Etikettarkiv: Akustiskt

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Annonser

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

I öronen: Krar Collective

Krar Collective
Ethiopia Super Krar
(Riverboat)

Krar-Collective-2-300x300Hemifrån och bortifrån; in- och utifrån.

Både sångerna (från olika delar av Etiopien) och musikinstrumenten är traditionella men hur de används respektive tolkas måste väl bero på att musikerna lever utanför hemlandet, nämligen i England. ”Ethiopian White Stripes”, som någon recensent skrev.

Krar Collective består av Temesgen Zeleke, sång och krar, Genet Assefa, sång, och Robel Taye, kebero.

Både krar (fem- eller sexsträngad lyra) och kebero (trummor) är traditionella instrument från Etiopien. De nämnda spelas på scen, vid inspelningen tillkom en basvariant av krar, masenqo (ensträngad fiol), washint (flöjt) med mera.

Temesgen Zeleke har elförstärkt sin lyra, så ålderdomlig att den kan kallas Davidslyra.

Resultatet låter inte riktigt som en elgitarr men snarlikt. Så spetsigt, tufft och envetet att jag minns första gången jag hörde Tinariwen spela så kallad ”ökenblues”.

Med kombinationen elektriska och akustiska lyror, fiol, flöjt och trummor, mörkare mans- och ljusare kvinnoröst är Krar Collective på väg att förena traditioner med nutiden och skapa sin egen personliga musikform.

Är man uppvuxen med rock och pop så rockar, funkar och gungar Krar-musiken i öron, ben och hela kroppen.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Richard Lindgren (nu med blues)

Richard Lindgren
Grace
(Rootsy)

Om gud är en kvinna så måste förstaspåret ”Reconsider Me” vara en gospel.

Richard Lindgren släpper ut det levda livet. Så naturligt, som om sång vore tal.

Nils Bondesson kompar på ett plonkigt piano som kan stå i en träkyrka i södra USA.

Maria Blom och Annika Fehling fyller i orden ”Reconsider me” så sorgset vackert som änglar med sargade vingar.

Följande låt, ”Hopeless Side of Town”, är tyngre med Jon Erikssons vräkande elgitarr och kvidande lap steel.

Så varierar albumet: varannan låt med och varannan utan trummor, mer akustiskt och mer elektriskt.

Nu läggs också blues till folksång och country.

Eftersom bluesen är countryns andra sida så förändrar det lite men inte mycket. För som alltid har Lindgren skrivit varje sång med en penna som doppats i ett hjärta lika dystert, mörkt och bränt som en sotflaga.

(KB/YA/TA 2012)

I CD-spelaren: Punch Brothers

Punch Brothers
Who´s Feeling Young Now
(Nonesuch)

Tredje albumet med den amerikanska bluesgrassgruppen som varken spelar bluegrass eller oldtime. Instrumenten kan väl stämma (gitarr, banjo, mandolin och fiol samt sång) men musikerna vägrar att stanna kvar bakom bluegrassens stängsel.

Redan gruppens namn ger en ledtråd. Det kommer från novellen ”Punch, Brothers, Punch!” av Mark Twain. Vilket omsatt i musik betyder: amerikanskt, lantligt och busigt.

Mest egna låtar som börjar i traditionen och sen sticker iväg dit Punch Brothers får lust att bege sig. Akustiskt men tungt och tufft med ovanliga, fräcka och ibland råa ljud. Medan sången nästan är popig (mest sjunger Chris Thile, också mandolin).

“Sophisti-grass” är en genrebenämning som använts i USA. Alltså en krock mellan tradition och modernism, country och konstmusik.

Jodå, passar väl sådär i alla fall. Mest passar beskrivningen in på instrumentalspåret “Kid A”, där Punch Brothers tolkar Radiohead.

(Ystads Allehanda 2012)

Eric Bibb, afro-amerikansk songster

Eric Bibb har tre hemländer: USA, Sverige och Finland.

Första gången han kom till Sverige var i mitten av 60-talet. Leon Bibb, också sångare, hade varit på turné med hela familjen. På hemvägen till USA stannade de – inklusive sonen Eric, 13 år – till i Stockholm.

Andra gången var på 70-talet. Nu återkom Eric Bibb som artist, gitarrist och sångare. Efter en avstickare till New York kom han till Sverige ännu en gång och bodde här i många år.

– Det låter väl banalt, men jag längtade efter den svenska naturen.

Och nu bor du i Finland?

Eric Bibb med av sina gitarrer och en av sina hattar.

– Vi bor en bit utanför Helsingfors, i naturen. När jag är på turné och får  hemlängtan så är det naturen jag längtar efter – inte skyskrapor.

Eric Bibb blev musiklärare, turnerade med Cyndee Peters och gjorde egna skivor. Men ingenting hände. Inte förrän 1999, då det lilla svenska skivbolaget Opus 3 gav ut ”Spirit & The Blues”.

– Förut hade jag testat olika sorters musik. Nu återvände jag till musiken från min barndom: blues, folksånger, work songs. Det var också en akustisk skiva, som låg rätt i tiden. Lyssnarna hade börjat tröttna på  modern inspelningsteknik.

Eric Bibb bjöds in till en festival i England, fick en engelsk manager och började turnera jorden runt.

– Precis så märkligt var det. Efter alla dessa år…

Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” (också Opus 3) går ännu längre tillbaks i den afro-amerikanska  traditionen. De flesta låtarna sjunger Bibb till sin akustiska gitarr. Inget mer. Klassiska låtar också, till exempel ”Take This Hammer”, som hundratals artister spelat in.

Omslaget till nya albumet.

–  Det krävs erfarenhet. Jag har levt så länge nu att jag kan och vågar tolka låtarna på mitt sätt.

Du har många akustiska gitarrer. Letar du efter begagnade gitarrer när du är ute på turné?

– Ja, det gör jag. Jag gillar ljudet i gamla gitarrer. Lätt att bli förförd när man går in en musikaffär och provar en fin gammal gitarr. Olika gitarrer får ens gitarrspel att utvecklas.

Hattar då? Finns det en bild på dig utan hatt?

– Inte om jag får bestämma. De gamla blueshjältarna hade hatt. Men att hitta en bra hatt är svårt idag. Utom i Italien och Australien, där finns det fortfarande bra hattar.

Fakta

Namn: Eric Bibb
Född: I New York.
Bosatt: Utanför Helsingfors, bodde tidigare i Sverige.
Ålder: Precis fyllt 60.
Familj: Nygift, fem barn.
Gör: Sjunger och spelar akustisk gitarr, turnerar och gör skivor.
Aktuell med: Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” och höstturné med Ale Möller.
Favoritgitarrer: En gammal bulgarisk gitarr med två ljudhål, en stor Levin från 60-talet och en sjusträngad Martin.
Favorithatt: Akubra (tillverkas i Australien).

Fler album med Eric Bibb:

”Family Affair” (Hatman), pappa Leon Bibb och sonen Eric tillsammans på skiva, ”Booker´s Guitar” (Telarc), där Eric Bibb använder blueslegenden Bukka Whites gitarr, och ”Trobadour Live” (Telarc), ny live-inspelning.

(Ljuva Livet 2011)