I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

På sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

Julskivor 2012: Kaja & Tetra

Kaja & Tetra
Midvintervaka
(Kakafon)

Dubbelgrupperna Kaja & Tetra blandar världsmusikalisk julmusik.

Egentligen helt självklart: julen är ju en världshögtid.

T ex kan ”Lusse lelle” befinna sig på Haiti, här finns också tango, grekiskt, brittiskt, irländskt, arabiskt och romskt, en ”Sancta Lucia”-sång från Neapel och en ”Staffansvisa” från Skåne.

Ovanligt och spännande, bra spelat och – framför allt – fantastiskt sjunget av de kvinnligt dominerade grupperna.

Kaja & Tetra höjer sig över de flesta av årets julskivor. Högsta betyg är verkligen välförtjänt. Blivande svensk julklassiker!

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Undergroundvisor och ”finsk negerjazz på svenska”

M.A. Numminen med Pedro Hietanen
Fritidsparken, Ystad

Första gången jag upplevde Mauri Antero Numminen var nog 1970 på Centralens restaurang i Stockholm.

Han ser likadan ut plus 40 år senare. Enda skillnaden: en något gråare hårfärg.

Även Pedro Hietanen ser likadan ut. Fast då hette han väl något annat? Rättare sagt, då var det en annan musiker. Men Numminens medmusiker har alltid en obligatorisk proletärmustasch.

Publiken (många finnar, det framgick av de finlandsskånska rösterna) fick njuta en hitparad ur M.A. Numminens repertoar, egna undergroundvisor och tolkningar av ”finsk negerjazz på svenska”.

Han presenterade sig och Finland med en tango från en Jörn Donner-film. Den bestod av ett ord: ”Perkele”.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen på scen i Ystad. Mobilfoto: Blenda Automatique.

De kända 60-talslåtarna, som ”Flaggorna fladdrade i gentlemännens WC” och ”Med min kvinna i riksdagshusets park”, framfördes än idag med samma tillbakadragna utlevelse. ”Didi-Wa-Didi” överläts till elpianisten Pedro och blev allsångsrock´n´roll.

Jodå, Numminen sjöng också ”Gummiboll”, som av någon anledning blivit hans mest kända inspelning i Sverige.

Kanske för att man måste ha finska rötter för att begripa alla nyanser i texter, sång och utseende. Ja, till och med Pedros mustasch har nog en historisk betydelse. Och hur ska man tyda den vanvördigt vördnadsfulla tolkningen av den gamla finska sången ”En hägring”?

M.A. Numminen är en lärd man, hedersdoktor vid Åbo akademi. Hans artisteri innehåller säkert många tankar som jag blott anar.

Vad jag vågar vara säker på är att han protesterar mot gränsdragningen mellan fin- och populärkultur, proffs och amatörer. Vem kan sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” mer kärleksfullt än Numminen med sin välbalanserade falsksång?

M.A. Numminen är en unik artist som skapat en egen genre. Numera spelar han också med trumvispar på en telefonkatalog, i tradition efter Quincy Jones och Egil Johansen.

Medan Pedro Hietanen är en så superskicklig pianist – ena takten tango, nästa blues eller jazz – att han kunnat sitta in i vilken grupp som helst under jazzfestivalen i Ystad.

(Ystads Allehanda 2011)

Jazzfestivalen i Ystad: Lily Dahab

Lily Dahab ”Nomade”
Per Helsas gård, lördag kl 11

World jazz, så kan den här nomadiska sången och musiken sammanfattas. Sångerskan Lily Dahab, född i Argentina med rötter från farföräldrar i Turkiet och Syrien, och hennes tyske make, pianisten Bene Aperdannier, förenas i både spansk- och arabiskinfluerad jazz.

Verklig skönsång med ofta blott sjudande rytmer, just på gränsen till den bubblande kokpunkten, där tango, samba och andra afro-latinska blandningar och även arabiska rytmer byter av varann. Lily Dahabs röst glider fram med melodierna samtidigt som rytmerna böljar genom kroppen.

 Lily Dahab. Foto  från  myspace.com/ilydahab

Gillar också Rolf Kesslers fingerplockade ackord och mångtonfyllda solon på akustisk gitarr, mitt emellan klassiskt och jazz.

Märkligast men kul: ett långsamt arrangemang av ”Besame mucho” med stilla piano, enstaka bastoner och vattenporlande rytmer – innan musiken övergår till att svänga som jazz. Vanligaste ordet (som alltid i spansk sång): corazon. Extranummer: en ödesmättad melodi, hämtad från Argentinas främsta sångpoet och protestsångerska, Mercedes Sosa.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

”Jazz” i Helsingfors

Den finske jazzpianisten Iira Rantala ska i veckan spela i min närhet – Helsingborg, Malmö och Lund – med sina nya trio. Ja, jazz eller ”jazz”. Rantala spelar, förmodar jag, väl fortfarande jazz med mycket mera.

Iiro Rantala New Trio.

Ett av mina största musikaliska upplevelser inträffade i Helsingfors för drygt 10 år sen när jag såg och hörde Iro Rantala med sin dåvande grupp, Trio Töykeät.

*

Renskrivna anteckningar från fem musikdagar i Helsingfors
(den 26-30 augusti 1998), femte och sista kvällen: dubbelprogram i Huvila.

”Dubbelprogram”, skrev jag. Lika gärna kan man säga att den här kvällen i Huvila-tältet presenterar pianisten Iiro Rantala med sina två olika ”kompgrupper”. Nej, det är lite orättvist mot de övriga musikerna, som allihop är både kompetenta och personliga, men Iiro Rantala är ändå huvudpersonligheten. Hans kompositioner och pianospel finns hela tiden i musikens absoluta centrum.

Före pausen spelar Trio Töykeät: Iiro Rantala, alltså vid pianot, Eerik Siikasaari, bas, och Rami Eskelinen, trummor.

Det hörs att Rantala är klassiskt utbildad i piano. Hans pianoteknik är klassisk. Han kan allt: spela melodier, löpa på tangenter, spela svagt och högt.

Han växlar mellan vad som låter som kompositioner och vad som låter som improvisationer, mellan vad som kan vara konstmusik och vad som kan vara jazz. Den musikaliska gränsen flyter – nej, den finns inte! Både klassiskt och jazz – och allt där emellan! – ryms i Iiro Rantalas musik(uppfattning).

Snabbt antecknar jag blocket fullt. Utdrag:

Andra låten går snabbare, den är skuttigare, liksom ”knappigare”. Tvära brott: rytm, motrytm och ur rytm. Blues, som plötsligt övergår i en ”Slow Boat To China”-aktig melodi, som i sin tur skenar iväg, som om melodin
slinter på tangenterna. Hopp mellan allt detta: snabbt hit, snabbt dit och tillbaka. Och plötsligt: ett finstämt jazzgitarrsolo fast på elbas.

Erik Satie spelar fyrhändigt med Thelonius Monk, antecknar jag.

I ”Another Ragtime” spelar Rantala ”karate-ragtime”: snabbare – ja, snabbare ändå – än de alldeles för snabbspelande ragtimepianorullarna. I ”Wedding Waltz” spelar han klassiskt med högerhanden, lirar jazz med den
vänstra.

Också Eerik Siikasaari och Rami Eskelinen är bra musiker. Men, ursäkta, det kan inte hjälpas: de bleknar i jämförelse med den virtuose, rent geniale Rantala. Basisten Siikasaari spelar mjukt och melodiöst (en finsk Charlie Haden). Eskelinen slår inte på trummorna utan förvandlar trumsetet till ett melodiinstrument: skapar melodier av rytmerna.

Trio Köykeät: Iiro Rantala, piano, Eerik Siikasaari, bas och  and Rami Eskelinen, trummor.

Efter pausen är det dags för The Tango Kings: Iiro Rantala, piano, Gil Goldstein, dragspel, Mark Feldman, violin, Adam Rogers, gitarr, och Mike Richmond, bas.

Så fort Tangokungarna börjar spela antecknar jag: Inte (Astor) Piazzolla o c h bortom honom utan hela tiden bortom Piazzolla! Komponerad fri form-tango, skriver jag sen. Finsk tango möter argentinsk, klassiskt piano möter tango, jazz möter tango; inte i(nuti) varann utan så att mötena hörs, de olika musikformerna krockar, bultar och boxar på varann, vänslas.

Avantgarde, men melodiöst och dansant. Tangoorkestern suuuuuuuuuuger på melodierna medan pianot hackar emot. Fiolen! Gitarren! Dragspelet! Som de spelar! Allesammans är virtuoser! Och ändå: dessa amerikanska musikvirtuoser, som har fullt upp med turn‚- och studiejobb, som spelar en mycket sällsynt konsert i Helsingfors, för nästan aldrig har de tid och möjlighet att samlas allihop på samma gång och plats, hamnar ändå i skuggan av denne ”okände” finske pianist: Iiro Rantala.

Ibland kommer de amerikanska musikerna t o m – nästan – av sej. De stannar upp och bara glor och lyssnar på Rantala, när han på sekunden, tonen, taktslaget växlar från en musikform till en annan, från full storm till den tystnad där man kan höra en knappnål falla, från sprintersnabba löpningar till slooooooooooooow motion. De verkar knappt tro sina öron. Att någon kan spela som han. Otroooligt!

Det är Rantala som komponerat musiken också, med samma musikaliska schizofreni som till jazztrion: mjukt kontra hårt, melodiöst kontra avantgarde, traditionellt kontra modernism och fri form. Alla mänskliga känslor ryms i Rantalas musik, oavsett om den går under rubriken ”jazz” eller rubriken ”tango”. Alla musikaliska stämningar kan passera igenom en och samma låt.

Iiro Rantala.

Spelar Tango Kings tango? Tja. De spelar ”tango”, som ingen annan – jag menar INGEN annan – spelar tango. Som en av låtarna heter: ”Rocky Type Of Polkka”.

Måste också nämna att Rantala före konserten berättade att Trio Töykeät hösten -98 ska turnera, i stort sett, jorden runt. Överallt spelar den finska jazztrion – utom i Sverige. Här har Trio Töykeät haft två, säger två ynka spelningar. Aldrig att t ex Fashing hört av sej eller ens
svarat på brev. Ynkligt på gränsen till skandal! För den nyfikna delen av den svenska jazzpubliken är det trist, ack så trist.

(Publicerat i Gränslöst 1998)

Sydsvensk turné 2009 med Iiro Rantala New Trio:
Torsdag den 24 september: Helsingborg, Dunkers Kulturhus, kl 19.30
Fredag den 25 september: Malmö, Palladium, kl 19.30
Lördag den 26 september: Lund, Mejeriets Brunch, kl 14.00
Söndag den 27 september: Halmstad, Kulturverket, kl 16.00

Sommarrapport från Hornstull: OK Star Orchestra

Slank ner på Lasse i Parken igår kväll för ett glas vin och för att kolla OK Star Orchestra som jag hade ett minne av i huvet att jag borde ha hört för längesen men jag har missat dom. Tyvärr.

Vet inte varför det blivit så – det beror väl på att det trots nedladdning ges ut hur mycket skivor som helst och tala inte om alla nya band som startas, startas och startas – men att det var ett mistag begrep jag ju när jag såg och hörde OK Star Orchestra på scen.

Hade fått syn på en affisch nånstans där det stod att OK Star Orchestra spelar instrumental afro. Nja, vill jag säga.

OK Star Orchestra – med sättningen två elgitarrer (ska det väl vara, men den ena blir liksom en elbas ibland), trummor, bastuba, saxofon och dragspel – spelar mycket mer än afro.

Visst man kan väl säga att den musikaliska grunden är en mjuk form av gammelafro, ibland på gränsen till reggae. Där finns även diverse influenser från, tyckte i alla fall jag att jag hörde i går kväll, såväl 60-talets instrumentala gitarrband typ The Shadows som lite Balkan och tango och Ry Cooder kan nog anas också.

Sååå mycket influenser blandas sååå väl att det blir sååå personligt och egentligen bara löjligt att leta rötter med öronen.

Och sååå lågmäld musiken var. Och ändå påträngande, på det viset att det ju var stört omöjligt att inte lyssna. Sååå många svängande rytmer i det mjuka, stilla, tysta.

Men kanske det lågmälda berodde på omgivningen? Att Lasse i Parken allt mer verkar bli arvtagaren till Tantos nerbrunna folkets park – en musikscen utomhus mitt bland folk och hus, ett slags kvartersscen för oss som bor tvärs över gatan.

Och då kanske det måste spelas tyst? Fast vete tusen, för om nån vecka cirka ska Kebnekajse också spela på Lasse i Parken-scenen – och det kan väl inte bli tystlåtet, eller?

I alla fall, live-spelande OK Star Orchestra fick mig att begripa att nu gäller det att strax också lägga öronen på debutalbumet ”Cobra Sessions” (Dreamboat) som kom tidigare i år.

OK Star Orchestra kan förstås provlyssnas på MySpace och att döma av MySpace-sidan så har orkestern alltså vuxit från tre medlemmar vid starten till sex idag.