Etikettarkiv: Venedig

I deckarhyllan: Donna Leon

Donna Leon
Inte ens i döden
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Donna Leon Inte ens”Inte ens i döden” är den sjuttonde polis- och familjeromanen om Guido Brunetti, kommissarie, make och far, som kommit på svenska.

Ovanligt och därför extra roligt att en deckarserie med så udda miljö hittat en tillräckligt stor publik i Sverige.

Det beror förstås på att Donna Leon skriver bra men också, tror jag, på att hennes deckare är både brittiska och venetianska. Trots miljön så känner man igen sättet att berätta.

Än en gång blandas trivsamt (gatorna och kanalerna, maten och livet i Venedig) med hemskt: en ung flicka – ja, ett litet barn – hittas död i Grande Canal.

Hon är rom, ska det visa sig. Resultat: en diskussionsroman om synen på ”zigenare”.

(KB/YA/TA 2014)

Annonser

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan och TV-rutan: commissario Aurelio Zen

Nu visas deckarserien om kommissarie Zen i SVT 1. Vilken italiensk fart som bilarna kör med rätt igenom Rom och Eurelio Zen har också mycket kvar av sin klurighet. Men det som gjorde mig besviken i söndags var att man förenklat manuset till det andra avsnittet ”Kabal” = förbilligat inspelningen genom att förflytta (själv)morden från mer sopektakulära miljöer – S:t Peterskyrkan och ett av Milanos förnämsta butiksgallerior – ut på Roms vanliga gator.

Rekommendation:

Läs böckerna också, dvs Michael Dibdins polisromaner om kommissarie Aurelio Zen i Rom. Följande skrev jag om Dibin och Zen i boken ”Deckarhyllan”:

Michael Dibdin
Land: England
Genre: italienska polisromaner

I fyra år bodde engelsmannen Michael Dibdin i Italien. Han är lektor och undervisade på ett italienskt universitet. Sen 1990, ”Råttkungen” heter den första boken i serien, skriver Dibdin deckare – polisromaner – i italienska miljöer.

Det finns två sorters polisromaner.

Vanligast är den sorten som skrevs/skrivs av t ex Sjöwall/Wahlöö (Sverige), McBain (USA) och van de Wetering (Nederländerna). De skildrar ett poliskollektiv utan egentlig huvudperson. Den här sortens polisromaner ingår också – inte alltid men ofta – i vad som brukar kallas procedurskolan. Författarna skildrar – ibland mycket noggrant – hur polisarbetet går till.

Den andra sortens polisromaner är släkt med de hårdkokta deckarromanerna. Här är huvudpersonen en ensamvarg – inte en privatdetektiv utan en polis. Men precis som privatsnoken sticker den ensamme polisen näsan i samhällets mörkaste gränder och löser fallen med hjälp av sin hjärna snarare än kriminalpolisens tekniska avdelning.

Michael Dibdins huvudperson heter Aurelio Zen och hör, efter att ha blivit befordrad, till ”de prestigefyllda leden” inom det italienska inrikesministeriets kriminalpolisdivision.

Första delen i TV-serien om Michael Dibdins italienske kommissarie Aurelio Zen bygger på polisromanen ”Vendetta”.

Aurelio Zen har det inte så lätt. Han är en man som oroar sej. Han oroar sej för allt.

Zen är rädd för att mista jobbet, ska hans överordnade tycka att han inte duger? Eller ska de upptäcka att hans älskade, Tania, som också arbetar på inrikesministeriet, men på en annan avdelning, tjänar extra på att smuggla varor? Och varför vill hon inte gifta sej med honom? Om hon älskar honom, varför vill hon då leva för sej själv, i en egen lägenhet? Har hon en annan älskare också?

Zen oroar sej för sin gamla mamma, som bor tillsammans med honom. Och han oroar sej för sin instinkt: när Zen fått upp ett spår så kan han inte låta bli att följa spåret, trots att han vet att om han har fel så förlorar han jobbet. Osv.

Michael Dibdins känslor för Italien kan sammanfattas med två ord: förundran och hatkärlek. I sina polisromaner beskriver Dibdin detta märkliga Italien som inte är ett land utan två: ett modernt och ett urgammalt.

Med precisa repliker och meningar skildrar han Italien i smått. Som när Zen berättar varför han frekventerar ett visst café:

”Det hade motstått fördärvet med skummjölk… som reducerade det fylliga skummet på en riktig cappuccino till en smaklös fradga.”

Och han skildrar Italien i stort. Intrigen i ”Kabal” (1994) är ett exempel.

Och andra delen bygger på romanen ”Kabal”.

Mitt under kvällsmässan faller en man från övre galleriet i S:t Peterskyrkan i Rom och krossas mot golvet. Så börjar romanen. Den slutar med att en annan man faller genom glaskupolen i en av de förnäma butiksgalleriorna i Milano.

Dibdin knyter ihop Vatikanen och finansen, kyrkan och pengarna.

I ”Dödens lagun” (1995) besöker Aurelio Zen sin barndomsstad Venedig och i ”Così fan tutti” (1997) har han råkat i onåd och förflyttats till Neapel. Efter den sistnämnda, som alltså är den sista titeln i Zen-serien som kommit på svenska, har Michael Dibdin också skrivit ”A Long Finish” (1998), ”Blood Rain” (1999) och ”And Then You Die” (2002).

Romanen ”Träffpunkten” (1991) hör inte till den italienska polisserien utan är en thriller om dagens London. Här skildrar Dibdin de ensamma ungdomar, fortfarande barn, som bor i Londons i trappuppgångar, på gator och parksoffor. De saknar kärlek, arbete, pengar. Som medicin för att stå ut sniffar de lim och thinner.

Amerikanskan Donna Leon, som skriver polisromaner med Venedig som kriminell miljö, och engelskan Lindsey Davis, vars hjälte är en hårdkokt privatsnok i Rom på 70-talet e Kr, har fått egna uppslagsnamn i den nya upplagan av ”Deckarhyllan”.

Tredje delen (fast jag antar att det finns/blir fler delar?) av TV-serien om den italienske kriminalkommissarien Aurelio Zen bygger på romanen Michael Dibdins roman ”Råttkungen”.

Ännu fler författare från engelskspråkiga länder som valt italienska miljöer: den australiensiske författaren Marshall Browne skriver en serie romaner om en polis i dagens Rom, ”The Wooden Leg of Inspector Anders” (1999) m fl, engelskan Magdalen Nabb har sen 1981, första boken hette ”Death of an Englishman”, skrivit ett drygt tiotal polisromaner om Marskalk Guarnaccia i Florens, medan engelsmannen Timothy Williams, bl a ”Big Italy” (2001), placerat sin commissario Trotti i Lombardiet (norra Italien).

Titlar:

Råttkungen. 1990. The Ratking. Övers: Staffan Andrae.
Träffpunkten. 1991. The Tryst. Övers: Staffan Andrae.
Vendetta. 1992. Vendetta. Övers: Karl G och Lilian Fredriksson.
Kabal. 1994. Cabal. Övers: Ulf Gyllenhak.
Dödens lagun. 1995. Dead Lagoon. Övers: Ingvar Skogsberg.
Così fan tutti. 1997. Così fan tutti. Övers: Irja M. Carlsson.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Woodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.