Etikettarkiv: Religion

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Annonser

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Julskivor 2012: Alla Fagra

Alla Fagra
Vintern ska värma våra fötter
(Kap Syd)

alla-fagra-vintern-ska-varmaMalmögruppen Alla Fagras julalbum innehåller oväntat nog mindre av rytmisk världsmusik och mer av folkvisepop.

Egna låtar på temat vinter och kyla (och värme) i livet och världen, snarare än sånger om juletiden.

En av sångtitlarna, ”Vinterkärlek”, är en passande sammanfattning. Medan ”Tre visa kvinnor” blir som en kommentar till både religionen och (mans)samhället.

Många bra melodier och när jag förut berömt sångerskan Julia Westberg så kan jag nu poängtera att jag också gillar Dan Svenssons mjuka diftongglidande skånska sång. ”Broar av is” är en vacker duett.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)

Deckarkrönika: Smått och egenutgivet

Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…

Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.

Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).

Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.

Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.

Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.

Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).

Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?

”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.

På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.

Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).

Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.

Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!

Innehållet då, för den som kommer så långt…

Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).

Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.

Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.

Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.

Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).

Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?

Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.

Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.

Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).

Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.

Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?

Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).

Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.

(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.

Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.

Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede /  ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).

Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.

Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)

Bob Dylan och jag

Med akustisk gitarr och ett munspel i G (fastsatt i en metallställning runt halsen) åkte jag på lördagsturné, från Kingside till Kingside till Kingside igen. Vilket syftar på att Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn. Året var 1965. Minns att jag körde en Dylan-låt, ”She Belongs To Me”, och en egen, ”I Feel As Good As I Can”.

Allt berodde på Dylan. Både för mig och hundra (ja, tusentals) akustiska gitarrpoeter. Amatörer som proffs. Från 60-talet och framåt. Och då tänker jag blott på Sverige. Inkluderar man jordens alla länder där Dylan inspirerat mest unga pojkar men också flickor att börja spela gitarr, skriva och sjunga egna låtar, så kan man nog räkna till någon miljon så kallade ”Dylankopior”.

Det verkar ju lite konstigt. Idag, alltså. Bob Dylan reser på evighetsturné och har fått Polarpriset, varje år pratas det (förgäves) om ett Nobelpris. Dylan är en levande legend, både som artist och sångpoet. Inte minst som Poet. Han borde skrämma gitarrspelande låtskrivare till tystnad snarare än inspirera. Vem kan leva upp till Dylan?

Free”The Freewheelin´ Bob Dylan”, den första Dylan-skivan jag köpte (1963).

Det var annorlunda när han gjorde sina första skivor på 60-talet. Då blev Dylan mest utskälld för att han varken kunde sjunga eller spela gitarr, för att inte tala om oljuden som kom ur munspelet! Han var som en punkare med större vilja än förmåga.

Har någon fått så fina akustiska gitarrer att låta så anskrämligt som en ung Dylan? Klart att han inspirerade oss som också ville mer än vi kunde.

Och han är likadan idag, trots alla skivor och pengar, all framgång och lovprisning. Rastlös som en tonåring. Växlar mellan sång till akustisk gitarr och ett gäng elektriska musiker, folksång, rock och blues, nya gitarrackord i de gamla låtarna, texter om politik, kärlek eller religion, egna sånger, lånade och traditionella. Snabbinspelade plattor med första- eller andratagningar där musikerna får hänga med bäst de kan.

Dylan själv är en känslomusiker som ibland spelar gitarr sämre än jag.

Han vill ännu mer, fortfarande. Därför inspirerar han, fortfarande. Dylans konstnärskap består av två samverkande motpoler. Han har förstås en enastående – ja, genial – konstnärlig kreativitet. Samtidigt har han 0 koll på sig själv. Men också det är en kvalitet. Han censurerar inte sig själv utan vill han uttrycka något så gör han det.

Resultatet blir djupa dalar (banal kärlek, nödtextrim och stulna melodier) men också desto högre höjder. Så tror jag det är. En konstnär som inte vågar ta ut svängarna och chansa, inte vågar offentliggöra hela sig själv med fel och brister, kan visserligen skapa bra och intressant konst men förblir ändå en halv konstnär.

Bob Dylan är en hel konstnär, artist och Poet. Och människa, på både mindre och mycket gott.

Några av Dylans bästa, mindre kända sånger:
Only a Hobo, Wallflower, Time Passes Slowly, Who Killed Davey Moore, Talking Folklore Center, Wedding Song, Going Going Gone, Belle Isle, To Ramona, Every Grain Of Sand, Percy´s Song, Love Is Just A Four-Letter Word, Sign On The Window, Went To See The Gypsy, Winterlude, Tweedle Dee & Tweedle Dum, You´re A Big Girl Now…

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2011)