Etikettarkiv: Entusiasm

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Annonser

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Nystart för Backafestivalen

Sveriges trevligaste musikfestival! har jag utbrustit varje sommar jag varit där på den backiga ängen bakom Tjörnedalagården på Österlen.

På en skala mellan fest och festival placerar sig Backafestivalen mitt emellan – ja, till och med något närmare folkfesten. Backafestivalen härstammar från 70-talets folkfester och spelmansstämmor.

Så mycket barn! Nej, inte heller har jag sett så många barn på någon annan musikfestival – inte ens på 70-talets musikfester. Backafestivalen är en familjefest med många aktiviteter för barnen, från en jonglerande clown till barnteater.

Publiken brukar vara välblandad också: övervintrade och nytillkomna gröna vågare (typ ekologiska rastahippies) och semesterfirare i fritidskläder alternativt vit blazer, svarta byxor och matchande vita skor och några findräkter.

Kortfilm från Backafestivalen 2011. Foto: Joen Bergenrud

Vilken trevlig festival! brukar också artisterna tycka. Finns det någon musiker och grupp som inte förvånats över det fantastiska mottagandet? Trots att de som spelar måste vara okända för de flesta i publiken.

Bra musik applåderas – oavsett vem som spelar. Så är det på Backafestivalen. Eller var.  För i år, den 13-14 juli, tas ett nytt steg för Backafestivalen. Det tredje steget…

Ska Backafestivalen, som fyller åtta år i sommar, kunna leva upp till sina tre ”M”, det vill säga Musik (oftast men inte alltid folk- och världsmusik), Mat och Miljö. Plus att jag vill lägga till ett stort ”B” – som i Barn.

Kort historik, steg 1: Det började vid Mandelmanns trädgårdar, på vars backar den första fest(ival)en ordnades år 2005. Efter två år tyckte familjen Mandelmann att det blev väl jobbigt när ägorna invaderades av besökare mitt i skördetiden.

Dags för steg 2: Backafestivalen flyttades till sin nuvarande plats på ängen vid Tjörnedala. Det var 2007.

Till nu i sommar, 2012, har Backfestivalen gjort sig beredd att ta sitt tredje steg. Ska Backafestivalen lyckas gå från ideellt till professionellt, klara av balansen mellan icke-kommersiellt och kommersiellt.

Det fanns bara två alternativ: lägga ner eller gå vidare. Med ideellt arbete är det ju så att det tar slut. Få människor orkar behålla sin entusiasm hur länge som helst och det kan vara svårt att hitta nya lokala entusiaster, år efter år.

Rörums BackaFestival Kulturförening, som stått bakom i sju år, orkade inte längre. Inte på egen hand, i alla fall. Det började gå ett rykte om att nästa år, 2012, blir det nog ingen Backafestival.

Då anmälde Petter Wickman sitt intresse för att vara ”producent och konstnärlig ledare”. Han hade erfarenhet som ordförande i Malmö Folk(musikförening) så nog bör han passa. Fast han är ju ingen lokal kraft utan kommer alltså från Malmö. De flesta övriga i årets arrangörsgrupp är inte heller lokala.

Ska han/de lyckas? Ja, det hoppas jag ju verkligen! Att Backafestivalen också många år framöver förblir en familjefest – snarare än musikfestival – dit man beger sig för att det är så trevligt, inte för att lyssna på speciella = kända artister och grupper.

Och för att man vet att bra musik blir det alltid, även om man aldrig hört talas om namnen i programmet…

”Okända” musiktips på Backafestivalen (13-14/7 2012)

Apolonia
Nutida världsfolkmusik från Malmö.
Klockan 24, fredagkväll

Väärt
Obeskrivbar folkpop från Malmberget. Favorit i repris!
Klockan 17, lördag

Kraja Extended
Kvinnliga vokalkvartetten Kraja från Umeå, nu med folkmusikorkester.
Klockan 20, lördag

Tall Dark Strangers
Modernt akustiskt hillbillysträngband från Malmö.
Klockan 21, lördag

Storskogen
Storskogsreggae från Hörby, folkligt, rockigt och psykedeliskt.
Klockan 22, lördag

Tips på workshop:

Lär dig spela ukulele, världens enklaste instrument! Ta med egen ukulele.
Klockan 10, lördag

(Ystads Allehanda 2012)