Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

The Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Lizzie Lundberg ställer ut (igen)

Den 8 juli 2012 är det vernissage för en ny utställning med Lizzie Lundberg på Galleri M i Eslöv. Målningarna som illustrerar nedanstående recensioner kommer från en utställning som hon hade på Galleri Persson i Malmö 2010. Medan min recension gäller en utställning i Simrishamn 2004.
________________________________________

Lizzie Lundberg
Galleri Olefjord, Simrishamn

Grafik har hon slutat att göra. På Galleri Olefjord i Simrishamn ställer Lizzie Lundberg ut akvarell- och akrylmålningar (ljusare och mörkare respektive mörkare och dovare färger).

Fast motiven återkommer fortfarande, både från målning till målning på den aktuella utställningen och från tidigare utställningar. Det vill säga motiven återkommer men skiftar i färg och, delvis, form.

Lizzie Lundberg: ”På väg till brobygget”.

Ett badhus på pålar får rötter ner i potatislandet från en målning till en annan. Ett skepp förvandlas till ett berg, som förvandlas till en segelbåt. På bergets topp står samma (?) ensamma lilla hus. Vågor slår vilt eller ännu vildare kring berget eller båten – eller också är det kav lugnt.

Berget kan vara stort, brunt och kalt. En annan gång är berget mindre, grönska växer på sluttningen och intill huset syns några träd. Ännu en annan gång förvandlas huset till en fyrkantig låda som färdas med en fraktbåt bland likadana lådor i mörk- eller snarare murrbruna, murrgröna, murrblåa färger, staplade på varann.

Lizzie Lundberg: ”Badhus”.

(Små)djuren, något skiftande i storlek och färg, ofta blå men ibland brunaktiga, återkommer också. Vilken sorts djur är det? De ser, i mina ögon, ut som korsningar mellan grisar och skalbaggar. Men de behöver ju inte se likadana ut i andras…

Det är föreställande men vad föreställer det?

Blir man glad av målningarna? Jag blir det i alla fall. Blir man sorgsen av dem? Ja, det blir jag också. Det är som i livets pendeltrafik mellan sorg och glädje, glädje och sorg.

Lizzie Lundberg: ”Fågeltransport”.

Målar Lizzie Lundberg sig? Absolut! Målar hon mig? Ja, det gör hon. Målar hon dig? Troligen. Målar hon mänskligheten? Är det alla vi människor som är de små djuren, snarlika varandra men svåra att definiera, skiftande i färg till både ut- och insidorna.

Inte kan jag vara ensam om att vakna bland frodigaste grönska och somna i ett kalhygge? Att bo högt upp på ett berg eller nära jorden, från en dag eller timme till nästa? Resa iväg i ljus och glädje men upptäcka att mörkret följt med som tjuvpassagerare på resan?

Lizzie Lundberg både målar med och målar alla sina känslor. Hon målar med alla sina åldrar – med barnets nyfikenhet och åldrandets erfarenhet. Det är fantasirikt, hade man kunnat säga om det inte vore fel ord. Inlevelsefullt är ett bättre ord. Målningarna är lika livsinlevelse- som livsutrycksfulla.

(Kvällsposten 2004)