Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Antologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Kurt Wallanders musiksmak

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)

Fallet Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson deckardebuterade i våras med ”Fallet Vincent Franke” (utgiven av Piratförlaget). Om han nu skrivit en deckare? Liksom andra författare som spränger kriminalgenrens gränser så använder Christoffer Carlsson hellre någon annan benämning, i hans fall gärna noir.

– Jag trodde jag skrev en skönlitterär roman, berättade en sorts livshistoria. Det är ju ingen polisroman eller pusseldeckare, här finns inte någon gåta som blir löst på slutet. Men när boken publicerades så kom folk och sa att det var en grym deckare eller en grym spänningsroman.

Det beror nog på att det mesta som brukar finnas i en deckare också finns i din roman: skurkar och poliser, kriminalitet och våld, narkotika, prostitution, trafficking… Och att din historia slutar lika illa som den började – om inte värre – har den gemensamt med allt fler moderna deckare, särskilt från USA och England.

– Jag köper det argumentet. Genrer är flytande och förändras med tiden. Vem är jag att avgöra vad jag skrivit? Jag har inget problem med att romanen kallas ”deckare”.

Christoffer Carlsson. Foto: Peter Knutson.

Christoffer Carlsson är ung, blott 23 år, för att vara deckarförfattare. Kanske Sveriges yngsta deckardebutant någonsin? Mons Kallentoft var 32 år vid debuten, K Arne Blom var 25 och Annika Banfield – som bör vara den allra yngsta – hade inte fyllt mer än 16 år när hon 1969 gav ut sin debutdeckare.

Inte yngst alltså – men så ung att Christoffer Carlsson bidragit till att kraftigt sänka medelåldern för dagens svenska deckarförfattare.

– De flesta deckarförfattare är medelålders och äldre. Nej, vet inte varför det blivit så. Men det är skillnad på att vara 23 och 43 eller 53. Man lever olika liv och har olika intressen. Vincent, min huvudperson, ställs mot gubbarna och damerna i andra svenska deckare.

Christoffer Carlsson är också, liksom sin äldre kollega Leif G W Persson, både författare och kriminolog. En given fråga: På en skala mellan verklighet och fiktion, var skulle du placera ”Fallet Vincent Franke”?

– Historien är inte sann, det är ingen dokumentär. Jag har inte skrivit en autentisk historia men det som händer i romanen skulle kunna hända i verkligheten. Min berättelse är sannolik. Nio gånger har jag återanvänt verkliga händelser – den tionde gången ljuger jag.

Vincent Franke är en intelligent – ja, intellektuell – morfinist och langare. Finns sådana narkomaner?

– Vincent är både korkad och smart. Han passar inte in i vår föreställningsvärld. Vi tänker oss gärna att narkomaner kommer från förorten – att de haft en svår uppväxt och har en dålig ekonomisk bakgrund. Men det finns också narkomaner som Vincent. Inte alls säkert att man klarar sig för att man kommer från en ekonomiskt stabil familj och inte heller måste det gå åt helvete för att man har en dålig bakgrund.

– Hur utfaller vårt livslopp? Beror det på ens farsa eller är det ödesbestämt? Hur fri är viljan? Hur stor betydelse har klasstillhörigheten? Min tanke i Vincent-romanen var att ställa de här frågorna till läsaren. Mitt svar: Jag vet inte.

Trots att du skriver om kriminella och kriminalitet så kännetecknas romanen av en vardaglig stämning. Du skildrar den kriminella vardagslunken.

– Kriminella lever också i en vardagsvärld, de är inte separerade från oss. Här i Stockholm kan vi möta dem överallt, på Götgatan eller Hornsgatan eller vid Fridhemsplan. De vaknar och går upp. De har drivkrafter och intressen – drivkrafter som faktiskt inte skiljer sig från våra. De finns där, bredvid oss, hela tiden, som något närvarande och mörkt.

– Det förekommer ganska lite våld i romanen, inte mer än fyra, fem sidor. Men våldet är brutalt, precis som i verkligheten. Det sker inte så mycket våld bland kriminella, i den världen vill man inte göra väsen av sig. Men när man tar till våld, då blir det mycket våldsamt. Dels kan det vara en hämndakt och dels är det en maktdemonstration.

Romanen blir också ett arbetsplatsreportage. Som när langaren Vincent står på en allmän toalett någonstans vid T-Centralen och häller pulver på en liten, digital våg.

– Det är ju hans dagliga arbete. Ett hårt arbete, en langare kan säkert jobba mer än åtta timmar. Mycket förberedelse, dela upp knarket, väga och prisbestämma. Det är en del av hanteringen, inte bara att köpa in och sälja vidare. Jag ville också visa hur pass dålig Vincent är som langare. Han kan ju knappt väga och mäta.

Varför började du intressera dig för kriminalitet, både som författare och kriminolog?

– Författarskapet och kriminologin är två olika sätt att närma sig – och vinkla – samma ämne.

– Att jag som 19-åring började studera kriminologi berodde på att jag blev intresserad av människor som ekonomiskt eller psykiskt levde på gränsen. Sen har intresset vidgats till att vilja förstå relationen mellan människan och samhället. Vad är tanken med vårt samhälle? Varför har staten fått våldsmonopol? Om människan inte har en fri vilja, vad är vitsen med att straffa människor?

Nordiska deckare – inte minst svenska – har gjort succé utomlands. Tror du att ”Fallet Vincent Franke” kan bli populär hos deckarläsare i övriga Europa?

– Med bra marknadsföring och lite tur så. Den parallella värld som jag skildrar finns ju i hela västvärlden, i alla storstäder. Samma frågor överallt: Var gick det fel för oss? Kan vi ändra och göra rätt?

”Fallet Vincent Franke” har nu kommit i pocket med extra nytillkomna eftertexter av författaren om såväl bakgrunden till boken som noir-genren. Men som de gör förlagen (i det här fallet Pocketförlaget) för att locka oss att också köpa pocketen!

Här måste intervjuaren göra en invändning.

”Fallet Vincent Franke” skiljer sig från de svenska deckare som hyllats utomlands. Deckare som skrivs i Sverige ansluter sig oftast till den tradition av samhällskritisk och politisk kriminallitteratur som Sjöwall/Wahlöö skapade på 60-talet. Svenska deckarförfattare – som Stieg Larsson, Åsa Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund och faktiskt också Camilla Läckberg – skriver med ett socialt och humanistiskt patos. Det sönderfallande folkhemmet är grunden för kriminalhistorierna.

Kanske kan vara det som lockar utländska läsare? De känner inte igen sig men vill gärna leva i ett folkhem. Svenska deckare förmedlar budskapet att det fortfarande är möjligt att (åter)skapa folkhemmet. ”Fallet Vincent Franke” har ett mörkare budskap, också där ställs frågor om samhället men ges inte ett enda svar.

– Det stämmer. Jag tog den amerikanska noir-traditionen och sammanförde med dagens Sverige, säger Christoffer Carlsson och blir tyst, innan han fortsätter:

– Du kan ha rätt. Det kan vara så. Om min roman inte skulle sälja utomlands så kan din teori vara riktig.

Tre favoritböcker:
Robert J. Sampson och John H. Laub: Shared Beginnings, Divergent Lives (faktabok om ungdomsbrottslighet i USA)
Sjöwall/Wahlöö: Mannen på balkongen (klassisk svensk polisroman)
Jim Thompson: Pop. 1280 (amerikansk noir)

Namn: Christoffer Carlsson
Ålder: Fyller 24 i augusti 2010
Född: Halmstad
Bor: Stockholm
Gjort: Studerat kriminologi sedan 2005 och släppte debutromanen ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget) i mars 2010
Gör: Doktorerar i kriminologi vid Stockholms universitet på en uppföljning av 60-talets svenska problemungdomar och skriver på nästa roman, också noir men inte lika mycket.

(TCO-Tidningen 2010)