Etikettarkiv: Laurie Anderson

En sångpoetisk afton

Konsert är ett futtigt – ja, förringande – ord vad gäller den här kvällen. Snarare en musikalisk och poetisk seans, en meditation med Lena Måndotter som ett sjungande, talande medium.

Hon för oss till länder, kulturer och (sång)poesi där mystiken finns kvar, inte har moderniserats bort och försvunnit med den så kallade utvecklingen. Med på resan, vars ord och toner går från bergen på Kreta genom Syrien och Spanien till Tommarpsån på Österlen, är Kassandra (den grekiska mytologins sierska).

Med på scenen är tre perfekt utvalda musiker. Pierre Engström, gitarr och bouzouki, spelar i lyhörd dialog med Lena Måndotter, medan Åsa Gjerstad, cello, och Ronnie Hall, främst munspel, fyller i och lägger till. Instrumenten skapar en mässande musikalisk stämning. Eller ska ordet vara andlig?

Måndotter framför sång- och skriftpoesi av Leonard Cohen, Laurie Anderson, Patti Smith, Vladimir Vysotskij, Lorca och Adonis med flera. Även några egna sånger och traditionella sånger från Grekland.

lena-mandotter

Lena Måndotter och Pierre Engström sjunger och spelar i lyhörd dialog. Foto: Bengt Eriksson

Deklamationen av Lorcas dikt ”La Guitarra” (till Engströms flamencorytmer) är gripande som en famn. Sången i ”You Know Who I Am” (av Cohen) och egna ”The Way To The Rose” är underbar som en smekning.

Nej, jag kan inte välja favoriter. Varje sång framförs på högsta, yttersta och innersta nivå.

Ibland när jag hört Måndotter har jag tyckt att hennes personlighet tagit över och blivit ett manér. Så är det inte alls ikväll på Scala i Ystad utan hon stiger in i tonerna och orden, låter dem bottna i sig och förmedlar de poetiska budskapen, som blir samhälls- och livskritiska, lika vackert som smärtsamt, så djupt och tydligt hon kan.

Även mellan sångerna kommunicerar hon poetiskt med publiken. Och med Kassandra, sin följeslagerska, som nog är Måndotter själv. Hennes andra del och liv: den parallella värld, som hon berättar om, där mystik, spådomar och känslor är verktyg för att förstå och förändra sig själv och världen.

Lena Måndotters föreställning ”Var mig nära” (ursäkta om jag låter flummig) lockar fram den Kassandra som finns i oss alla.

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Tonårsidolen blir artist

Niels & The New York Percussionists (ITM 1453)

nielsjensen”Vet du att Niels har gjort en ny platta”, sa min son när han kom hem från den stora skivaffären i Stockholm (det vill säga Megastore). Niels? Niels Jensen? ”Ja, och Jonas Hellborg har producerat plattan.”

I Sverige är väl Niels Jensen mest eller endast känd som den Niels som var tonårsidol en sommar eller två. Försöken att få kritiker och publik att upptäcka den seriöse artisten Niels Jensen – den föregående LP-n ”Nude But Still Stripping” till exempel – har inte varit så framgångsrika.

Men vill du ha ett gott råd? Försök hitta Niels tidigare skivor i någon second hand-affär, lyssna och du ska höra vilken fyndig ordrimmare han är, vilken personlighet han alltid varit, vilket frö till en personlig artist där fanns från allra första början.

Bland dem som kompar Niels på nya skivan, ”Niels & New York Percussionists”, finns bland andra Bernie Worrell (känd från skivor med George Clinton, David Byrne med flera), Bill Laswell (basisten som bland annat producerat Herbie Hancock, Laurie Anderson och Mick Jagger) och Peter Brötzmann (den västtyske jazzexperimentalisten på saxofon).

Imponerande, eller hur? Men inte alls konstigt. De vet ju ingenting om den där tonårsidolen Niels; däremot känner deras öron igen en musikalisk begåvning.

”New York-slagverkarna”, som på omslaget påstås kompa Niels är egentligen bara en. Det var så att Jonas Hellborg på Manhattans gator hörde och såg en massa unga killar som spelade ”afrikanska” rytmer, fast på plast- och plåtburkar. En av dem, ”, tog Hellborg med sig till studion.

Och kompet – plåt- och plastslagverken, elektroniska rytmer och ljud, bräkande sax – passar också Niels Jensen bra, för att inte säga perfekt. I ”Dream In Stream” och ”Raw War” finns en komplexitet och innehållslig rikedom som gör dem till några av Niels bästa inspelningar någonsin.

Här finns också en låt, ”The Crowd”, där Niels Jensen sjunger till endast dobro, som han också spelar själv. Nej, Niels är varken världens bästa sångare eller musiker. Men han sjunger och spelar med hjärta och hjärna, med hela sin kropp. I lyssningsögonblicket får hans intensitet mig att tro att just nu finns ingen sångare/musiker som har något viktigare att förmedla – än Niels Jensen.

(Svenska Dagbladet 1991)

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Edda MNågot speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Edda Magnason

Edda Magnason
Goods
(Adrian/Border)

Edda Magnasons nya, andra album kräver ännu mer av lyssnaren. Hon vill så mycket, presentera hela sig.

Och hon är en innehållsrik musikskapare och människa.

Som lyssnare måste man ge musiken den tid som den behöver. För varje lyssning, och det är många gånger som jag lyssnat under en dryg månad, har det nya albumet fortsatt att växa.

Mer orkestrerade, experimentella stycken blandas med hennes egenartade sångpoesi, ordlös sång och instrumentalmusik.

När hon i förstaspåret ”Camera” leker med elektronik, klanger och ljud, samtidigt som hon varierar en och samma korta strof – ”Have you seen the world in that one million camera?” – så får hon mig att tänka både på Yoko Ono och Laurie Anderson.

Jag älskar Eddas kombination av poplåtar, lekfullhet och experimentlusta. Små vackra melodier, som avbryts och tar en annan väg men utan att det melodiska försvinner.

Allra mest tycker jag fortfarande om de stilla, lugna sångerna – som ”Beatle” och ”Jormine” – där röst och piano samsjungspelar så det nästan låter improviserat.

Barnsligt spralliga ”Falling Asleep to a Kitchen Conversation” med mummelsång, piano, klockspel och basklarinett är också en favorit.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2011)