Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)