Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

Under ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

På Spotify: Patrik Book

Patrik Book
Pojken, Brödkniven & Krogragget
(Patrik Book)

Patrik Book är en malmöitisk syntlegend i skymundan.

Ledare för Ausgang Verboten (först bestod gruppen enbart av Book) som 1984 gav ut kassettalbumet ”Entertainment”, inspelat på en portastudio. Musiken var inspirerad av Kraftwerk fast med en ettrigare punkattityd.

Book driver idag ett företag som tillverkar mobilappar men har gjort sporadiska återkomster på skiva. Nu är det dags igen med albumet ”Pojken, Brödkniven & Krogragget”, tillgängligt digitalt på Spotify och andra nedladdningssajter.

Books illustrativa datamusik kan påminna både om Kraftwerk och Ausgang Verboten men musiken har blivit lugnare, mer filosofisk. Han har klippt och klistrat med toner, rytmer, ljud och röster i datorn.

Lite i stil med de där experimentella text- och ljud-programmen som Sveriges Radio sände förr i tiden. Spårtitlar som” Jan Hemmel, Coca Cola & Ambulans” och ”Father With A Gun” kan både ge aha-upplevelser och sprida förvirring.

(Hifi & Musik 2011)