Etikettarkiv: Bromma kyrka

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Edda MNågot speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

Annonser

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

En meter från världsartisten Edda Magnason

Edda Magnason
Bromma kyrka (utanför Ystad) den 27 juli

Följande har jag skrivit förut och det finns all anledning att upprepa det. Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener. När hon nått dit så ska jag tänka på att jag satt ungefär en meter från pianotangenterna när Edda i tisdags sjöng och spelade i Bromma kyrka.

Hennes låtar – eller sångstycken? – är så personliga att det kan dröja några lyssningar innan de fastnar. I huvudet, vill säga. Hjärtat tar de sig in i omedelbart. Men ”Ropewalking”, som inledde konserten, har en kort melodisk fras som är lätt att minnas och sjunga med i. En perfekt inledningssång, också för att ”Ropewalking” blir som en signaturmelodi. Om detta handlar Edda Magnasons sång och musik: att tvinna händelser, tankar och erfarenhet, lyckor och besvikelser till ett hållfast rep som leder en genom livet.

Hon förvandlar Bromma kyrka till ett litet rum hemma hos sig, dit hon bjuder in oss. Vi sitter tätt och nära. Det kan verka som om hon bara leker lite med pianot och rösten, tonerna och orden; spontant, virtuost och personligt, på samma gång. Hon muttrar över kyrkans piano, kallar det ”en gammal sur gubbe” som skulle behöva ”gymnastiseras”. Det gnisslar och gnäller, när Edda spelar. Hon skrattar till när pianot segar eller faktiskt fungerar som det ska.

Vad kommer först: är Edda Magnason sångerska och pianist eller pianist och sångerska? En och samma låt kan passera genom olika genrer: konstmusik, pop, jazz och även performance. Låtarna består inte av text och melodi utan Eddas musikstycken illustrerar händelser ur livet. De är målningar i toner.

Edda Magnason, sångerska, pianist och kompositör. Foto: Mr Smith.

Som den nya sviten om möten: ett stycke skildrar två kurtiserande fåglar, nästa handlar om när Edda låg i ett rum och försökte somna medan ett par mostrar pratade i rummet intill.

I ”Boats” kan jag höra – ja, se – hur små träbåtar flyter stilla på vattnet. Också Eddas sånger till och om sin systerdotter är högst illustrativa. Först – i ”Niece” – är systerdottern liten, mest intresserad av att äta. Men så växer hon, blir snäsig och nosig. Orden ”Patience, patience, patience” läggs som ett mantra i mammans mun.

Edda lockar publiken att sjunga – eller snarare tralla – allsång också. Dessutom har hon gjort en ny låt som passar för en ”svängom på Tingvalla”. Nåja, det krävs rytmiska och viga ben för att hänga med i Eddas dansbandslåt. Hon klirrar i pianots diskant och dunkar i mellanregistret, klappar till sist pianot kärvänligt och rart som vore det en gammal morfar.

”Goodbye song”, där Edda även sjunger lite på svenska, är som alltid (?) den självklara slutlåten. Fast åhörarna klappar förstås till sig ett extranummer.

Edda Magnason är ett unikum, tänkte jag skriva. Men det är ett alltför neutralt ord. Edda är en unika. Hon förtjänar högsta betyg – däremot kan pianot tyvärr inte få mer än två skröpliga lurblåsare. Om nu samtliga besökare i Bromma kyrka, cirka 60 stycken, grävde lika djupt i fickorna som jag så borde kollekten kunna bli en grundplåt till ett välbehövligt nytt församlingspiano.

(Ystads Allehanda 2010)