Etikettarkiv: Livet

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

Kvinnan på tåget1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

Good girl2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

cirkeltecknaren3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

De hatiska4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

Sturemordet5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Egen bokreklam

Framsida Skrönor

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

Mankell Handen 2”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Livsthriller i Paris

Medan jag läser och skriver om hennes nya och tredje översatta deckare, ”Förödelse”, så passar jag på att påminna om ”Bombyx”, som var det första som kom på svenska och jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

bombyxomslag300Anne Rambach
Bombyx

Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

(Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda, 2008)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)