Etikettarkiv: Bossa

I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

Mimi TerrisPå sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

Annonser

”Den kvinnan kan inte spela!”

Carla Bley, Andy Sheppard, Steve Swallow
Trios
(ECM)

Carla BleyFör alltid kommer jag att minnas vad sångaren och basisten Jack Bruce sa i en intervju: ”Den kvinnan kan inte spela!”

Men jag vet nog vad det berodde på. En musikaliskt könskrock. De hade försökt samarbeta men han klarade inte av hennes intrikata musik. (Och kanske inte heller att ta musikaliska order av en kvinna?)

Carla Bley är en egenartad jazzartist: kompositör, arrangör och pianist. Och så full av humor!

På nya albumet ”Trios” återvänder Bley med sin trumlösa trio till låtar som hon tidigare spelat in med andra sättningar, ända upp till storband. Om man till exempel hört de bägge tidigare inspelningarna av ”The Girl Who Cried Champagne” (sextett respektive storband) så blir det extra
fascinerande att återhöra samma tredelade svit i detta nerskalade format.

Det handlar inte bara om nya arrangemang utan mycket mer: en självkritisk renovering av kompositionerna.

Andy Sheppard, saxofon, och Steve Swallow, elbas, söker lyriska vägar genom bossa, ballad, swing, bop, konstmusikaliskt och fransyskt. Medan Carla Bley spelar ackordstrött och tonspritt på pianot.

Typ någon som, lätt irriterande, lägger sig i samtalet. Lek och spring i tonerna.

Och så vackert, redan från Swallows inledande bastoner i förstaspåret ”Utviklingssang”.

(Hifi & Musik 2013)

Konsert för Rosemarie med Gitte Pålsson

Rosemaries dans och andra visor
Gitte Pålsson och folkmusikgruppen RAND
Scala, Ystad den 9/1

En musikalisk eftermiddagsfest för vänner, bekanta och bekantas bekanta. Så kan Gitte Pålssons releasekonsert för nya albumet ”Rosemaries dans och andra visor” beskrivas.

Gitte vände sig till namngivna personer (Maggan och Eva och Staffan och Ulla med flera) och gick ner från scenen och bjöd upp till en pardans. Om man, det vill säga jag, som mest hörde till bekantas bekantas bekanta så hängde man inte med hela tiden. Men utanför kände jag mig inte, också jag var en inbjuden gäst.

Konserten – liksom albumet – blev ”en kärleksförklaring till vänskapen, livet och musiken”. Främst vänskapen till och minnet av vännen Rosemarie, som gick bort i cancer. Tårfyllt men också skrattet lever kvar i minnet. Gitte får döden att bli en del av livet. ”Fyll oss med kärlek och mod”, sjunger hon, ”med vackra sånger, sommarens glans, änglarnas glädje… när vi dansar Rosemaries dans”.

Lika öm är visan om hennes ”Far”, också han död sen något år. Gitte Pålsson har gjort både texter och melodier, ett par gånger hjälpte Pär Moberg till med musiken. Moberg, som blåser i allt från saxofon till ett svart avloppsrör, ingår i folkmusikgruppen RAND tillsammans med Ulrika Gunnarsson, sång, Allan Skrobe, gitarr, Per Tidstrand, cello, och Sara Tufvesson, fiol.

Gitte Pålsson. Foto: Linus Morales.

Gitte kunde inte haft bättre ”kompband”, vare sig på scen eller skiva. I bilen tjuvlyssnade jag på albumet och konserten är lika musikalisk och tajt – plus den extra spelglada live-känslan som kännetecknar en bra konsert.

RAND tar med Gitte Pålsson-visorna i olika väderstreck. ”Nu spirar livet” har en smått andlig ton, ”Nära havet nära dig” blir både bossa och vals, ”Krama mej nu då” balanserar mellan grekiskt och svensk dansbandsbana, ”Sommaren i ditt liv” är en somrig Carl Anton-visa”…

För att sammanfatta hennes musikaliska livsbudskap bör också nämnas ”I skuggan av kriget”, som handlar om kriget inom och utom oss, mellan ont och gott, och livskampvisan ”Det tar bara några dagar”, där Gitte i allsång med publiken upprepar sin fars mantra när något gått på tok: ”Det tar bara några dagar innan allt har ordnat upp sej, sen är allt som vanligt igen, sen är du på benen igen!”

(Ystads Allehanda 2011)

PS. På söndag kl 17.00 är det dags för den andra releasekonserten för ”Rosemaries dans”, nu på Palladium i Malmö.

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Miriam fotoVilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)