I CD-spelaren: ökenrock med Songhoy Blues

Songhoy Blues
Music in Exile
(Transgressive)

Traditionen från Ali Farka Touré och Tinariwen finns i grunden men Songhoy Blues är yngre och mer medvetet influerade av amerikansk rock och funk. Ett afrikanskt ockband med sättningen två elgitarrer, elbas och trumset snarare än ett afroband.

Skivtiteln ”Music in Exile” syftar på att musikerna vid den islamistiska ockupationen tvingades lämna ökenområdet i norra Mali och bege sig till huvudstaden Bamako, där bandet bildades. Deras live-konserter brukar pågå i fyra timmar utan avbrott och albumet med elva låtar á tre-fyra minuter är som ett provsmak.

Direkt i förstaspåret ”Soubour” sprakar Aliou och Garba Tourés elgitarrer till i riff och solon; Oumar Tourés elbas och Nathanael Dembelés trummor jordar musiken. (Nej, ingen av medlemmarna lär vara släkt med Ali Farka eller någon annan känd Touré-musiker.)

Pådrivande: rufft, rått och tungt. Häftigaste ökenblues – eller ökenrock – jag hört!

Ja, lyssna bara på låten ”Nick”! Afro-amerikansk rock´n´roll, typ Chuck Berry från Mali, samtidigt som försång med svar från en ljusröstad kör är typiskt afrikanskt.

Ibland, som i ”Petit Metier” och ”Mali”, kan musikerna byta till akustiska gitarrer, sjunga och spela stilla, stämningsfulla ballader.

(Hifi & Musik 2015)

I öronen: Krar Collective

Krar Collective
Ethiopia Super Krar
(Riverboat)

Hemifrån och bortifrån; in- och utifrån.

Både sångerna (från olika delar av Etiopien) och musikinstrumenten är traditionella men hur de används respektive tolkas måste väl bero på att musikerna lever utanför hemlandet, nämligen i England. ”Ethiopian White Stripes”, som någon recensent skrev.

Krar Collective består av Temesgen Zeleke, sång och krar, Genet Assefa, sång, och Robel Taye, kebero.

Både krar (fem- eller sexsträngad lyra) och kebero (trummor) är traditionella instrument från Etiopien. De nämnda spelas på scen, vid inspelningen tillkom en basvariant av krar, masenqo (ensträngad fiol), washint (flöjt) med mera.

Temesgen Zeleke har elförstärkt sin lyra, så ålderdomlig att den kan kallas Davidslyra.

Resultatet låter inte riktigt som en elgitarr men snarlikt. Så spetsigt, tufft och envetet att jag minns första gången jag hörde Tinariwen spela så kallad ”ökenblues”.

Med kombinationen elektriska och akustiska lyror, fiol, flöjt och trummor, mörkare mans- och ljusare kvinnoröst är Krar Collective på väg att förena traditioner med nutiden och skapa sin egen personliga musikform.

Är man uppvuxen med rock och pop så rockar, funkar och gungar Krar-musiken i öron, ben och hela kroppen.

(Hifi & Musik 2012)

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com

Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)