Etikettarkiv: Svängigt

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Jessica Pilnäs (samt Peggy Lee)

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute to Peggy Lee
(Act)

Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.

I likhet med allt fler svenska sångerskor, som här Jessica Pilnäs, sjöng hon på den breda gränsen mellan populär- och jazzmusik (plus den där känslan av blues som fanns i rösten).

Jessica Pilnäs har tänkt till med hjälp av producenten Johan Norberg. Eller möjligen har de tagit i.

Att låta sången ackompanjeras av följande sättning – Mattias Ståhl, vibrafon, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Jonsson, bas – är ju vågat bara det. Men att dessutom ta med Fläskkvartetten…

Strax visar det sig att jag var fördomsfull.

I låt efter låt – t ex ”Do I Love You”, välkända ”Fever” och I´m Gonna Go   Fishin´”, för att nämna några – skapas en både vacker och spännande klanggemenskap mellan de egentligen så olika trumpet- och vibrafontonerna. Medan kontrabasen pulserar och driver på.

När Fläskvartettens konstmusikaliskt oortodoxa stråkar dominerar i ljudbilden – som i ”Smile” – förflyttas musiken till en ännu mer diffus musikgenre som knappast finns men finns ändå.

Att trummor och ackordinstrument saknas ställer större krav på övriga musiker och inte minst på sångerskan. Det gäller att ha de instrument som inte hörs och finns i kroppen.

Jessica Pilnäs klarar det bra. Hennes röst förändras något lite efter låtarnas karaktär: popigare, jazzigare och bluesigare, mer melodiskt och mer svängigt, ljusare och mörkare röstläge.

Hon sjunger t o m den nästan ihjälsjungna ”Fever” så pass personligt att jag klarar av att höra den för jag tror tusende gången. Och i ”Boston Beans” – mitt favoritspår – betonas både humor och svärta.

Vad jag saknar på albumet är ”Why Don’t You Do Right?” och ”Is That All There Is? – alltså Peggy Lees första och sista stora hitlåtar. Två så distinkta låtar till texter och melodier men samtidigt så pass lösliga att det skulle varit spännande att höra vad sångerskan och den här sättningen av musiker kunnat åstadkomma.

(Lira 2012)