Elina Duni sjunger albansk jazz

Ystads jazzfestival 2013 / Konsert

Elina Duni Quartet
S:ta Maria kyrka den 1 augusti

Först sjunger Elina Duni till Norbert Pfammatters dova trummor. Så tillkommer Patrice Morets stråke på kontrabasen och ColinM Vallons pianotoner, både inifrån flygelns strängar och på dämpade tangenter. 

Sorgset och vemodigt med en stämning som blir allt mer intensiv.

Det kan börja tvärtom också, utgå från Vallons piano, där melodik och rytmik uppstår ur varann, för att sen förstoras och förtydligas av Dunis sång.

Elina Duni Quartet i S:ta Maria kyrka, Ystad. Foto från Facebook-sidan för Ystad Sweden Jazz Festival.  

Oavsett vilket så skapas musiken ut- och inifrån Elina Duni, bosatt i Schweiz men född i Albanien. Hon låter melodier från sitt födelseland möta och blandas med jazz.

Resultat: världsmusik eller jazz? En smaksak och struntsamma. Musiken är så speciell – ja, så säregen att den blir unik.

Drömskt och längtansfullt. ”Albanian blues”, säger Duni.

En partisansång efter morfar och en bröllopssång som övergår till tempofyllt jazzsväng och blir som en glädjerik, bångstyrig bröllopsfest. Hennes egen tonsättning av en albansk dikt låter mer som smäktande chanson.

Sist står hon barfota på kyrkogolvet med sina röda skor bredvid sig och tackar för de applåder som Elina Duni Quartet gjort sig så välförtjänta av.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)