Etikettarkiv: Ernst-Hugo Järegård

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Bellman – från visor till jazz, från romans till punk

Carl Michael Bellman:
”Alla Fredmans epistlar”
(Proprius)

Den förra Bellmanboxen innehåller Fredmans 82 epistlar, framförda av Fred Åkerström, Mikael Samuelsson, Povel Ramel, Allan Edwall, Monica Zetterlund med flera.

Carl-Michael Bellman:
”Alla Fredmans sånger”
(Proprius)

Bland artisterna som framför Fredmans 65 sånger finns Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk och, något oväntat, Sonya Hedenbratt, Svante Thuresson och Ernst-Hugo Järegård.

– Ingen svensk musik har väl blivit så folkkär som Bellmans sånger. Ändå är det bara några få texter och melodier som vi bär med oss i våra hjärtan, säger Gunnar Hillbom.

– Det beror på att det, som man säger, utbildats ett ”kanon” bland Bellmansångarna. De lyssnar på varann och sjunger samma sånger, om och om igen. Hur många gånger har inte ”Fjäriln vingad” spelats in på skiva?

– De nära på imiterar varann, tillägger Hans Nilsson. När Sven-Bertil Taube gjorde sin inspelning av episteln ”Märk hur vår skugga” råkade han sjunga fel i texten. Samma fel återkommer i Cornelis Vreeswijks och Imperiets inspelningar.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans sånger.

Gunnar Hillbom och Hans Nilsson är visforskare och aktiva i Bellmanssällskapet. För ett par år sen sammanställde de en CD-box med Fredmans samtliga 82 epistlar. Nu har de också sammanställt en CD-box med Fredmans 65 sånger (bägge utgivna av Proprius).

Den nya boxen innehåller några av Carl Michael Bellmans mest folkkära texter, bland andra just ”Fjäriln vingad syns på Haga” och ”Gubben Noak”. Men de flesta hör till de sånger som Bellmansångarna sällan sjunger. Tjugoen av Fredmans sånger har aldrig tidigare spelats in på skiva.

Äldre inspelningar med både Evert och Sven-Bertil Taube, Fred ŏkerström och Cornelis Vreeswijk varvas med helt nya inspelningar. Bland de nya Bellmantolkarna finns flera oväntade namn: operasångarna Erik Sædén och Olle Persson, jazzsångaren Svante Thuresson, vispunkaren Stefan Sundström, Tommy Körberg och Povel Ramel. Dessutom medverkar förvånansvärt många sångerskor: Sonya Hedenbratt och Jeanette Lindström, en något äldre respektive mycket yngre jazzsångerska,vissångerskan Jeja Sundström, Lill Lindfors med flera.

– Inspelningarna sträcker sig mellan genrer, generationer och kön, säger Hans Nilsson. Från romanssång till punk – ja, nästan. Målsättningen var att göra tolkningar som både är pietetsfulla och kan förvåna lyssnarna.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans epistlar.

– När vi satte ihop den förra boxen med Fredmans epistlar fick vi kritik för att där fanns alldeles för få kvinnliga artister. Den här gången har vi bättrat oss.

– Men, påpekar Gunnar Hillbom, ingen av Bellmans texter har egentligen skrivits för att framföras av en sångerska.

I Fredmans 65:e och sista sång hörs den allra mest oväntade Bellmantolkaren. Han heter Ernst-Hugo Järegård.

Nej, han sjunger inte utan läser, deklamerar och skådespelar sångtexten, som från början var ett brev i form av en hyllningsdikt till Gustaf III. Ena sekunden lägger han läpparna mot mikrofonen och viskar, nästa sekund tar han ett steg bakåt och skriker! I Ernst-Hugo Järegårds mun förvandlas det rimmade brevet till ett litet teaterstycke och ett stort skådespel.

Sonya Hedenbratt: – Visst blev jag förvånad, när de ville att jag skulle sjunga Bellman. Jag kommer ju från Göteborg och Bellman hör hemma i Stockholm.

Lill Lindfors: – Förut hade jag bara sjungit Bellman i slutna sällskap. Men jag har faktiskt ”varit” Ulla Winblad en gång. Det var på 60-talet, på Gröna Lund.

Stefan Sundström: – När jag gick hos en sångpedagog, så sjöng jag Bellman till piano. Jag har också varit med i ett punkband som spelade Bellmanlåtar.

Svante Thuresson: – Jag sjunger likadant, oavsett om det är på engelska eller svenska, en jazzlåt eller en visa. Också Bellman sjunger jag som mig själv – som Svante Thuresson.

Jeanette Lindström: – Det är en annan Bellman som skrivit ”Träd fram du nattens Gud…” En lyrisk poet som ser det vackra i livet. Ååå! så vacker sången är.

Ernst-Hugo Järegård: – Jag tänkte mig att jag stod uppe på Mosebacke och såg ut över Bellmans Stockholm. Så fyllde jag hans ord med alla känslor och bilder som kom för mig. Orden blev bilder i en film.

(Femina 1997)

Berättelsen om Ystads konstmuseum (1): När Millroth kom till Ystad

Under cirka 15 år har Ystads konstmuseum varit den/det mest intressanta konsthallen/konstmuseet i Skåne. Nej, ingen överdrift. Där har visats fler spännande utställningar, ibland kompletterade med konserter, än på Malmö och Lunds konsthallar, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Kristianstads konsthall osv.

Det började när Thomas Millroth, mångårig konst- och musikkritiker m m, blev chef för Ystads konstmuseum. Ett kännetecken för Millroths utställningsfilosofi och konstsyn är att han inte har ställt nutiden mot traditionen (och tvärtom),  säg installationer mot måleri. Och att han intresserat sig – minst – lika mycket för ljudkonst, alltså musik. Han har en specialitet också: artist´s books.

Nyligen sa Thomas Millroth upp sig som konstmuseichef i Ystad och Ýrr Jónasdóttir, som varit intendent under Millroths tid,  fortsätter nu verksamheten som – tills vidare – vikarierande konstmuseichef.

Under de här åren har jag då och då skrivit om Ystads konstmuseum, både positivt och ibland också negativt, i främst olika lokala tidningar: gjort intervjuer med både Millroth och Jónasdóttir, recenserat utställningar och konserter, någon gång råkat i polemik med Millroth.

Under cirka en vecka framöver tänkte jag lägga ut några av dessa artiklar, för att ge min bild av Ystads konstmuseum. Förmedla några glimtar av vad hänt där under Thomas Millroths tid och låta ana vad som kan komma att hända om, vilket jag ju hoppas, kommunens kulturpolitiker väljer att låta Ýrr Jónasdóttir fortsätta som chef för Ystads konstmuseum.  (Och om hon själv vill.)

*

På måndagar är Ystads konstmuseum stängt. Museichefen Thomas Millroth och jag sitter i den folktomma cafeterian. ”Extrem musik” med Staalplaat spelar från en CD.

Sista frågan först: Vad svarar du när Ilmar Reepalu ringer och erbjuder dig jobbet som ny chef för Malmö konsthall?

– Att bli konsthallschef i Malmö är det enda som kan locka mig. Jag är för gammal för att tänka på karriären.  Men konsthallen i Malmö är den vackraste som finns och jag vet definitivt vad jag skulle göra där.

Thomas Millroth flyttade till Skåne för att komma ifrån Stockholm, kunna bo större och billigare. Han tänkte fortsätta som frilans, skriva och göra radioprogram om konst och musik. Men vid årsskiftet 1995-96 blev arbetet på Ystads konstmuseum ledigt…

– Jag hade aldrig varit anställd. Men det var lockande att få en scen, ett hus att vara i. Man kunde göra utställningar och jag är ju minst lika intresserad av musik som av konst, så jag tänkte att man kunde gå över genregränserna, blanda in musik och poesi.

– Dessutom ligger Ystad bra till, nära till Tyskland och Danmark. Och för att vara ett landsbygdsmuseum är lokalerna jättestora! Vi har också en intressant egen konstsamling.  

Nyfiken, personlig och modig, god smak men ingen stil – i betydelsen att hans smak är bred: ingen konstform eller konststil favoriseras. Så kan man karaktärisera Thomas Millroth som konstmuseichef. Vilket bekräftas när man bläddrar i museets kataloger.

Äldre och yngre konstnärer, lokala, svenska och utländska. Måleri, grafik, skulptur, foto, musik, poesi, artist books och records. Gustaf Rudberg, Inger Kihlman, Ulf Trotzig, Bengt Orup, Rosemarie Trockel, Helmtrud Nyström, Nils Gehlin, Eva Klasson, Birgitta Trotzig, Pia Tafdrup, Mats Gustafsson, Sven-Åke Johansson, Sonic Youth…

Millroth 1

Foto: Birgitta Olsson

– Ett konstmuseum i en så här liten stad måste ha en motivering för att finnas. Ystad får inte bli en filial till Stockholm. Jag plockar aldrig utställningar från andra ställen. Ystads utställningar ska vara unika.

Men i en landsortsstad måste också chefen för konstmuseet vara en balanskonstnär, som kan tillfredsställa olika målgrupper: konstnärer, kritiker, den ditresta konstpubliken, stadens egen, äldre och konservativa kulturpublik, lokala politiker och de ”vanliga” invånarna. Det får inte bli för många anonyma insändare i lokalpressen!

Thomas Millroth talar märkbart hellre om konst, musik och poesi, men också den konstfulla balansgången hör hit.

Senaste året har han varit nära att trilla ett par gånger.

Först gällde det konstverket som skulle hylla Ernst-Hugo Järegård. Inget av de tävlande konstverken fann nåd inför YA:s kulturredaktör, Järegårds änka och ett antal insändarskribenter. Millroth satt i juryn.

Nu har någon räknat fel eller inte alls när det gällde musikarrangemangen i samband med Kulturbro 2000. Avantgarderockgruppen Sonic Youth från USA besökte Ystad under en vecka. Musikaliskt var det lika märkligt som fantastiskt och publikt blev det fullsatta succéer.

– All konstnärlig verksamhet måste rymma chansningar, säger Millroth. Budgeten överskreds med 30 procent. Men jag har utarbetat en plan. Det ska ordna sig.

– Till skillnad mot andra ställen har Ystad en förstående kulturnämnd som tycker att konstmuseets verksamhet är bra. Även som läget ser ut nu får jag stöd.

I stora salen på Ystads konstmuseum hänger en utställning som är typisk för Thomas Millroth. Konstnären är – eller var – fotograf. Hon heter Eva Klasson och har inte ställt ut sen 1979.

– Body art, fotografi, en artist’s book som inte är av denna världen och en kvinna på 70-talet i Stockholm. Länge hade jag tänkt att henne skulle jag vilja visa.

– Men hon har slutat fotografera, hade inga bilder kvar, visste inte var negativen fanns. Jag ringde Borås konstmuseum, där utställningen visades –79. Hade dom köpt några bilder som jag kunde få låna? Jorå, det gick bra. En timme senare ringde dom tillbaka och sa: ”Du, vi har hela utställningen kvar”.

På skärmarna bakom fotona har pappen börjat släppa under de dryga 20 åren. Det gör utställningen ännu starkare. Vilket ord förmår beskriva den stämning som smyger sig på när man stiger in rummet?

Sist en fotnot, som lika väl kunde ha varit förordet till mitt samtal med Thomas Millroth: 1995 hade Ystads konstmuseum 14 000 besökare. 1999 hade besökarantalet ökat till 17 000. Idag är det 23 000.

(Publicerat i Kvällsposten 2001)