Etikettarkiv: Åsa Larsson

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Annonser

Om den svåra konsten att skriva en deckare

Det verkar ju inte riktigt klokt men från början av 70-talet har jag läst 30 till 50 (ibland ännu fler) deckare om året. Sammanlagt uppåt 2000 deckare!

Vid det här laget borde jag alltså veta hur en bra kriminalroman ska vara. Ja, till och med hur en bra deckare ska skrivas. Kanske ska ta och skriva en egen deckare?

Olov Svedelid: ”Lär dig skriva spännande” (MBF). 

”Lär dig skriva spännande ” och ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman” av deckarförfattarna Olov Svedelid respektive Sören Bondeson är ett par läroböcker för oss som också vill bli deckarförfattare.

Olov Svedelid slår pekpinnen i katedern och talar om vad och hur en deckarförfattare inte får skriva och göra! Medan Bondeson ritar upp tabeller och scheman över hur en deckarförfattare måste skriva.

Kapitelplanering (två prologer), tids- och handlingsplaner (den senare liknar ett EKG-diagram), presentations-, osäkerhets- och nyckelfasen samt sjustegsmodellen.

Sören Bondeson: ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman”  (Ordfront).

Oj, så mycket att lära sig! Fast studerar man flitigt så verkar man bli lyckosam som deckarförfattare. Sören Bondeson håller även deckarkurser och i boken medverkar tre duktiga elever: Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg.

Ändå undrar jag om mina deckarfavoriter – till exempel Raymond Chandler, James Crumley, Dan Turèll, Jon Michelet, Ian Rankin, Dennis Lehane, Vicki Hendricks, Mark Billingham och Kristian Lundberg – har en susning vad Bondeson snackar om.

Som Rankin sagt till mig: ”Planera? Gör jag aldrig. Blir så tråkigt att skriva då.”

En myt att man bara sätter sig och skriver. Så kan man göra om man inte vill bli publicerad. Det gäller att kunna grunderna, veta hur viktig intrigen är för en deckare.

Svarar Sören Bondeson när jag ringer honom. Min kommentar: Rankin och Billingham försökte alltså lura mig?

Om man följer kriminalmallen alltför noga är inte risken då att deckaren liknar alla andra? undrar jag och nämner en av fjolårets, enligt mitt tyckte, sämsta svenska deckardebutanter.

Det visar att sig att också den författaren varit Bondesons elev. Han skrattar. Några elever vill han ”inte riktigt kännas vid”.

Följer du själv dina råd? ”Till natten lokalt snöfall” – din senaste noir-roman – har ju skrivits av en deckarförfattare som är lika sökande och friformig som Rankin och Billingham.

Njaaa, svarar Sören Bondeson. Han är nämligen också ”en såndär som tycker det kan bli tråkigt att skriva om man vet precis vad som ska hända i boken”.

Summering: Att skriva deckare är en sak. Att skriva gourmetdeckare – alltså en egen och personlig deckare som skiljer ut sig – det är en annan sak.

+ I boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” ger Deckarakademins ledamöter korta men läslockande tips på favoritdeckare, från 1800-talet (pusseldeckarförfattaren E.T.A. Hoffman) och framåt.

– När förlagen till hösten börjar skära i deckarutgivningen verkar det som om de mest mallade och strömlinjeformade deckarförfattarna blivit kvar. Det var ju inte så kul.

(Krönika i Kristianstadsbladet 2011)

Fallet Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson deckardebuterade i våras med ”Fallet Vincent Franke” (utgiven av Piratförlaget). Om han nu skrivit en deckare? Liksom andra författare som spränger kriminalgenrens gränser så använder Christoffer Carlsson hellre någon annan benämning, i hans fall gärna noir.

– Jag trodde jag skrev en skönlitterär roman, berättade en sorts livshistoria. Det är ju ingen polisroman eller pusseldeckare, här finns inte någon gåta som blir löst på slutet. Men när boken publicerades så kom folk och sa att det var en grym deckare eller en grym spänningsroman.

Det beror nog på att det mesta som brukar finnas i en deckare också finns i din roman: skurkar och poliser, kriminalitet och våld, narkotika, prostitution, trafficking… Och att din historia slutar lika illa som den började – om inte värre – har den gemensamt med allt fler moderna deckare, särskilt från USA och England.

– Jag köper det argumentet. Genrer är flytande och förändras med tiden. Vem är jag att avgöra vad jag skrivit? Jag har inget problem med att romanen kallas ”deckare”.

Christoffer Carlsson. Foto: Peter Knutson.

Christoffer Carlsson är ung, blott 23 år, för att vara deckarförfattare. Kanske Sveriges yngsta deckardebutant någonsin? Mons Kallentoft var 32 år vid debuten, K Arne Blom var 25 och Annika Banfield – som bör vara den allra yngsta – hade inte fyllt mer än 16 år när hon 1969 gav ut sin debutdeckare.

Inte yngst alltså – men så ung att Christoffer Carlsson bidragit till att kraftigt sänka medelåldern för dagens svenska deckarförfattare.

– De flesta deckarförfattare är medelålders och äldre. Nej, vet inte varför det blivit så. Men det är skillnad på att vara 23 och 43 eller 53. Man lever olika liv och har olika intressen. Vincent, min huvudperson, ställs mot gubbarna och damerna i andra svenska deckare.

Christoffer Carlsson är också, liksom sin äldre kollega Leif G W Persson, både författare och kriminolog. En given fråga: På en skala mellan verklighet och fiktion, var skulle du placera ”Fallet Vincent Franke”?

– Historien är inte sann, det är ingen dokumentär. Jag har inte skrivit en autentisk historia men det som händer i romanen skulle kunna hända i verkligheten. Min berättelse är sannolik. Nio gånger har jag återanvänt verkliga händelser – den tionde gången ljuger jag.

Vincent Franke är en intelligent – ja, intellektuell – morfinist och langare. Finns sådana narkomaner?

– Vincent är både korkad och smart. Han passar inte in i vår föreställningsvärld. Vi tänker oss gärna att narkomaner kommer från förorten – att de haft en svår uppväxt och har en dålig ekonomisk bakgrund. Men det finns också narkomaner som Vincent. Inte alls säkert att man klarar sig för att man kommer från en ekonomiskt stabil familj och inte heller måste det gå åt helvete för att man har en dålig bakgrund.

– Hur utfaller vårt livslopp? Beror det på ens farsa eller är det ödesbestämt? Hur fri är viljan? Hur stor betydelse har klasstillhörigheten? Min tanke i Vincent-romanen var att ställa de här frågorna till läsaren. Mitt svar: Jag vet inte.

Trots att du skriver om kriminella och kriminalitet så kännetecknas romanen av en vardaglig stämning. Du skildrar den kriminella vardagslunken.

– Kriminella lever också i en vardagsvärld, de är inte separerade från oss. Här i Stockholm kan vi möta dem överallt, på Götgatan eller Hornsgatan eller vid Fridhemsplan. De vaknar och går upp. De har drivkrafter och intressen – drivkrafter som faktiskt inte skiljer sig från våra. De finns där, bredvid oss, hela tiden, som något närvarande och mörkt.

– Det förekommer ganska lite våld i romanen, inte mer än fyra, fem sidor. Men våldet är brutalt, precis som i verkligheten. Det sker inte så mycket våld bland kriminella, i den världen vill man inte göra väsen av sig. Men när man tar till våld, då blir det mycket våldsamt. Dels kan det vara en hämndakt och dels är det en maktdemonstration.

Romanen blir också ett arbetsplatsreportage. Som när langaren Vincent står på en allmän toalett någonstans vid T-Centralen och häller pulver på en liten, digital våg.

– Det är ju hans dagliga arbete. Ett hårt arbete, en langare kan säkert jobba mer än åtta timmar. Mycket förberedelse, dela upp knarket, väga och prisbestämma. Det är en del av hanteringen, inte bara att köpa in och sälja vidare. Jag ville också visa hur pass dålig Vincent är som langare. Han kan ju knappt väga och mäta.

Varför började du intressera dig för kriminalitet, både som författare och kriminolog?

– Författarskapet och kriminologin är två olika sätt att närma sig – och vinkla – samma ämne.

– Att jag som 19-åring började studera kriminologi berodde på att jag blev intresserad av människor som ekonomiskt eller psykiskt levde på gränsen. Sen har intresset vidgats till att vilja förstå relationen mellan människan och samhället. Vad är tanken med vårt samhälle? Varför har staten fått våldsmonopol? Om människan inte har en fri vilja, vad är vitsen med att straffa människor?

Nordiska deckare – inte minst svenska – har gjort succé utomlands. Tror du att ”Fallet Vincent Franke” kan bli populär hos deckarläsare i övriga Europa?

– Med bra marknadsföring och lite tur så. Den parallella värld som jag skildrar finns ju i hela västvärlden, i alla storstäder. Samma frågor överallt: Var gick det fel för oss? Kan vi ändra och göra rätt?

”Fallet Vincent Franke” har nu kommit i pocket med extra nytillkomna eftertexter av författaren om såväl bakgrunden till boken som noir-genren. Men som de gör förlagen (i det här fallet Pocketförlaget) för att locka oss att också köpa pocketen!

Här måste intervjuaren göra en invändning.

”Fallet Vincent Franke” skiljer sig från de svenska deckare som hyllats utomlands. Deckare som skrivs i Sverige ansluter sig oftast till den tradition av samhällskritisk och politisk kriminallitteratur som Sjöwall/Wahlöö skapade på 60-talet. Svenska deckarförfattare – som Stieg Larsson, Åsa Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund och faktiskt också Camilla Läckberg – skriver med ett socialt och humanistiskt patos. Det sönderfallande folkhemmet är grunden för kriminalhistorierna.

Kanske kan vara det som lockar utländska läsare? De känner inte igen sig men vill gärna leva i ett folkhem. Svenska deckare förmedlar budskapet att det fortfarande är möjligt att (åter)skapa folkhemmet. ”Fallet Vincent Franke” har ett mörkare budskap, också där ställs frågor om samhället men ges inte ett enda svar.

– Det stämmer. Jag tog den amerikanska noir-traditionen och sammanförde med dagens Sverige, säger Christoffer Carlsson och blir tyst, innan han fortsätter:

– Du kan ha rätt. Det kan vara så. Om min roman inte skulle sälja utomlands så kan din teori vara riktig.

Tre favoritböcker:
Robert J. Sampson och John H. Laub: Shared Beginnings, Divergent Lives (faktabok om ungdomsbrottslighet i USA)
Sjöwall/Wahlöö: Mannen på balkongen (klassisk svensk polisroman)
Jim Thompson: Pop. 1280 (amerikansk noir)

Namn: Christoffer Carlsson
Ålder: Fyller 24 i augusti 2010
Född: Halmstad
Bor: Stockholm
Gjort: Studerat kriminologi sedan 2005 och släppte debutromanen ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget) i mars 2010
Gör: Doktorerar i kriminologi vid Stockholms universitet på en uppföljning av 60-talets svenska problemungdomar och skriver på nästa roman, också noir men inte lika mycket.

(TCO-Tidningen 2010)

Det svenska 50-talet och dess deckare

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling ”Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare ”Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

pusselVad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)