Etikettarkiv: Karl Olandersson

I CD-spelaren: Jessica Pilnäs (samt Peggy Lee)

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute to Peggy Lee
(Act)

Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.

I likhet med allt fler svenska sångerskor, som här Jessica Pilnäs, sjöng hon på den breda gränsen mellan populär- och jazzmusik (plus den där känslan av blues som fanns i rösten).

Jessica Pilnäs har tänkt till med hjälp av producenten Johan Norberg. Eller möjligen har de tagit i.

Att låta sången ackompanjeras av följande sättning – Mattias Ståhl, vibrafon, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Jonsson, bas – är ju vågat bara det. Men att dessutom ta med Fläskkvartetten…

Strax visar det sig att jag var fördomsfull.

I låt efter låt – t ex ”Do I Love You”, välkända ”Fever” och I´m Gonna Go   Fishin´”, för att nämna några – skapas en både vacker och spännande klanggemenskap mellan de egentligen så olika trumpet- och vibrafontonerna. Medan kontrabasen pulserar och driver på.

När Fläskvartettens konstmusikaliskt oortodoxa stråkar dominerar i ljudbilden – som i ”Smile” – förflyttas musiken till en ännu mer diffus musikgenre som knappast finns men finns ändå.

Att trummor och ackordinstrument saknas ställer större krav på övriga musiker och inte minst på sångerskan. Det gäller att ha de instrument som inte hörs och finns i kroppen.

Jessica Pilnäs klarar det bra. Hennes röst förändras något lite efter låtarnas karaktär: popigare, jazzigare och bluesigare, mer melodiskt och mer svängigt, ljusare och mörkare röstläge.

Hon sjunger t o m den nästan ihjälsjungna ”Fever” så pass personligt att jag klarar av att höra den för jag tror tusende gången. Och i ”Boston Beans” – mitt favoritspår – betonas både humor och svärta.

Vad jag saknar på albumet är ”Why Don’t You Do Right?” och ”Is That All There Is? – alltså Peggy Lees första och sista stora hitlåtar. Två så distinkta låtar till texter och melodier men samtidigt så pass lösliga att det skulle varit spännande att höra vad sångerskan och den här sättningen av musiker kunnat åstadkomma.

(Lira 2012)

Annonser

I CD-spelaren: ASJO

ASJO
Point of View
(Pitch Blue)

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist blev strax en av mina favoritmusiker när jag hörde henne i slutet av 70-talet. På senare år har hon ägnat sig mer åt att komponera, arrangera och dirigera än att spela.

Lite synd, tycker jag, men hon är skicklig och personlig också som, låt säga, jazzmusikalisk auteur.

Som på albumet ”Point of View” med ASJO eller Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra; en så stor orkester (sång, piano, elgitarr, bas, saxofoner, trumpeter och tromboner) att den får benämnas storband. Bland medlemmarna finns några av Sveriges främsta jazzmusiker och inte minst Lena Swanberg som både sjunger vanlig jazzsång (om ordet ”vanlig” kan användas om henne) och utför instrumentala röstdueller med orkestern.

Ann-Sofi Söderqvist är en mångnyanserad kompositör.

En underliggande puls – bakom trummorna sitter Jonas Holgersson – driver på, försvinner ibland men återkommer. Det spelas både subtilt och med ett jäkla ös samt alla nyanser där emellan.

Söderqvist har också försett sångtexterna med så melodiska toner att de skulle kunna passa i den internationella jazzsångboken. Den som vill kan läsa sångtexterna i CD-häftet, kolla skiv- och låttitlar – och fundera över om – och i så fall hur – musiken är programmatisk.

Själv tror jag att Ann-Sofi Söderqvist känslofyllt sina kompositioner och arrangemang med så mycket hon bara kunde ur både sig sjäv och hela livet.

Flera musiker släpps fram för solospel:

Pianisten Harald Svensson och gitarristen Amedeo Nicoletti spelar lyriskt på var sitt sätt i ”À Bientôt” respektive ”Tranquility”.

Kolla musikvideon till låten ”À Bientôt”.

Än mer spännande är soliststafetterna. T ex sviten ”Trumpet Madness 1”, ”2” & ”3”, där vi kan jämföra trumpetarna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Jansson och Karl Olandersson i tur och ordning.

Eller ”Queen of All Goods” med solospel av (först) Karin Hammar och (sen) Lisa Bodelius, bägge trombon.

(Lira 2012)