Etikettarkiv: Helsingfors

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Tove som ung

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Tove blir kvinnaUtställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Tove som äldre kvinnaOckså på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Tove foton

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu. Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Eric Bibb, afro-amerikansk songster

Eric Bibb har tre hemländer: USA, Sverige och Finland.

Första gången han kom till Sverige var i mitten av 60-talet. Leon Bibb, också sångare, hade varit på turné med hela familjen. På hemvägen till USA stannade de – inklusive sonen Eric, 13 år – till i Stockholm.

Andra gången var på 70-talet. Nu återkom Eric Bibb som artist, gitarrist och sångare. Efter en avstickare till New York kom han till Sverige ännu en gång och bodde här i många år.

– Det låter väl banalt, men jag längtade efter den svenska naturen.

Och nu bor du i Finland?

Eric Bibb med av sina gitarrer och en av sina hattar.

– Vi bor en bit utanför Helsingfors, i naturen. När jag är på turné och får  hemlängtan så är det naturen jag längtar efter – inte skyskrapor.

Eric Bibb blev musiklärare, turnerade med Cyndee Peters och gjorde egna skivor. Men ingenting hände. Inte förrän 1999, då det lilla svenska skivbolaget Opus 3 gav ut ”Spirit & The Blues”.

– Förut hade jag testat olika sorters musik. Nu återvände jag till musiken från min barndom: blues, folksånger, work songs. Det var också en akustisk skiva, som låg rätt i tiden. Lyssnarna hade börjat tröttna på  modern inspelningsteknik.

Eric Bibb bjöds in till en festival i England, fick en engelsk manager och började turnera jorden runt.

– Precis så märkligt var det. Efter alla dessa år…

Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” (också Opus 3) går ännu längre tillbaks i den afro-amerikanska  traditionen. De flesta låtarna sjunger Bibb till sin akustiska gitarr. Inget mer. Klassiska låtar också, till exempel ”Take This Hammer”, som hundratals artister spelat in.

Omslaget till nya albumet.

–  Det krävs erfarenhet. Jag har levt så länge nu att jag kan och vågar tolka låtarna på mitt sätt.

Du har många akustiska gitarrer. Letar du efter begagnade gitarrer när du är ute på turné?

– Ja, det gör jag. Jag gillar ljudet i gamla gitarrer. Lätt att bli förförd när man går in en musikaffär och provar en fin gammal gitarr. Olika gitarrer får ens gitarrspel att utvecklas.

Hattar då? Finns det en bild på dig utan hatt?

– Inte om jag får bestämma. De gamla blueshjältarna hade hatt. Men att hitta en bra hatt är svårt idag. Utom i Italien och Australien, där finns det fortfarande bra hattar.

Fakta

Namn: Eric Bibb
Född: I New York.
Bosatt: Utanför Helsingfors, bodde tidigare i Sverige.
Ålder: Precis fyllt 60.
Familj: Nygift, fem barn.
Gör: Sjunger och spelar akustisk gitarr, turnerar och gör skivor.
Aktuell med: Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” och höstturné med Ale Möller.
Favoritgitarrer: En gammal bulgarisk gitarr med två ljudhål, en stor Levin från 60-talet och en sjusträngad Martin.
Favorithatt: Akubra (tillverkas i Australien).

Fler album med Eric Bibb:

”Family Affair” (Hatman), pappa Leon Bibb och sonen Eric tillsammans på skiva, ”Booker´s Guitar” (Telarc), där Eric Bibb använder blueslegenden Bukka Whites gitarr, och ”Trobadour Live” (Telarc), ny live-inspelning.

(Ljuva Livet 2011)

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)

Finsk-rysk noir

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

För några år sen kom en roman av Harri Nykänen och tidigare i år presenterades Marko Leino för svenska deckarläsare. Men Matti Rönkä lyckas ännu bättre med att importera den hårdkokta deckargenren och plantera om den i Finland, närmare bestämt i Helsingfors med omnejd.

Rönkä har tilldelats Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska deckare. Det var redan 2007 men först nu kommer den första titeln i Viktor Kärppä-serien på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktiga hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen: utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigtråden ha dragits åt lite mer.

Men det gör inte så mycket; viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser ”Med mördarens ansikte” i en bokhandel så slå upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter sin huvudperson säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Några arga, upphetsade ord – allt högre! – och den finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung.

(Kristianstadsbladet 2011)