Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

Fast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Något speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Yoko Ono på Wanås

Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!

Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…

Foton från / av Yoko Ono på Wanås i söndags:

Yoko tar en papperslapp för att skriva en önskning.

Skriver.

Klar.

Sätter fast sin papperslapp på ett – ”sitt” – äppelträd (inför fotografskocken). Vilken  äppelsort kan det vara?

Och där sitter Yoko Onos önskning nu, på ett nyplanterat skånskt äppelträd på väg att växa upp mot himmelen.

Ånej, det är aldrig fel med ett V-tecken, inte heller på en lokalt tillverkad himlastege i Wanås slottsträdgård eller någonstans. Samtliga foton: Birgitta Olsson.

Yoko Onos funderingar

Yoko Ono
Funderingar som jag gärna delar med dig
(Bakhåll; övers: Eiko och Yukiko Duke)

En av Yoko Onos specialiteter har varit att formulera en lika exakt som poetisk mening som både sätter fingret på och öppnar upp livet. Riktigt så är inte den nya boken, ”Funderingar som jag gärna delar med dig”, utan här flanerar och funderar hon sig igenom sitt – och våra – liv.

Boken skrevs efter att Yoko Ono höll ett föredrag i Tokyo för yngre japanskor och riktar sig till de unga kvinnor som inte fick plats på föreläsningen. Men det är att krympa målgruppen.

Yoko skriver inåt och utåt. Funderingarna sammanfattar hennes liv som kvinna och människa, 70 år plus, och blir därmed lika läsvärd för yngre som äldre, kvinnor som män.

Yoko Ono tänker och filosoferar vardagligdags på vad hon gjort och inte gjort, drar slutsatser och lärdom. Hon tänker på John (Lennon) förstås, allt annat vore orimligt, under livet och efter döden.

Hon måste – ändå – ”fortsätta framåt”. Men hur?

Yoko börjar välsigna sina fiender: ”Bless you, Jack. Bless you, Norman…” Det handlar inte om att få den andra personen – fienden – att ”älska dig” utan om att, som Yoko avslutar kapitlet, ”du blir en starkare och friskare människa genom att välsigna din fiende”.

Så det där jag hävdade – att hon inte skulle formulera sig så finkänsligt som tidigare – var nog fel.

Hon låter tankarna vandra – under rubriker som ”Ur den svages synvinkel”, ”Var inte rädd för någonting”, ”Det viktigaste är att börja med saker” och ”Att slå vakt om sina drömmar” – för att då och då, mot slutet eller mitt i, skriva en mening som limmar fast i hjärtat.

Till exempel: ”Om man vill något riktigt mycket, klarar man av att göra sådant man vanligtvis inte skulle kunna klara av”, ”Det man har skapat, lämnar en och arbetar sedan vidare på egen hand”, ”Det allra viktigaste för min hälsa är att förlåta och älska”, och så vidare.

Mumbo jumbo! utbrister någon. (Ja, några.) Fast det tycker inte jag (och Yoko).

Här finns en smart formulering även för klentrogna, egentligen syftar det på ”självhjälpsböcker” men orden kan också användas om Yoko Onos livsfunderingsbok: ”Om de inte passar dig, ska du inte… följa råden bara för att de står i en bok. ”

(Kvällsposten 2011)

I CD-spelaren: Edda Magnason

Edda Magnason
Goods
(Adrian/Border)

Edda Magnasons nya, andra album kräver ännu mer av lyssnaren. Hon vill så mycket, presentera hela sig.

Och hon är en innehållsrik musikskapare och människa.

Som lyssnare måste man ge musiken den tid som den behöver. För varje lyssning, och det är många gånger som jag lyssnat under en dryg månad, har det nya albumet fortsatt att växa.

Mer orkestrerade, experimentella stycken blandas med hennes egenartade sångpoesi, ordlös sång och instrumentalmusik.

När hon i förstaspåret ”Camera” leker med elektronik, klanger och ljud, samtidigt som hon varierar en och samma korta strof – ”Have you seen the world in that one million camera?” – så får hon mig att tänka både på Yoko Ono och Laurie Anderson.

Jag älskar Eddas kombination av poplåtar, lekfullhet och experimentlusta. Små vackra melodier, som avbryts och tar en annan väg men utan att det melodiska försvinner.

Allra mest tycker jag fortfarande om de stilla, lugna sångerna – som ”Beatle” och ”Jormine” – där röst och piano samsjungspelar så det nästan låter improviserat.

Barnsligt spralliga ”Falling Asleep to a Kitchen Conversation” med mummelsång, piano, klockspel och basklarinett är också en favorit.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2011)

Skivåret som gick i Hifi & Musik

Världen 2010

1. John Lennon / Yoko Ono: ”Double Fantasy Stripped Down” Capitol/Emi)
2. Deng Hong / Chen Shasha: ”The Sound of the Soul – Music for qin and xiao” (Caprice/Naxos)
3. Cecilia Bartoli / Il Giardino Armonico / Giovanni Antonio: ”Sacrificium” (Decca/Universal)
4. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: ”Ali and Toumani” (World Circuit/Playground)
5. Paban das Baul: ”Music of the Honey Gatherers” (Riverboat/Playground)
6. Natalie Merchant: ”Leave Your Sleep” (Nonesich/Warner)
7. Kronos Quartet with Alim & Fargana Qasimov and Homayun Sakhi: ”Music Of Central Asia Vol 8” (Smithsonian Folkways/Border)
8. Tom Jones: ”Praise & Blame” (Seconds Out/Universal)
9. The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Concord/Universal)
10. Emily Portman: ”The Glamoury” (Furrow/import)

I tur och ordning: Lennon (mest han) avklädd, mångtusenårigt kinesiskt skönspel, underbar italiensk manskvinnsång, afrikansk strängduett, bengalisk trudarurtradition, amerikana plus, avskalat & bluesigt, mexikanskirländskt och bästa brittiska folksångpoesin.

Sverige 2010

1. OK Star Orchestra: ”Sound Classique” (Dreamboat/Rootsy)
2. Handgjort (Psykofon, vinyl, och Silence, CD)
3. Maria Anderberg: ”Second Hand Blue” (Diva/Border)
4. Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl: ”Bålgetingen – Låtar efter August Strömberg” (Giga/Playground)
5. Yonder: ”Foreign Shore” (Veranda/Playground)
6. Edda Magnason: (Caprice/Nacos)
7. Ola Magnell: ”Rolös” (National/Border)
8. Susanne Rosenberg: ”Reboot – Omstart” (Playing With Music/Border)
9. First Aid Kit: ”The Big Black & The Blues” (Wichita/Playground)
10. Thuva Härdelin: ”Tidernas väg – Songs from Hälsingland” A Records/Danacord)

I tur och ordning: rytmiskt från Afrika till The Shadows, återutgiven improviserad världsmusik, skånskamerikansk country, småländsk folktradition, countrygospelvisor, bästa nya sångpoeten, bäste äldre sångpoeten, svensk folksång t/r, amerikansk fast svensk folksångcountryduo och fiolspel från Hälsingland till Skåne.

(Hifi & Musik 2010)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Kulturnytt från sydöst

Efter lång och spänd väntan har Ýrr Jónasdóttir alltså blivit ny chef för Ystads konstmuseum. Det var ju glädjande att kulturnämnden insåg att konstmuseet behövde en chef. Men man bör nog inte ropa hej förrän man har räknat budgeten. Ska museet få tillräckligt med pengar för att kunna göra intressanta utställningar?

Fortsättning följer. Lördagen den 5 juni öppnade i alla fall en utställning med natur- och porträttmålningar av ”Österlens första målarinna”, det vill säga Ellen Trotzig (1878-1949). Den måste jag se! Och sen är det dags för en Gerhard Wihlborg-utställning, antar jag (som är långsint).

Lars Yngve får allt mer uppmärksamhet för sin kulturella gratistabloid Nya Upplagan. Det är kul. En bra och läsvärd tidning. Men varför glömde jag då att plocka till mig den när jag senast var på ICA i Sjöbo?

Nya Upplagan har blivit allt smartare till både utseendet och innehållet. Mer av en rikstidning – ja, nästan en internationell kulturtidskrift. Medarbetarkåren är imponerande: från Thomas Millroth till Bono, Noam Chomsky och Yoko Ono.

Inte årets skörd men snart… Trädgårdsmästare: Birgitta Olsson. Foto: Bengt Eriksson.

Samtidigt har det lokala nästan försvunnit och journalistiken ersatts av kröniketyckande, sida efter sida. Nej, jag kan inte låta bli att sakna den gamla Nya Upplagan, där det jordnärt lokala (tänk reportaget om kobadkar på åkrarna!) knöts ihop med en internationell utblick. Österlen blev en del av världen – och tvärtom.

Nyaste Upplagan är också en läsvärd tidning. Men redaktionen kunde lika gärna ligga vid Hornstull på söder i Stockholm som i skånska Ystad.

Österlen 360 är en annan kulturtidskrift som jag saknar. Den är borta nu. Ber om ursäkt för att jag inte brydde mig så mycket om Österlen 360 när den fanns – men nu känns det tomt. Främst kommer jag att sakna texterna om konst, såväl i tidningen som på hemsidan.

Tufft att driva en tidning, så jag förstår att Peggy Eklöf och Theresa Benér ville göra något annat. Österlen 360 överläts till ett företag i Malmö som skulle fortsätta utgivningen. Det gick inte, annonsörerna följde inte med. Inte så konstigt. En lokal kulturtidskrift måste göras lokalt, redaktören ska synas på bygden.

Väderbiten sommartomte. Han heter Gösta. Foto: Bengt Eriksson.

I Simrishamn har kommundirektören föreslagit att kulturnämnden ersätts av ett utskott direkt under kommunstyrelsen.

I Sjöbo vill de styrande moderaterna skilja mellan barn- och allmänkultur. Den sistnämnda ska, tillsammans med bland annat Sjöbo marknad, handhas av kommunstyrelsens nya kultur- och tillväxtutskott.

Kunde inte utskottet heta politbyrån? Varför tror nya generationer av politiker att de kan återuppfinna det kulturella hjulet? Har inte historien lärt oss att kulturen måste vara fri – först då kan kultur bidra till att både människor och samhällen växer.

Ju större politisk styrning desto mer stagnerar kulturen och därmed samhället. Om politikerna är så kunniga i kultur så föreslår jag att kommunalrådet Lundgren i Sjöbo greppar penseln.

För övrigt har min hemkommun skänkt ett Sjöbofat som bröllopsgåva till kronprinsessparet. Från Elfstrands krukmakeri, kan jag förmoda. Jag har själv en supkopp.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Magnason och Wiehe på Palladium

Solokonserter

Edda Magnason
Mikael Wiehe
Palladium i Malmö den 31 mars

Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.

Edda Magnasons debutalbum.

Låtar? Nej, snarare sångstycken. Musiken växlar mellan klassiskt, pop, singer/songwriter och jazz.

Händerna spelar vattenflöden á la Satie, för att plötsligt stanna upp och klinka med bara ett par fingrar. Rösten sjunger, nynnar och skriar, går från lugnt till ettrigt, reser österut med Yoko Ono som sällskap.

En ny, titellös melodi blir som en pianoduett, där vänster- och högerhanden är två förälskade fåglar.

Efter bara en kort stund – så känns det – tackar Edda för sig och avslutar med sin vackra ”Goodbye song”, som också innehåller lite hemmagjord jojk.

En på tok för kort konsert. Edda Magnasons mångfacetterade musik kräver längre tid för att lägga sig till rätta i hjärtat.

Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.

Mikael Wiehes mest politiska album.

Det ska bli en kväll präglad av ”kärlek, medkänsla och generositet”, säger Mikael och börjar med sin nya kärlekssång ”Strö all min kärlek”. Sen tillägger han att det också kan bli lite ”ilska och vrede, kryddat med hat och aggression”. Wiehes sjungande valturné har startat.

De som kommit hit tycker som han. Ännu så länge sjunger publiken lite trevande i de nya allsångerna ”Hej då, trevligt att träffas” och ”Ta det tillbaka” men ju hårdare Wiehe går till angrepp på namngivna politiker desto mer och vildare applåderas det.

På scen är det inte Dylan eller ens Phil Ochs som Wiehe liknar utan faktiskt Pete Seeger. Mellanpraten och publikkontakten, lika trevlig som politisk.

Också en välvald låtlista, äldre sånger som ”Man måste veta vad man önskar sig” blir en poetisk och politisk grund för de nya ”Har banken tatt din villa” och ”Fascismens racka”.

”Den jag kunde va” framförs som extranummer. Så kommer också Björn Afzelius med på Mikael Wiehes politiska turné.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 3/4 2010)

PS. Den bästa intervju jag läst med Wiehe om hans nya album, Sverige och politik finns på Throw me away.

Mikael Wiehe turnédatum:

13/04 Linköping, Sagateatern
14/04 Falkenberg, Stadsteatern
15/04 Uddevalla, Östraboteatern
16/04 Kristianstad, Yllan
21/04 Borås, Folkan
23/04 Gävle, Maxim
24/04 Kalmar, Kalmarsalen
25/04 Göteborg, Lorensbergsteatern
27/04 Stockholm, Göta Lejon
28/04 Vara, Konserthuset
29/04 Hommelvik (N), Folkets Hus
30/04 Oslo (N), Herr Nilsen
1/05 Flen, Tobbes Amazon
5/05 Norrköping, Skandiateatern
6/05 Helsingör (DK), Toldkammeret
7/05 Föllenslev (DK), Kulturhuset Gimle
8/05 Greve (DK), Portalen
16/05 Landskrona