabas med en aning av elektricitet. Trummisen Johan Käck byter från stilla, svängiga rytmer till hårda slag och ös.

Också de andra släpps fram i ljudbilden men det är blåsinstrumenten – och framför allt saxofontonerna – som ger musiken dess speciella karaktär. Vilken karaktär det nu kan vara, personlighet är kanske ett bättre ord.

Elin Larssons jazzmusik pendlar mellan bop, cool, avantgarde och även lite soul. Melodiskt och spräck, ett himla väsen och knappnålstyst. Som om allt hör till samma jazzfamilj.

Det kan växla snabbt i en och samma låt.

Titelspåret ”Let You In” och ”Paranoia” är bra exempel, där finns nog allt jag nämnt. Sax- och trombontoner spelar både med – mycket vackert – och… nej, inte mot utan bredvid varann, de har varsin röst. Elin Larsson går från brunbjörnsbrum till flöjtsaxofon. Och allt där emellan!

Det är förstås vad hon gör men ännu mer hur hon gör det. Vilken pondus! Och vilja! Hon vänder ut och in på hela kroppen för att uttrycka sig.

Att recensionen fokuserar på Elin Larsson är oundvikligt men ändå lite orättvist. Henrik Hallberg bör speciallyssnas på när han t ex inleder ”Allt är bra nu” med ljuva elgitarrtoner, skapar en stämning av stilla gospel.

Mitt i ”Before The Flood” tystnar musiken plötsligt – sen börjar Hallbergs gitarr, Johan Käcks trummor och Niklas Wennströms bas att lägga ett pulserande indipopkomp för Kristian Perssons melodiska toner. Liksom Elin Larsson på saxofon spelar han så egenartat på trombonen, liksom frilägger och polerar varje ton.

(Lira 2011)