Etikettarkiv: Traditionellt

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

I öronen: Krar Collective

Krar Collective
Ethiopia Super Krar
(Riverboat)

Krar-Collective-2-300x300Hemifrån och bortifrån; in- och utifrån.

Både sångerna (från olika delar av Etiopien) och musikinstrumenten är traditionella men hur de används respektive tolkas måste väl bero på att musikerna lever utanför hemlandet, nämligen i England. ”Ethiopian White Stripes”, som någon recensent skrev.

Krar Collective består av Temesgen Zeleke, sång och krar, Genet Assefa, sång, och Robel Taye, kebero.

Både krar (fem- eller sexsträngad lyra) och kebero (trummor) är traditionella instrument från Etiopien. De nämnda spelas på scen, vid inspelningen tillkom en basvariant av krar, masenqo (ensträngad fiol), washint (flöjt) med mera.

Temesgen Zeleke har elförstärkt sin lyra, så ålderdomlig att den kan kallas Davidslyra.

Resultatet låter inte riktigt som en elgitarr men snarlikt. Så spetsigt, tufft och envetet att jag minns första gången jag hörde Tinariwen spela så kallad ”ökenblues”.

Med kombinationen elektriska och akustiska lyror, fiol, flöjt och trummor, mörkare mans- och ljusare kvinnoröst är Krar Collective på väg att förena traditioner med nutiden och skapa sin egen personliga musikform.

Är man uppvuxen med rock och pop så rockar, funkar och gungar Krar-musiken i öron, ben och hela kroppen.

(Hifi & Musik 2012)

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

RocknrollDen dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

SkiffleFast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Donegan

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)

I CD-spelaren: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff
Ceremony
(Kning Disk)

Albumet brakar igång.

Ordagrant: brakar, sprakar och brusar. Och HÖGT!

Anna von Hausswolff sitter vid orgeln i Annedalskyrkan i Göteborg och spelar allt vad hon orkar och förmår. Jag kan nästan inte lyssna, inte för att hennes nya album skulle vara dåligt – absolut inte, längst ifrån – utan för att de känslor som ryms i kyrkorgeltonernas brus blir så påträngande, så svåra att hantera, nästan omöjliga att värja sig mot.

Orgeltonerna går från himlen till helvetet tur och retur med livet som passage. Som om de nerver som tidigare fanns i hennes sång och musik har klättrat upp ur musiken och lagt sig ovanpå tonerna.

Jag hör allt från Nico till Bach, där emellan John Lord och Matthew Fisher, kanske Gunnar Idenstam och Bosse Hansson också fingrar på orgeltangenterna. Fast allra mest tänker jag faktiskt på traditionella engelska sångerskor som, för att välja en, Shirley Collins.

Cirka 10 minuter, ja, så länge, hela förstaspåret ”Epipath of Theodor” och en bit över halva ”Deathbed”, pågår orgelspelet innan Anna – äntligen! som vissa recensenter utbrustit – börjar sjunga. Då är jag redan hänryckt, i endera ovannämnda riktning.

Hon sjunger mest på engelska – ”No Body”, ”Liturgy Of Light” och ”Funeral For My Future Children” är ytterligare några titlar och de säger väl något om texternas innehåll – men i ”Sova” börjar hon plötsligt sjunga på svenska.

Lika överrumplande som när hon gjorde det på debutalbumet ”Singing From The Grave”. Kan man säga att hon använder språken både som kamouflage (engelskan) och spritt språngande naket (svenskan)? På svenska upprepar hon bara en enda mening: ”Jag vill inte sova mer / kommer aldrig vakna mer.”

En elgitarr skriker drömskt, trummorna slår tungt. Varje låt är sig själv, tar oss och Anna von Hausswolff med i en ny riktning tills varje millimeter av hennes och vår existens har skildrats och speglats.

Det är starkt gjort och becksvart. Årets skiva alla kategorier – ja, det skulle inte förvåna mig.

(Hifi & Musik 2012)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Nordic

Nordic
Hommage
(Dimma)

Senaste trenden i svensk folkmusik är att spela akustiskt med otraditionell sättning.

Som cello, mandolin och nyckelharpa. Huvudinstrument för trion Nordic, även om Anders Löfberg, Magnus Zetterlund och Erik Rydvall kan växla om med kontrabas, tramporgel och en lågmäld elgitarr.

Nordic, som härmed utnämns till den nya folktrendens främsta representant, spelar på samma gång traditionellt och experimentellt (fast i det lilla, finhörda). Folk- och konstmusik samsas i de mestadels egna låtarna.

Kammarmusikaliskt vackert men också rytmiskt. Och vilket fantastiskt samspel! Alla tre behärskar instrumenten så väl att de vågar leka med tonerna och arrangemangen.

Övriga två får ursäkta men jag måste lyfta fram Magnus Zetterlund, som med sin plinkiga, plonkiga, metall- och träburkiga mandolin ger ett nytt sound åt svensk folkmusik.

Lyssna på ”Bruce” (som i Springsteen?), där Zetterlund plinkar som mest och bäst. ”Milous vals” är ett annan favorit, lika finstämd som svängig.

I en av de oegna låtarna, ”The Lochs of Dread” (hämtad från Jerry Douglas/Bela Flack) gör Nordic också en avstickare till USA via Irland..

”Hommage” – det andra albumet med gruppen Nordic – kan bli årets folkmusikskiva.

(Ungefär såhär i Hifi & Musik 2012)