Etikettarkiv: Stikkan Anderson

Hemmapularnas Tio i Topp

Det är söndagkväll.

Någonstans i Stockholm stoppar någon en musikkassett i fickan, går ner till bilen och kör iväg.

Någon annanstans i Stockholm stoppar någon annan en kassett i en plastpåse och ringer efter en taxi.

Ytterligare några – också dom ”beväpnade” med kassetter – är på väg per tunnelbana och pendeltåg.

På kassetterna har dom varsin låt – en egen låt, som dom skrivit och spelat in under månaden som gått.

Från en annan tid: kassettband.

Dom är några av tusen och åter tusen hemmapulare som i Stockholm (och överallt i Sverige) skapar musik i mer eller mindre avancerade hemmastudios.

Nu är dom på väg till en villa i Vällingby. Hemmapularna AB ska nämligen ha sin månatliga sammankomst.

– Vad kallar du oss? undrar Göran Johansson, en av dom ”organiserade” hemmapularna.

– Hemmapularna AB? Det har jag inte hört förut. Vem av oss har sagt så? Jag brukar säja ”hitlistan”.

Det är hemma hos Göran som Hemmapularna har sina sammankomster. Göran tog också initiativet till att organisera några av Stockholms musikaliska hemmapulare.

– Idén var både Ulfs (heter Nordquist i efternamn) och min.

– Bägge två gjorde vi låtar och bägge två tyckte vi det var trist att vi hade så få möjligheter att spela upp våra låtar för andra.

– Vi började snacka om topplistor, sa väl nåt om att på några topplistor kommer man ju aldrig att hamna. Då fick vi idén: vi startar en egen topplista!

Göran och Ulf provade idén på några andra hemmapulande kompisar – Björn (Fransson), Roger (Jervenheim) och Marie (Häglerud) – och visst, dom tyckte

Hösten 1986 träffades dom fem Hemmapularna och satte ihop första hitlistan. Sen dess har fler bekanta och bekantas bekanta kommit till – man har aldrig aktivt gått ut och värvat nya hemmapulare. Dom flesta bidrar med en låt nån gång då och då. Kärntruppen är fortfarande Göran-Ulf-Björn-Roger-Marie.

Roger: – Utan utmanare skulle det ju vara trist att sätta ihop en hitlista. Så vi fem har tagit på oss ansvaret att producera nya utmanare.

Björn: – Ibland kan det vara rätt jobbigt. Visst ja, brukar i alla fall jag tänka, på söndag är det ju en ny hitlista. Och så får jag sätta mej och snabbproducera en ny låt.

Dito.

Den här söndagkvällen är det (på grund av min närvaro?) extra stor uppslutning. Bara ett par hemmapulare har anmält förhinder och dessutom har några tagit med ett par icke-hemmapulande kompisar, som ska vara med och rösta.

En för den här månaden nytillkommen hemmapulare ska också presentera sin första låt (mer om honom nedan).

Dags för omröstning:

Dom närvarande får varsin röstsedel med den senaste hitlistan och den här månadens utmanare.

Ulf presenterar – som en Kent Finell eller Carl Eiwar på Tio i Topp-tiden – först hitlistan och sen utmanarna. Göran stoppar in kassetterna i kassettdäcket. Alla lyssnar och skriver ner sina röstsiffror. Låten man vill ha som etta får 20 poäng, tvåan får 15, trean 10, fyran 7 och så vidare ner till tian som får 1 poäng (egna låtar får man i n t e rösta på). Röstsedlarna lämnas till Björn som räknar ihop poängen.

Efter kaffe och bullar – denna gång också tårta – är den nya Hemmapularlistan färdiguträknad och klar för uppspelning nerifrån och upp: från tionde till första plats.

Månadens sensation är den nytillkomne hemmapularen Peo Hagfeldt (spelar annars trummor med bl a Eva-Britt Strandberg). Peos första försök, balladen ”Winter Song”, gick direkt in på listan – på tredje plats.

– Vilken överraskning! Men kul och uppmuntrande, förstås. Nu vill man genast gå hem och göra fler låtar.

Etta på hitlistan hamnade Maria Dillon med en houseaktig discoschlager, ”In The Army Of Love”. Tvåa kom ”Don’t Worry” av och med Sven ”Svempa” Westin, också han en ganska flitig hemmapulare. Björn och Roger har varsin låt på listan. Ulf har två och Marie inte mindre än tre. Däremot hamnade Görans bägge låtar utanför listan.

Den musikaliska bredden är imponerande. Här finns rock, funk, ballader, schlager och en hel del humor. För dom skojiga låtarna står framför allt Björn, Hemmapularnas humorist, men också Mats Nyberg (”V65- låten” skulle kunna bli alla hästspelares signaturmelodi) och Marie som gjort en parodi på Stikkan Andersons gamla ”Klas-Göran”-schlager. Maries schlagerkille heter ”Sören”.

– Det här är verkligen en kompositörsskola, säjer Roger. På bara två år har låtkvalitén ökat alldeles otroligt.

– Dom andra är ju så jävla duktiga! Här gäller det att skärpa sej om man ska ha en chans.

Dåtidens kassetthemmastudio (hos många eller de de flesta).

Ulf Nordquist är Hemmapularnas kompositörsproffs. Han har en egen studio med en 24-kanals mixer och en 16-kanals bandspelare.

Varje år skickar Ulf en packe låtar till Eurovisionsschlagern och förra året fick han med en låt i den svenska finalen, ”Måndag i mitt liv” (sång: Billy Gezon). Ulfs största succ‚ hittills är ”Don’t Play A Sad Song After Midnight” (”Dra dit peppar växer” med svensk text). Men den vann Sten Nilsson 1985 en sångfestival på Irland.

Ulf & Marie har också gjort en singel med två låtar som legat etta på Hemmapularnas hitlista.

– För mej är hitlistan en viktig grej. Jag tar med mej en del udda inspelningar och får respons på dom, säjer Ulf.

– Hitlistan är som en lärare som ställer krav och har läxförhör. Jag måste jobba vidare, få nya låtar klara och inspelade, tillägger Marie Häglerud.

Marie är halvproffs: studerar till sångpedagog och, precis som sin förnamne, är hon en drillande sångfågel vi säkert kommer att höra mer av.

Övriga Hemmapulare är ”amatörer”, har som mest haft egna band som spelat deras låtar.

Roger Jervenheim: – Det skulle vara kul om jag kunde få några låtar inspelade på platta.

– Men då vill man ju först få ihop några riktigt bra låtar. Risken är att man tvekar och väntar och fortfarande väntar när man är sextio.

Göran Johansson: – Drömmen är att ett skivbolag upptäcker oss och börjar använda hitlistan som en ”låtbank”.

(Skriven till Nöjesguiden 1989)

Annonser

Livets jukebox

”Som en dröm, ljuv och öm, fastän sliten. Det ska man va´, det ska han ha, mitt upp i skiten.” Stikkan Anderson lät Siw Malmkvist göra ett inlägg i kvinnodebatten. Året var 1968.

Text: Stikkan Anderson
43 sånger

(Polar)

Genast gick dubbelsamlingen ”Text: Stikkan Anderson” upp på försäljningslistan. Högst välförtjänt att han blir ihågkommen och uppskattad som textförfattare.

Stikkan Anderson var ingen sångpoet utan en hantverkare – en snickare med ord. Han skrev funktionella texter som passade ihop med melodierna och gick bra att sjunga, ofta kunde de vara lite roliga. Han rimmade enkelt och självklart som ett levande rimlexikon.

På dagarna jobbade han med sitt förlag. Texterna skrevs på kvällarna. Det är ju obegripligt! Hur kunde han få ihop uppåt 1000 sångtexter – av vilka 100 hamnade på Svensktoppen?

Hyllningssamlingen innehåller 43 schlager- och poplåtar med ”Text: Stikkan Anderson”. De flesta av hans bästa texter – och de låtar vi minns allra mest – finns med. Är man i åldern 50 plus så måste det – inte bara för mig utan för de flesta – vara som att lyssna på livets jukebox.

Som några exempel på populärmusikaliska svenska klassiker kan nämnas: ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” med Lill-Babs, ”Sån´t är livet” med Anita Lindblom och ”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmkvist.

Mina egna favoriter är Nacka Skoglunds fotbollslåt ”Vi hänger me´” och ”Baby-twist”, som pappa Stikkan sjunger tillsammans med Lillan, sin dotter Marie (nu gift Ledin).

Ibland kunde ordsnickaren också bli en sångpoet. T ex i den vardagspoetiska kärleksschlagern ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlunds underbara sång.

Brukssångpoet, så kunde Stikkan Anderson tituleras.

(Plus Sverige 2007)

Musikrörelsen i Malmö

Örjan Svedberg
Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad
(Ordfront)

På sidan 72 tar jag fram pennan och stryker under: ”Det var en rörelse som skulle märka oss för livet…”

Örjan Svedberg syftar på den första folkfesten i Malmö och 70-talets progressiva musikrörelse. Han beskriver sig själv också – som arbetarklass, nästan trash. Resultatet blir en alternativ historieskrivning som punkterar myten om 60- och 70-talet.

Det är inte sant att progg- och vänsterrörelsen bestod av rika borgarbarn som gjort avbön och röstar på moderaterna, arbetar med reklam, på TV3 eller någon tevekanal med ännu högre nummer. Där fanns också arbetarungar. Och många som var aktiva i t ex musikrörelsen har samma syn på politik och musik, än idag.

”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” är tre böcker inom samma pärmar. Först tyckte jag det blev rörigt, att berättelsen föll isär. Men det var fel. De tre delarna smälter ihop, ju längre jag läser…

Större delen av boken har Örjan Svedberg ägnat åt att teckna ett porträtt av Hoola Bandoola, musikrörelsens kanske mest kända band. Han noterar biografiska uppgifter, går igenom skivutgivningarna och intervjuar medlemmarna. (Två Hoola-medlemmar har dött.)

Detta varvas med dels en historik över musikrörelsen i Malmö och den kulturkamp som fördes mot stadens politiker, inte minst socialdemokraterna, och dels en självbiografisk berättelse om pojken Örjan som 1964 kom till Malmö med sin ensamstående mor.

Ska jag sätta någon bock i kanten är det för att vissa fakta verkar ha inhämtats genom intervjuer och det är ingen säker metod. Varje gång jag hör historien om hur Stikkan Anderson och proggbolaget MNW konkurrerade om Hoola så har den förändrats något. Och vart tog Sverre Sundman vägen? Det var faktiskt han som grundade skivbolaget MNW.

Men det är liten bock. Det viktiga dominerar – så totalt! Svedbergs bok är den mest marknära och därmed bästa som skrivits, om man vill veta och förstå vad 70-talets musikrörelse handlade om och betydde.

Ur porträttet av Hoola Bandoola växer en sensmoral. Musikerna kom från olika samhällsklasser men förenades i synen på musiken, samhället och politiken. Mellan raderna beskrivs Hoola som en solidaritetsrörelse. Vilket kanske var bandets viktigaste funktion, viktigare än Mikael Wiehes låtar?

Genom sig själv betonar Örjan Svedberg också den betydelse som musikrörelsen hade för enskilda ungdomar. Boken fokuserar både uppåt (på proggartisterna) och här nere (hos publiken). För det var publiken – aktivisterna – som utgjorde den egentliga musikrörelsen.

(Bl a Kvällsposten 2009)