Etikettarkiv: Svält

Tre gånger blandade känslor på Tjörnedala konsthall

Ralf Borselius, skulptur och teckning
Kristina Eriksson, teckning och skulptur
Magdolna Szabó, måleri
Tjörnedala konsthall, t o m den 12 juli

Ralf Borselius, Kristina Eriksson och Magdolna Szabó, tre konstnärer som varken kompletterar eller krockar, trots att kontrasten blir stor när jag går mellan rummen. Deras respektive verk har fått varsitt utställningsrum på Tjörnedala konsthall och de skapar också varsitt enskilda rum med egen stämning.

Konsthallens ingång leder till det största rummet, där finns Kristina Eriksson. Men jag tror man ska göra som jag: börja med det inre, mindre rummet, som Rolf Borselius fyllt med små skulpturer och teckningar. Hans rum är gladare, till att börja med i alla fall.

Inne 1Men strax infinner sig något som jag noterar med orden ”glädjefull hopplöshet”. Eller med Borselius ord: ”blandade känslor”. De samspelande teckningarna och skulpturerna är baserade på plastleksaker och gamla bokmärken. Redan i detta finns väl en fråga, eventuellt ett budskap: När uppstod konsten? Ska plastfigurerna också kallas konstverk eller har Borselius skapat konst utifrån massproducerat skräp?

Svartvita teckningar, mer som skisser till målningar eller tecknade serierutor. Ofta cowboys, ibland ihop med en mer utförligt målad liten pojke, i färg och så att säga verklig. När cowboyen strider mot Nalle Puh-björnar kommer kavalleriet åkande i polisbil. Några skulpturer: en glädjerusig fotbollspojke, en liten flicka med en blomma, en kanin som möter en hund…

 

Inne 2

I varje motiv kolliderar barndomen med det vuxna livet, som barnet trodde att livet skulle bli och som det blev. För att vända på min inledning: hopplös glädje. Nej, Rolf Borselius utställningsrum är nog inte så glatt ändå men långt ifrån så mörkt som Kristina Erikssons.

Inne 4

Hur kan ett rum med vita väggar bli så dystert? Också Eriksson har tecknat eller snarare noterat i bild och vid vissa bilder också med ord. Ett par skulpturer är väl ett slags oformliga vaser eller skålar eller ska de vara formlösa klumpar, bildade av liv och erfarenhet? Skulpturerna stiger upp och klättrar in i varsin bild.

En enda målning/bild har titel: ”Gånglåt från Mockfjärd”. Låten går i moll och bilden, ännu en livsklump, i mörker, nästan svart. Även den lilla del av tavlan som inte är mörk är inte ljus den heller utan bara nästan vit. Bortsett från en (på)målad ram utanför själva motivet, verkligheten och livet – den är vit!

Inne 3Ordet galghumor har använts om Erikssons tidigare utställningar. Ordagrant läst så stämmer det exakt: humor i sorgen, vid galgen och döden. Som återigen en liten klump med åtföljande kort text: ”Jag saknar dig”. Eller den längre texten: ”Hur mår du fråga läkaren / du var tyst en stund / ´jag är döende´ sa du”.

Inte ens när bilderna visar något positivt, till och med glädjefullt, infinner sig glädjen: en fågel eller blommor i mossen. Det förblir dystert, som om glädje och skönhet må finnas men är onåbara. Lika deprimerande som gripande: bilderna tar sig djupt in i mitt hjärta för att plantera ännu en klump av sorg, smärta, vrede, längtan.

Magdolna Szabó visar få akvarellmålningar i ett rum som blir ett stort kosmos. Verkligen spatiöst, vilket fokuserar blicken. Men hur ska jag känna inför Szabós titellösa målningar? Vad föreställer de? Eller: föreställer de? Som de färgrika vågorna, om det är vågor? Det kan ju vara himlen eller en åker.

Inne 5

Svalt färgsprakande. Starka men dämpade färger, som både skriker och viskar. Kan hon porträttera ett slags livslust eller livsluft? För det är väl bubblor på vissa målningar, likt luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Eller hoppfyllda ballonger. Där syns ett öga också, väl? En pupill som stirrar på mig.

Inne 6Bilderna återger mig känslan av 60-talets psykedeliska affischer och konst. Jag känner något, fast svagt-svagt, lika svagt som färgerna, men jag förstår inte alls vad Magdolna Szabó vill med sitt måleri. Det är intressant. Det gör nog hennes rum till det mest spännande på Tjörnedala konsthall.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ursäkta de usla fotona, de var från början bara menade för minnet, inte för publicering.

Annonser

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)