I CD-spelaren: konst- och folkmusikalisk Bach

Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam
Bach på svenska / Tyska klockorna
(Gazell)

Lisa Rydberg, violin, spelar folkmusik med en sträng i klassisk tradition och klassiskt med en sträng i svensk folkmusik. Gunnar Idenstam, oftast kyrkorgel men här den mindre tramporgeln, har i sitt instrument släppt in influenser från klassiskt, kyrkomusik, folkmusik, rock…

En ideal duo för att spela svenska folktoner sida vid sida med barockmusik av Bach. Ordet är jämsides, inte om och framför allt inte i varann.

Att det hörs en klassisk ton i det folkmusikaliska och en folkmusikalisk i det klassiska beror på Rydbergs och Idenstams personligheter – inte på att de med våld tvingar ihop musikformerna.

Det här är deras andra album med svensk folkmusik och Bach. Inte lika häpnadsväckande förstås, som när första albumet kom 2007.

Men fint, nära samspel, både sprött och intimt, mustigt och mer burdust.

(KB/YA/TA 2014)

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Något speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

Folksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (3)

Gävle Symphony Orchestra / Görgen Antonsson
Symphonic Stomp of Sweden
(Swedish Society)

Någon gräns mellan folk- och konstmusik har aldrig funnits. Bägge har influerat varann. Men jag vågar påstå att klassisk musik vunnit mer på det än vad folkmusiken gjort.

I ”Symphonic Stomp of Sweden” sammanförs – ihoptvingas? – klassiska och folkmusikaliska traditioner av Gävle symfoniorkester (dirigent: Mats Rondin), riksspelmannen på fiol Görgen Antonsson och arrangören Karl-Johan Ankarblom. De separata låtarna, som i mina öron ändå smälter ihop till en symfoniskt folklig svit, är både gamla, traditionella och nygjorda.

Men folkmusiken lyfts inte upp på ett högre musikaliskt plan och blir bättre för att man gör så här. Konstmusiken blir inte heller mer folkmusikalisk och jordnära – däremot kanske mer lättlyssnad och ”folklig” så att musiken kan nå en större publik.

En smaksak vad man tycker.

Live lär ”Symphonic Stomp of Sweden” ha charmat även (delar av) folkmusikpubliken på Stockholm Folk Festival i somras. Men jag var inte där; mitt betyg gäller skivan.

Musik på gränsen mellan folk- och konstmusik. Vackert och det svänger också. Men grannare än grovt, mindre djup och mer yta.

Jag tror jag skulle uppskatta Gävle Symphony Orchestra och Göran Antonsson betydligt mer om jag hörde dem var för sig, i en klassisk symfoni eller ett nyskrivet stycke konstmusik respektive med andra spelmän/kvinnor.

(Hifi & Musik 2014)

Världsmusikalisk stråkkvartett i CD-spelaren

Kronos Quartet
Aheym
Music by Bryce Dressner
(Anti)

Det går inte att överskatta Kronos Quartets betydelse för att aktualisera, utveckla och förnya den klassiska stråkkvartettens repertoar och uttryck.

Amerikanska Kronoskvartetten är unik i allt: val av musik, beställningar från kompositörer och sina framföranden. Resultaten hamnar ofta någon annanstans – i genrer som experimentell konstmusik, rock, folk- och världsmusik – men är samtidigt kvar i klassisk västerländsk musiktradition.

Som på det här albumet med fyra – mycket olika – stycken av judisk-amerikanske kompositören Bryce Dressner.

I titelspåret ”Aheym” (jiddish för ”hemåt” eller kanske ”hemlängtan”?) berättar de bägge violinernas, violans och cellons toner och rytmer om kompositörens bakgrund, mor- och farföräldrarnas Polen, mötet med Amerika. Medan ”Little Blue” something anknyter till den musik som två tjeckiska musiker, Irena och Vojtech Havel, spelade på gatan i Köpenhamn.

I ”Tenebre” (en veckolång ljusceremoni inom kristendom) tillkommer rocksångaren Sufjan Stevens med åttastämmig sång på hebreiska. Fler röster och även instrument (Brooklyns ungdomskör, slagverk, gitarr, piano och trombon) kompletterar stråkkvartetten i avslutande ”Tour Eiffel”, där Dressner tonsatt en dikt av chilenaren Vicente Huidobro.

Det blir, som oftast när jag hör Kronos Quartet, resor i tid och rum, musikaliskt och geografiskt. Så enastående fascinerande, både läro- och upplevelserikt.

(Lira 2014)

Före Träd Gräs & Stenar

Bo Anders Persson
Love Is Here To Stay
(Subliminal Sounds)

Stefan Kerý och Reine Fiske, som tidigare sammanställt inspelningar med Pärson Sound, fortsätter sin berömvärda musikarkeologiska gärning. Nu har de samlat musik/inspelningar som blivande elgitarristen Bo Anders Persson gjorde när han var elev på Musikhögskolan i Stockholm.

Musiken har prefixet konst – men det är konstmusik i förändring, på väg någon annanstans, ut bland tidens människor och en större verklighet. Här grundläggs den (rock)musik som banden Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar skulle spela.

Björn J:son Lindh spelar tvärflöjt och Maylen Bergström sjunger ordlöst till Bo Anders Perssons bandspelarbearbetning.

I titelspåret ”Love Is Here To Stay” får flöjt och sång sällskap av Perssons conga och Urban Ymans kontrabas. ”Små toner mer eller mindre” framförs på valfria instrument, det råkade bli altflöjt, trombon, viola, kontrabas och harpa.

Genom ”Proteinimperialism” lopas livsmedelsforskaren George Borgström samhällskritiska ord som ett mantra.

Bo Anders Persson förhåller sig till klassisk västerländsk musiktradition, utforskar ljud och influeras av Terry Riley. Minimalismen poängteras och blir så att säga allt mer minimal.

(Hifi & Musik 2014)

Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

The Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Både högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)