I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Något speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

Tjusan i Simrishamn

Tjusan performance
Skådespelerska: Elena Alexandrova
Konstnär: Maj Ström
Absent friends: Svetlana Medvedeva och Alexander Medvedev
Vakande ögat: Willemo Gonta
Mat: Bella och Jonny
Bellas bistro, Simrishamn den 3/11
Framförs också den 10, 17 och 24/11

Det börjar så fort besökerna stiger in. Bistron är som en scen utan ridå och där publiken dessutom sitter på scenen.

Målningarna på väggen skapar stämningen för kvällen. Är färgsprakande rätt ord? Maj Ströms målningar innehåller färgglädje och värme men också något dystert och lite sorgligt. Motiven – människor, oftast kvinnor, och miljöer – känns igen från Sverige.

En av Maj Ströms målningar: ”Scandal Beauty”, kanske = Tjusan?

En vällustigt naken kvinna har dragit en djurmask över huvudet. Eller håller kvinnan på att förvandlas till ett djur: en rovfågel eller en orm? Och se där har ju Maj Ström porträtterat Tjusan, som kvällens titel syftar på. Också Tjusan är ett djur, en fågel med näbb och lång, lång svans.

Willemo Gonta, som kallar sig Vakande ögat och haft ett vakande öga över tillblivelsen av Tjusan performance, presenterar de medverkande med lätta, fyndiga ord som i ett litterärt kåseri: nämnda konstnärer, svensk-ryska skådespelerskan Elena Alexandrova och krögarparet, som även de ska bli en del av kvällens performance.

Så börjar Cornelis Vreeswijk sjunga om Veronica i CD-spelaren och Elena Alexandrova tänder ett ljus. Och ett till. Hon tänder det ena ljuset efter det andra, ett för varje målning. Som en spotlight. Lika enkel som fyndigt. Målningen blir upplyst och hon blir kvinnan på målningen.

Än svensk: den åldrande kvinnan i äktenskapets ring (eller bur?), med frusna fötter och i negligé. Än ryska: mer tillbakadragen, avvaktande, lite skygg. Hon går in målningarna och ut igen, får bildernas människor att börja leva i rummet, bli en av åskådarna och samtala med oss andra.

Också en målning av Maj Ström: ”Bistron”. Bland bistrons gäster ska Gudrun Schyman finnas.

Hon pratar och sjunger, på svenska och ryska. Hennes brutna svenska blir en tillgång i framförandet. Monologens snabba-snabba associationer får – ja, tvingar – mitt huvud att öka associationstakten ännu mer. Sprallig ena minuten och sorgsen (och i varje stämning ryms också den andra stämningen).

Elena Alexandrova är suverän på enmansteater (= en kvinna och en människa). Leonard Cohen avslutar på CD-spelaren och sen är det dags för supén, som ingår i Tjusan performance. Ja, varför skulle inte mat, för att anknyta till en aktuell debatt på Tjörnedala, kunna vara kultur? Det är väl klart den kan!

En av Maj Ströms målningar – ett slags matstilleben – hänger lite i skymundan, bakom bardisken. Gå och kolla den målningen – noga! – innan du hugger in på maten, som beroende på dina personliga associationer kan vara lika erotisk. Till exempel fatet med bitar av vattenmelon, som lagt sig på rygg och visar sitt röda fruktkött, och bananerna, som står rakt opp.

(Ystads Allehanda 2010)

Danska poliser och potatismos

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren Polis, polis, potatismos! (1970) och hela den tio titlar långa samhällskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davihallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

(Kvällsposten 2010)

PS. Om du missade den alltför korta ”Polis, polis, potatismos”-utställningen i Malmö i somras så bör du – om du har möjlighet – åka till Köpenhamn där en dansk version av samma utställning nu visas som en del av konstarrangemanget Kopenhagen Contemporary Art Weekend.

Det blir ett likadant jäkla springande & rusande runt i Köpenhamn: också den danska potatismos-utställningen visas på en rad olika ställen och både i Köpenhamn och Dragör dessutom! Utställningsperioden är faktiskt ännu kortare, den förlängda helgen den 2-5 september.

En meter från världsartisten Edda Magnason

Edda Magnason
Bromma kyrka (utanför Ystad) den 27 juli

Följande har jag skrivit förut och det finns all anledning att upprepa det. Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener. När hon nått dit så ska jag tänka på att jag satt ungefär en meter från pianotangenterna när Edda i tisdags sjöng och spelade i Bromma kyrka.

Hennes låtar – eller sångstycken? – är så personliga att det kan dröja några lyssningar innan de fastnar. I huvudet, vill säga. Hjärtat tar de sig in i omedelbart. Men ”Ropewalking”, som inledde konserten, har en kort melodisk fras som är lätt att minnas och sjunga med i. En perfekt inledningssång, också för att ”Ropewalking” blir som en signaturmelodi. Om detta handlar Edda Magnasons sång och musik: att tvinna händelser, tankar och erfarenhet, lyckor och besvikelser till ett hållfast rep som leder en genom livet.

Hon förvandlar Bromma kyrka till ett litet rum hemma hos sig, dit hon bjuder in oss. Vi sitter tätt och nära. Det kan verka som om hon bara leker lite med pianot och rösten, tonerna och orden; spontant, virtuost och personligt, på samma gång. Hon muttrar över kyrkans piano, kallar det ”en gammal sur gubbe” som skulle behöva ”gymnastiseras”. Det gnisslar och gnäller, när Edda spelar. Hon skrattar till när pianot segar eller faktiskt fungerar som det ska.

Vad kommer först: är Edda Magnason sångerska och pianist eller pianist och sångerska? En och samma låt kan passera genom olika genrer: konstmusik, pop, jazz och även performance. Låtarna består inte av text och melodi utan Eddas musikstycken illustrerar händelser ur livet. De är målningar i toner.

Edda Magnason, sångerska, pianist och kompositör. Foto: Mr Smith.

Som den nya sviten om möten: ett stycke skildrar två kurtiserande fåglar, nästa handlar om när Edda låg i ett rum och försökte somna medan ett par mostrar pratade i rummet intill.

I ”Boats” kan jag höra – ja, se – hur små träbåtar flyter stilla på vattnet. Också Eddas sånger till och om sin systerdotter är högst illustrativa. Först – i ”Niece” – är systerdottern liten, mest intresserad av att äta. Men så växer hon, blir snäsig och nosig. Orden ”Patience, patience, patience” läggs som ett mantra i mammans mun.

Edda lockar publiken att sjunga – eller snarare tralla – allsång också. Dessutom har hon gjort en ny låt som passar för en ”svängom på Tingvalla”. Nåja, det krävs rytmiska och viga ben för att hänga med i Eddas dansbandslåt. Hon klirrar i pianots diskant och dunkar i mellanregistret, klappar till sist pianot kärvänligt och rart som vore det en gammal morfar.

”Goodbye song”, där Edda även sjunger lite på svenska, är som alltid (?) den självklara slutlåten. Fast åhörarna klappar förstås till sig ett extranummer.

Edda Magnason är ett unikum, tänkte jag skriva. Men det är ett alltför neutralt ord. Edda är en unika. Hon förtjänar högsta betyg – däremot kan pianot tyvärr inte få mer än två skröpliga lurblåsare. Om nu samtliga besökare i Bromma kyrka, cirka 60 stycken, grävde lika djupt i fickorna som jag så borde kollekten kunna bli en grundplåt till ett välbehövligt nytt församlingspiano.

(Ystads Allehanda 2010)