Tre gånger blandade känslor på Tjörnedala konsthall

Ralf Borselius, skulptur och teckning
Kristina Eriksson, teckning och skulptur
Magdolna Szabó, måleri
Tjörnedala konsthall, t o m den 12 juli

Ralf Borselius, Kristina Eriksson och Magdolna Szabó, tre konstnärer som varken kompletterar eller krockar, trots att kontrasten blir stor när jag går mellan rummen. Deras respektive verk har fått varsitt utställningsrum på Tjörnedala konsthall och de skapar också varsitt enskilda rum med egen stämning.

Konsthallens ingång leder till det största rummet, där finns Kristina Eriksson. Men jag tror man ska göra som jag: börja med det inre, mindre rummet, som Rolf Borselius fyllt med små skulpturer och teckningar. Hans rum är gladare, till att börja med i alla fall.

Men strax infinner sig något som jag noterar med orden ”glädjefull hopplöshet”. Eller med Borselius ord: ”blandade känslor”. De samspelande teckningarna och skulpturerna är baserade på plastleksaker och gamla bokmärken. Redan i detta finns väl en fråga, eventuellt ett budskap: När uppstod konsten? Ska plastfigurerna också kallas konstverk eller har Borselius skapat konst utifrån massproducerat skräp?

Svartvita teckningar, mer som skisser till målningar eller tecknade serierutor. Ofta cowboys, ibland ihop med en mer utförligt målad liten pojke, i färg och så att säga verklig. När cowboyen strider mot Nalle Puh-björnar kommer kavalleriet åkande i polisbil. Några skulpturer: en glädjerusig fotbollspojke, en liten flicka med en blomma, en kanin som möter en hund…

 

I varje motiv kolliderar barndomen med det vuxna livet, som barnet trodde att livet skulle bli och som det blev. För att vända på min inledning: hopplös glädje. Nej, Rolf Borselius utställningsrum är nog inte så glatt ändå men långt ifrån så mörkt som Kristina Erikssons.

Hur kan ett rum med vita väggar bli så dystert? Också Eriksson har tecknat eller snarare noterat i bild och vid vissa bilder också med ord. Ett par skulpturer är väl ett slags oformliga vaser eller skålar eller ska de vara formlösa klumpar, bildade av liv och erfarenhet? Skulpturerna stiger upp och klättrar in i varsin bild.

En enda målning/bild har titel: ”Gånglåt från Mockfjärd”. Låten går i moll och bilden, ännu en livsklump, i mörker, nästan svart. Även den lilla del av tavlan som inte är mörk är inte ljus den heller utan bara nästan vit. Bortsett från en (på)målad ram utanför själva motivet, verkligheten och livet – den är vit!

Ordet galghumor har använts om Erikssons tidigare utställningar. Ordagrant läst så stämmer det exakt: humor i sorgen, vid galgen och döden. Som återigen en liten klump med åtföljande kort text: ”Jag saknar dig”. Eller den längre texten: ”Hur mår du fråga läkaren / du var tyst en stund / ´jag är döende´ sa du”.

Inte ens när bilderna visar något positivt, till och med glädjefullt, infinner sig glädjen: en fågel eller blommor i mossen. Det förblir dystert, som om glädje och skönhet må finnas men är onåbara. Lika deprimerande som gripande: bilderna tar sig djupt in i mitt hjärta för att plantera ännu en klump av sorg, smärta, vrede, längtan.

Magdolna Szabó visar få akvarellmålningar i ett rum som blir ett stort kosmos. Verkligen spatiöst, vilket fokuserar blicken. Men hur ska jag känna inför Szabós titellösa målningar? Vad föreställer de? Eller: föreställer de? Som de färgrika vågorna, om det är vågor? Det kan ju vara himlen eller en åker.

Svalt färgsprakande. Starka men dämpade färger, som både skriker och viskar. Kan hon porträttera ett slags livslust eller livsluft? För det är väl bubblor på vissa målningar, likt luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Eller hoppfyllda ballonger. Där syns ett öga också, väl? En pupill som stirrar på mig.

Bilderna återger mig känslan av 60-talets psykedeliska affischer och konst. Jag känner något, fast svagt-svagt, lika svagt som färgerna, men jag förstår inte alls vad Magdolna Szabó vill med sitt måleri. Det är intressant. Det gör nog hennes rum till det mest spännande på Tjörnedala konsthall.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ursäkta de usla fotona, de var från början bara menade för minnet, inte för publicering.

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Jessica Pilnäs (samt Peggy Lee)

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute to Peggy Lee
(Act)

Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.

I likhet med allt fler svenska sångerskor, som här Jessica Pilnäs, sjöng hon på den breda gränsen mellan populär- och jazzmusik (plus den där känslan av blues som fanns i rösten).

Jessica Pilnäs har tänkt till med hjälp av producenten Johan Norberg. Eller möjligen har de tagit i.

Att låta sången ackompanjeras av följande sättning – Mattias Ståhl, vibrafon, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Jonsson, bas – är ju vågat bara det. Men att dessutom ta med Fläskkvartetten…

Strax visar det sig att jag var fördomsfull.

I låt efter låt – t ex ”Do I Love You”, välkända ”Fever” och I´m Gonna Go   Fishin´”, för att nämna några – skapas en både vacker och spännande klanggemenskap mellan de egentligen så olika trumpet- och vibrafontonerna. Medan kontrabasen pulserar och driver på.

När Fläskvartettens konstmusikaliskt oortodoxa stråkar dominerar i ljudbilden – som i ”Smile” – förflyttas musiken till en ännu mer diffus musikgenre som knappast finns men finns ändå.

Att trummor och ackordinstrument saknas ställer större krav på övriga musiker och inte minst på sångerskan. Det gäller att ha de instrument som inte hörs och finns i kroppen.

Jessica Pilnäs klarar det bra. Hennes röst förändras något lite efter låtarnas karaktär: popigare, jazzigare och bluesigare, mer melodiskt och mer svängigt, ljusare och mörkare röstläge.

Hon sjunger t o m den nästan ihjälsjungna ”Fever” så pass personligt att jag klarar av att höra den för jag tror tusende gången. Och i ”Boston Beans” – mitt favoritspår – betonas både humor och svärta.

Vad jag saknar på albumet är ”Why Don’t You Do Right?” och ”Is That All There Is? – alltså Peggy Lees första och sista stora hitlåtar. Två så distinkta låtar till texter och melodier men samtidigt så pass lösliga att det skulle varit spännande att höra vad sångerskan och den här sättningen av musiker kunnat åstadkomma.

(Lira 2012)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Hemmapularnas Tio i Topp

Det är söndagkväll.

Någonstans i Stockholm stoppar någon en musikkassett i fickan, går ner till bilen och kör iväg.

Någon annanstans i Stockholm stoppar någon annan en kassett i en plastpåse och ringer efter en taxi.

Ytterligare några – också dom ”beväpnade” med kassetter – är på väg per tunnelbana och pendeltåg.

På kassetterna har dom varsin låt – en egen låt, som dom skrivit och spelat in under månaden som gått.

Från en annan tid: kassettband.

Dom är några av tusen och åter tusen hemmapulare som i Stockholm (och överallt i Sverige) skapar musik i mer eller mindre avancerade hemmastudios.

Nu är dom på väg till en villa i Vällingby. Hemmapularna AB ska nämligen ha sin månatliga sammankomst.

– Vad kallar du oss? undrar Göran Johansson, en av dom ”organiserade” hemmapularna.

– Hemmapularna AB? Det har jag inte hört förut. Vem av oss har sagt så? Jag brukar säja ”hitlistan”.

Det är hemma hos Göran som Hemmapularna har sina sammankomster. Göran tog också initiativet till att organisera några av Stockholms musikaliska hemmapulare.

– Idén var både Ulfs (heter Nordquist i efternamn) och min.

– Bägge två gjorde vi låtar och bägge två tyckte vi det var trist att vi hade så få möjligheter att spela upp våra låtar för andra.

– Vi började snacka om topplistor, sa väl nåt om att på några topplistor kommer man ju aldrig att hamna. Då fick vi idén: vi startar en egen topplista!

Göran och Ulf provade idén på några andra hemmapulande kompisar – Björn (Fransson), Roger (Jervenheim) och Marie (Häglerud) – och visst, dom tyckte

Hösten 1986 träffades dom fem Hemmapularna och satte ihop första hitlistan. Sen dess har fler bekanta och bekantas bekanta kommit till – man har aldrig aktivt gått ut och värvat nya hemmapulare. Dom flesta bidrar med en låt nån gång då och då. Kärntruppen är fortfarande Göran-Ulf-Björn-Roger-Marie.

Roger: – Utan utmanare skulle det ju vara trist att sätta ihop en hitlista. Så vi fem har tagit på oss ansvaret att producera nya utmanare.

Björn: – Ibland kan det vara rätt jobbigt. Visst ja, brukar i alla fall jag tänka, på söndag är det ju en ny hitlista. Och så får jag sätta mej och snabbproducera en ny låt.

Dito.

Den här söndagkvällen är det (på grund av min närvaro?) extra stor uppslutning. Bara ett par hemmapulare har anmält förhinder och dessutom har några tagit med ett par icke-hemmapulande kompisar, som ska vara med och rösta.

En för den här månaden nytillkommen hemmapulare ska också presentera sin första låt (mer om honom nedan).

Dags för omröstning:

Dom närvarande får varsin röstsedel med den senaste hitlistan och den här månadens utmanare.

Ulf presenterar – som en Kent Finell eller Carl Eiwar på Tio i Topp-tiden – först hitlistan och sen utmanarna. Göran stoppar in kassetterna i kassettdäcket. Alla lyssnar och skriver ner sina röstsiffror. Låten man vill ha som etta får 20 poäng, tvåan får 15, trean 10, fyran 7 och så vidare ner till tian som får 1 poäng (egna låtar får man i n t e rösta på). Röstsedlarna lämnas till Björn som räknar ihop poängen.

Efter kaffe och bullar – denna gång också tårta – är den nya Hemmapularlistan färdiguträknad och klar för uppspelning nerifrån och upp: från tionde till första plats.

Månadens sensation är den nytillkomne hemmapularen Peo Hagfeldt (spelar annars trummor med bl a Eva-Britt Strandberg). Peos första försök, balladen ”Winter Song”, gick direkt in på listan – på tredje plats.

– Vilken överraskning! Men kul och uppmuntrande, förstås. Nu vill man genast gå hem och göra fler låtar.

Etta på hitlistan hamnade Maria Dillon med en houseaktig discoschlager, ”In The Army Of Love”. Tvåa kom ”Don’t Worry” av och med Sven ”Svempa” Westin, också han en ganska flitig hemmapulare. Björn och Roger har varsin låt på listan. Ulf har två och Marie inte mindre än tre. Däremot hamnade Görans bägge låtar utanför listan.

Den musikaliska bredden är imponerande. Här finns rock, funk, ballader, schlager och en hel del humor. För dom skojiga låtarna står framför allt Björn, Hemmapularnas humorist, men också Mats Nyberg (”V65- låten” skulle kunna bli alla hästspelares signaturmelodi) och Marie som gjort en parodi på Stikkan Andersons gamla ”Klas-Göran”-schlager. Maries schlagerkille heter ”Sören”.

– Det här är verkligen en kompositörsskola, säjer Roger. På bara två år har låtkvalitén ökat alldeles otroligt.

– Dom andra är ju så jävla duktiga! Här gäller det att skärpa sej om man ska ha en chans.

Dåtidens kassetthemmastudio (hos många eller de de flesta).

Ulf Nordquist är Hemmapularnas kompositörsproffs. Han har en egen studio med en 24-kanals mixer och en 16-kanals bandspelare.

Varje år skickar Ulf en packe låtar till Eurovisionsschlagern och förra året fick han med en låt i den svenska finalen, ”Måndag i mitt liv” (sång: Billy Gezon). Ulfs största succ‚ hittills är ”Don’t Play A Sad Song After Midnight” (”Dra dit peppar växer” med svensk text). Men den vann Sten Nilsson 1985 en sångfestival på Irland.

Ulf & Marie har också gjort en singel med två låtar som legat etta på Hemmapularnas hitlista.

– För mej är hitlistan en viktig grej. Jag tar med mej en del udda inspelningar och får respons på dom, säjer Ulf.

– Hitlistan är som en lärare som ställer krav och har läxförhör. Jag måste jobba vidare, få nya låtar klara och inspelade, tillägger Marie Häglerud.

Marie är halvproffs: studerar till sångpedagog och, precis som sin förnamne, är hon en drillande sångfågel vi säkert kommer att höra mer av.

Övriga Hemmapulare är ”amatörer”, har som mest haft egna band som spelat deras låtar.

Roger Jervenheim: – Det skulle vara kul om jag kunde få några låtar inspelade på platta.

– Men då vill man ju först få ihop några riktigt bra låtar. Risken är att man tvekar och väntar och fortfarande väntar när man är sextio.

Göran Johansson: – Drömmen är att ett skivbolag upptäcker oss och börjar använda hitlistan som en ”låtbank”.

(Skriven till Nöjesguiden 1989)

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)