Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Kort om deckare (2): Connelly, Carofiglio och Eriksson

Michael Connelly
Nio drakar
Övers: Eva Larsson
(Norstedts)

Michael Connelly har blivit en av deckargenrens skickligaste författare. En kriminell poet som väljer och stryker ord. ”Nio drakar” innehåller inte ett ord för mycket, ens i översättning.

Jag uppskattar honom mest som skildrare av trädgårdsstaden Los Angeles, där det kunnat vara så underbart att leva. Första delen av ”Nio drakar” är Connelly som allra bäst. Mordutredaren Harry Bosch kallas ut till en brottsplats i södra Los Angeles. En kinesisk butiksägare ligger mördad i butiken.

Connelly berättar långsamt, spänningen kryper fram ur stämningen. Skickligt gjort och mycket bra. Rånmord? Nej, den kinesiska maffian, triaden, är inblandad. När Bosch upptäcker det så kidnappas hans dotter, som bor i Hongkong med mamman. Connelly låter Bosch flyga dit med första plan och polisromanen med noir-stämning förvandlas till internationell thriller.

Inte Michael Connellys bästa gren. Han blir en thrillerförfattare bland hundra andra.

Gianrico Carofiglio
Skälig misstanke
Övers: Ulla Trenter
(Forum)

En ny advokatdeckare och mansroman om Guido Guerrieri i italienska staden Bari.

Hans närbo Margherita flyttar för att arbeta i en annan stad och då passar författaren Carofiglio på att smutsa ner sin huvudperson. Det var hög tid, förut har advokat Guerrieri varit lite väl änglalik.

Teman: yrkeshedern och mansrollen. Guerrieri försvarar en man som i ungdomen ledde en fascistgrupp som misshandlade västersympatisören Guerrieri. Men varje anklagad har rätt till en försvarsadvokat.

Lugnt tempo utan våldsscener, däremot en fantastisk uppvisning i rättssalen. När Guerrieri inte kan sova besöker han stadens nattöppna bokhandel. En sån deckare måste man väl gilla?

Dennis Eriksson
Yngve Öman
(Nilleditions)

Deckarutgivning, främst utomlands men också i Sverige, kan även ske i form av tecknade serier. Ofta brukar det vara tecknad noir.

Som Dennis Erikssons album med ”en noirländsk spänningsserie”. Plats: en större stad i Norrbotten. Lokalpolisen utreder ett misstänkt mord: affärsmannen Pentti Rantakrans – ”ingen vanlig finnpajsare” – har hittats död i sin utomhuspool.

Det pratas ordkargt. Den ”noirländska” stämningen fångas i tysta, på samma gång exakta som bara skissade bilder. Här finns ordlösa uppslag som säger lika mycket med tuschpennan som en noir-författare förmår att säga med ord.

Extra plus för berättelsen i berättelsen – om könsrollerna i familjen Öman.

(KB/YA/TA 2011-12)

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

(Något nedkortad version i Fokus 2009)