Svenska folkmusikveckan (3): Lena Willemark

Lena Willemark
Älvdalens elektriska
(Amigo)

Lena Willemark sjunger lika traditionellt som personligt.

Bägge orden bör dessutom förstärkas med mycket. Och just därför är hon nog den mest traditionella svenska folksångerskan. För tvärtemot vad som ofta påstås har folkmusiktraditionen alltid varit i förvandling.

”Vi lever ju under tiden”, skriver Lena i CD-häftet.

Det syftar på att också henne nya soloalbum ”Älvdalens elektriska” mest innehåller folklåtar som hon lärde i ungdomen, då hon bodde i byn Evertsberg i Älvdalen. Sen dess har Lena Willemark medverkat på – otroligt men sant – cirka 50 skivor med folk- och världsmusik, jazz, klassiskt, vispopschlageraktigt… För att inte tala om vad livet för(t) med sig dag- och stundligen.

Var befinner sig sången och musiken när hon sjunger en fäbodpsalm från Åsen i Dalarna med ny text av Ninne Olsson och till bl a Haci Ahmed Tekbileks ney-flöjt? Koraler inger mig ofta känslan av att skogen är en kyrka. Här möts kurbits och orientalisk ornamentik så att Dalaskogen också kan vara en moské.

När hon själv skrivit en ny text till en vallvisa från Sörsjö och kompas av Mikael Augustssons bandoneon blir sången en resa genom Sverige och världen, till vart än ”barn tvingas leva i ofrihet”.

Och när hon i en annan koral, ”Ande”, sjunger a cappella så uttrycker sången en oändlig längtan genom tid och rum. I avslutande ”Dejlig rosa”, där Mikael Marins altfiol tillkommer, gnisslar kompet så att ordet ”dejlig” får en svävande, oklar betydelse.

Lena Willemark spelar också folklåtar på fiol, både solo och med Verf Lena Egardt, fiol och/eller Leo Svensson, cello. Strävt och sökande, in- och utåtblickande, så att det grova i musiken och livet blir grant. Dessutom kular hon – flera gånger – så där livsfarligt som bara Lena kan.

Undrar om hon alls brydde sig om oss, vi lyssnare, när hon gjorde plattan? Det tror inte jag och det är menat som bästa beröm.

Lena Willemark uttrycker sig – hela sig – i folksången och musiken. Hon sjunger sin livsbiografi. Att lyssna blir mer än musik: ett besök i hennes liv, där erfarenheter och känslor ofta korsar lyssnarens.

(Hifi & Musik 2006)

Jonas Holmberg, svensk jazzsångare

Varför finns det så många unga och nya jazzsångerskor men nästan inga yngre män som sjunger jazz i Sverige?

– Jag har funderat på det jag också, säger Jonas Holmberg, en av alltför få yngre svenska jazzsångare. Det kan tyckas märkligt. Men jag tror det finns flera skäl.

– Alla genrer har färre manliga än kvinnliga vokalister. Män verkar hellre välja att spela ett instrument. Dessutom har musikskolorna haft duktiga kvinnliga pedagoger som fått in allt fler unga sångerskor på att sjunga jazz. Inte minst är jazzmusiken en av få genrer där det finns utrymme för tjejer att vara lite av entreprenörer – kunna välja låtar att sjunga och musiker att samarbeta med.

– Jag uppskattar Svante Thuresson och Claes Janson bland de svenska jazzsångarna. Men de är ju mycket äldre än jag, tillhör en tidigare generation.

Foto: Jacob Forssell.

Jonas Holmberg är född 1973. Att hävda att han föddes till jazzsångare är väl en överdrift, men Jonas hörde jazzmusik redan i magen. Det var under teatergruppen Oktobers repetitioner av pjäsen och senare filmen ”Sven Klangs kvintett”. Hans mamma, Ninne Olsson, skrev manus. Pappa, Henric Holmberg, var skådespelare och kvintettens trummis. Även jazzsaxofonisten Christer Boustedt fanns med.

– Hemma spelades det mycket jazz och jag minns – på gott och ont – sena kvällar och nätter på jazzklubbar. Jag har sjungit i många olika stilar men man känner väl lite extra släktskap med den musik som man växte upp med.

– När jag skulle spela in en jazzskiva så ville jag att musiken skulle låta lite som förr, som jazz låter i mitt barndomsminne. Vi spelade in på Oktoberteatern i Södertälje med alla musikerna samtidigt på plats. Några låtar, ”Clifford” och ”Lush Life”, hörde jag första gången när jag var fem, sex år. Och Göran Nästling, flygelhorn och sax, har spelat med Chrille (alltså Boustedt).

Du sjunger jazz på svenska också – samtliga låtar är översatta och tolkade till svenska av din mamma Ninne.

– Det passar bra att sjunga jazz på svenska. Vemodet i den svenska folkmusiken stämmer väl överens med jazzens stämningar. Ord och toner förgyller också varandra, både i jazzsång och svenska folkvisor.

– Jag ville göra ett album med gamla och nyare evergreens. Alla översättningar är inte nya. ”Orpheu Negro” hade jag hört Eva Remaeus sjunga och ”Lush Life” sjöng dramatikern och skådespelaren Magnus Nilsson på Oktoberteatern. Även om texterna har åldrats så känner jag igen mig.

Bland de nya låtarna finns några modiga val. Jag fattar inte hur du vågar sjunga ”Hallelujah” (av Leonard Cohen) och ”Moon Over Bourbon Street” (Sting) har placerats vid Marenplan, ett torg i Södertälje.

– Jo, många artister har sjungit ”Hallelujah” före mig. Det fanns en tidigare svensk översättning också, men den var inte bra. Nu handlar texten om samhällets trasiga människor – sången har fått en ny innebörd. Sting skriver ofta flerbottnade sångtexter. På svenska har ”Månsken över Marenplan” blivit en sång om svartsjuka.

Fakta:

Jazzsångaren Jonas Holmberg skivdebuterade med albumet ”Svenska jazzballader vol 1” (Joho!). Han arbetar på Oktoberteatern i Södertälje, bl a som sångare i teaterhusbandet Dangdang, och är aktuell i uppsättningen ”Fika med Ibo 3”. Dessutom sjunger han med gruppen Nordic Horns, vars medlemmar är fyra blåsare, och sin egen grupp Stevie med 70-talslåtar av Stevie Wonder på repertoaren. Samt är grafisk formgivare. Filmen ”Sven Klangs kvintett” finns på dvd.

www.jonasholmberg.se

(Ungefär så här i Fönstret 2007)

I CD-spelaren: Jonas Holmberg, volym 2

Jonas Holmberg
Svenska jazzballader vol. 2
(Joho!)

Popjazzballader. Inte lika överraskande och överrumplande förstås som när han skivdebuterade. Men Jonas Holmberg bevisar på sitt andra album att han är en både bra och personlig jazzsångare.

Och dessutom man, vilket tål att poängteras. Fortfarande alldeles för få svenska män som sjunger jazz.

Jonas har å andra sidan en ovanligt ljus och låt säga omanlig sångröst.

Kanske ett lite modigare och mer annorlunda låtval den här gången. En amerikansk melodi som ”The Way You Look Tonight” samsas med franska ”Les parapluies de Cherbourg” och kubanska ”En la orilla del mundo”. Fast Jonas sjunger dem med svenska texter av Ninne Olsson, hans mamma. Med ett undantag: ”Windmills of Your mind”/”Vinden i min själ” har svensk text av Beppe Wolgers.

Också Ninne Olsson skriver poetiska och fyndiga texter som passar fint för sonens stilla, sökande sångstil. Han är en jazzsångare av den sorten som låter ordens betydelse gå före tonernas placering i skalan.

Fundersamt stiger han in i varje ord och förvandlar sångtexterna till noteringar ur sitt eget liv. Tonerna balanserar mellan melodi och rytmik, pop-, musikal- och jazzsång. Han får mig att tänka på Monica Zetterlund, det är nog henne som Jonas Holmberg mest påminner om.

Anders Holtz, trummor, Ulric Johansson, bas, Mikael Nilsson, trummor, och Johan Setterlind, flygelhorn, driver på, svänger precis lagom och skapar stämning bakom den lugna sången. Ändå har min favorit blivit den snabbare och lite tyngre, ja lättfunkiga tolkningen av ”Nära dig”/”Close to You” (av Bacharach/David).

(Lira 2010)