Etikettarkiv: 1968

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Bengt E 70tal

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Annonser

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

Livets jukebox

”Som en dröm, ljuv och öm, fastän sliten. Det ska man va´, det ska han ha, mitt upp i skiten.” Stikkan Anderson lät Siw Malmkvist göra ett inlägg i kvinnodebatten. Året var 1968.

Text: Stikkan Anderson
43 sånger

(Polar)

Genast gick dubbelsamlingen ”Text: Stikkan Anderson” upp på försäljningslistan. Högst välförtjänt att han blir ihågkommen och uppskattad som textförfattare.

Stikkan Anderson var ingen sångpoet utan en hantverkare – en snickare med ord. Han skrev funktionella texter som passade ihop med melodierna och gick bra att sjunga, ofta kunde de vara lite roliga. Han rimmade enkelt och självklart som ett levande rimlexikon.

På dagarna jobbade han med sitt förlag. Texterna skrevs på kvällarna. Det är ju obegripligt! Hur kunde han få ihop uppåt 1000 sångtexter – av vilka 100 hamnade på Svensktoppen?

Hyllningssamlingen innehåller 43 schlager- och poplåtar med ”Text: Stikkan Anderson”. De flesta av hans bästa texter – och de låtar vi minns allra mest – finns med. Är man i åldern 50 plus så måste det – inte bara för mig utan för de flesta – vara som att lyssna på livets jukebox.

Som några exempel på populärmusikaliska svenska klassiker kan nämnas: ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” med Lill-Babs, ”Sån´t är livet” med Anita Lindblom och ”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmkvist.

Mina egna favoriter är Nacka Skoglunds fotbollslåt ”Vi hänger me´” och ”Baby-twist”, som pappa Stikkan sjunger tillsammans med Lillan, sin dotter Marie (nu gift Ledin).

Ibland kunde ordsnickaren också bli en sångpoet. T ex i den vardagspoetiska kärleksschlagern ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlunds underbara sång.

Brukssångpoet, så kunde Stikkan Anderson tituleras.

(Plus Sverige 2007)