Framtidens nordiska glaskonst

”Nordic Glass c/o The Glass Factory”
Glass Factory, Boda t o m 12 januari 2014

”Ett paradigmskifte”, säger Maja Heuer, chef för museet Glass Factory i Boda. Med hennes ord ringande i öronen tittar jag in i utställningen ”Nordic Glass”. Ett snabbt ögonkast räcker för att förstå omfattningen av vad hon menar.

Bertil Vallien: ”Black Bend”.

Det är mycket som händer just nu inom svensk – kanske nordisk – ja, kanske hela världens – glasproduktion. Om ens ordet produktion kan användas, när den tidigare så stolta svenska och småländska glasindustrin – det så kallade Glasriket – knappt existerar längre.

De stora glasbruken har lagts ner och ersätts av studiohyttor, som ägs och drivs av konstnärerna själva. Ett av tecknen på paradigmskiftet.

Vesa Varrela: ”Even The Birds Don´t Forget”. 

Sverige kontra övriga Skandinavien – ja, kontra hela världen – är ett annat tecken. Det var en stor svensk myt som spreds under de småländska glasbrukens (Orrefors, Kosta, Boda och så vidare) glansepok: nämligen att glasproduktion skulle vara synonymt med svensk glasindustri.

I Sverige tillverkades såväl bruks- som konstglas med stor bokstav som i Glas. När det i själva verket finns förnämlig glastillverkning överallt på jorden.

Utställningen ”Nordic Glass c/o The Glass Factory”, samproducerad av Nääs Konsthantverk och Glass Factory, presenterar 24 aktuella glaskonstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Nästa år går utställningen vidare till Turkiet – då ska turkiska glaskonstnärer ställa ut på Glass Factory.

Bruksglas – konstglas – konst (där materialet råkar vara glas) är en annan förändring och utveckling som syns på den här utställningen. Här finns vackert formgivna bruksföremål – som finskan Anu Penttinens på samma gång randiga och rutiga vaser i nästan neonskimrande grönt, gult, blått, rött med flera färger.

Paul Grähs: ”The Challenger”. Foto: Bengt Eriksson.

Kanske ska svenskan Gunilla Kihlgrens stora glashink – ifall den går att använda – också räknas till nyttoprylarna? I mina ögon blir hinken dessutom en kommentar till glasindustrins oändliga rad med konstnärligt tillverkat – och onödigt prisdyrt – bruksglas.

Mest spännande är de föremål som inte bara tagit steget till glaskonst utan där prefixet glas- försvunnit. Detta – glasföremål som kunde ha samsats med konstverk i andra material på vilken samlingsutställning som helst – kan vara paradigmskiftets mest betydelsefulla tecken inför framtiden.

Ludvig Löfgren blir tatuerad med sin glastatueringsmaskin.

Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin i närbild. Foto: Bengt Eriksson.

Nestorn är svensken Bertil Vallien som bytt från blått till svart och vid sidan om sin återkommande båt nu också gjort ett stadslandskap, lockande men skrämmande.

Finnen Vesa Varrelas fågelholkar – en protest mot att småfåglarna är på väg att utrotas? – måste man titta noga på för att se att de är gjorda av glas.

Också svensken Paul Grähs stora, då menar jag STORA, och skrämmande, då menar jag SKRÄMMANDE, skulptur av en insekt med titeln ”The Challenger” bör vara ett inlägg i miljödebatten. Insektens stjärt är ett vasst spjut.

Benjamin Slotterøy: ”The Vacuum Cleaner”. Foto: Bengt Eriksson.

Det dåliga anseende som glaskonst haft och har än idag inbjuder till lek och skämt med materialet. Ett exempel är svensken Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin. Hölje av glas och inuti en fullt fungerande tatueringsmaskin (på en video ser man den i aktion).

Norskan Ingrid Tvedt Nord har gjort en tvådelad, högst allvarlig skulptur. På en tjock glasskärm syns en skog och anas två flickor. Den ena flickan har tappat sina röda vantar, de ligger bredvid skärmen. Titel: ”Sisterhood”.

Mitt favoritkonstverk – också tvådelat – blir norrmannen Benjamin Slotterøys stora dammsugare. Själva dammsugaren i vitt och grönt glas ringlar över golvet. På en skärm flimrar samtidigt en video där Slotterøys syster går omkring i naturen och dammsuger upp all miljöförstöring, förmodar jag.

Terese William Waenerlund svetsar på glasväv.

Terese William Waenerlund: ”Weave”.

I ett par andra rum, som inte hör till men ändå blir en del av Glass Factorys nutida glasutställning, finns Konstfacks examensutställning ”Making Matter”. Här syns bland annat vävnader av Terese William Waenerlund, utbildad både på Konstfack och Orrefors glasskola.

Det kunde vara garn eller tyg eller vilket material som helst – men också hennes vävnader är gjorda av glas.

(KvP 2013)

Foton utan namngiven fotograf är pressbilder.

Livet på ett tivoli

Tivoliliv
Foto: Per-Olof Stoltz
Sjöbo konsthall 

Vilka foton ska hänga på en konsthallsvägg? Var går gränsen mellan fotojournalistik (press- och reportagefoto) å ena sidan och fotokonst å den andra? Onödiga frågor, kanske. Olika ögon ser och tycker olika. Var en och drar själv gränsen. Och måste det ena utesluta det andra?

Vad press- och reportagefoto är för mig: frusna ögonblick. Om och när fotografen lyckas frysa ett exakt ögonblick ur en perfekt vald vinkel och förmedlar ögonblickets rätta känsla – då blir det också fotokonst.

Just detta har fotografen Per-Olof Stoltz lyckats med. Nej, inte alltid, inte med och på varje foto – men tillräckligt ofta.

Karusellen monteras upp och provas på Sjönevads marknad.      Foto: Per-Olof Stoltz 

De 36 svartvita foton som visas i Sjöbo konsthall blir tillsammans ett fotoreportage där Stoltz följer Max tivoli på resor i Sydsverige. Här syns ödsliga grus- och gräsplättar när tivolit – på det första fotot – anländer till Sjönevads marknad och – det sista fotot – dagen eller bara några timmar efter ska ge sig av igen när Norvallas marknad i Varberg är slut för denna gång.

Där emellan byggs bergodalbanan upp, monteras ihop och repareras vid behov, det arbetas vid skjutbanor och karuseller, man tar en paus och fikar, lagar och äter lunch, skrattar och jobbar, pussas lite i smyg. Män och kvinnor, äldre, medelålders och ungdomar. Barnen som kommer och hälsar på föräldrarna. Efter varje marknad räknas pengarna.

Ett både vanligt och ovanligt arbetsplatsreportage. En spännande, annorlunda miljö men ändå ett arbete, ett kneg, som andra. Fotona förmedlar känslan av ovanlig vanlighet och vanlig ovanlighet. Också några foton på tivolibesökare: familjer med barn som åker radiobil.

Spirande kärlek bland vagnarna i Sjöbo. Foto: Per-Olof Stoltz

Per-Olof Stoltz har arbetat med två format: dels ovanligt avlånga foton och dels kvadratiska. Varför han valde de här formaten vet jag inte men det känns lite ovanligt, de passar bra som kontraster till varann och får mig att titta till lite extra. Vet inte heller om han arbetat i dator eller kopierat för hand i mörkrum. Men hans foton ser en smula gammeldags ut med sin breda, innehållsrika gråskala mellan svart och vitt.

Ur bildreportaget sticker en dryg handfull foton – mer än de övriga – ut som konstverk. Till exempel ett foto från Sjönevad där två arbetare, Tomek Wiatrak och Helge Törnblom, justerar bergodalbanan.

Solen är på väg ner och det sjunkande ljuset skapar starka kontraster mellan det mer svarta och det mer vita. Tivoliarbetarna blir som en skulptur. Fotot blir ett stilleben.

Skjutbanan, också ett foto av Per-Olof Stoltz från Sjöbo.

På ett annat foto, som jag också tycker mycket om, har Artur Kozkowski parkerat sin sovkabin (en tillbyggnad eller hytt på en vagn eller lastbil) mitt på Stora torg i Eksjö. Fotot innehåller sådär 95 procent svärta. Det är nattstämning. I bakgrunden syns Thörnell & Anderssons klädaffär.

På ett lika stämningsfullt foto sitter Kozkowski i soffan i sin ”kabina” och läser tidningen under en naken glödlampa.

Per-Olof Stoltz har också tagit flera fina bilder under Max tivolis besök på Sjöbo marknad. Till exempel fotot av den kärlek som kan spira bland vagnarna: Dennis Eriksmoen och Annika Andersson småpussas medan Wojcieck Eliasz tittar på, lite avund- eller svartsjukt…

Ytterligare ett Sjöbo-foto: kockan Agnieszka Rotajczyk slevar upp dagens lunch i kantinvagnen.

(Ystads Allehanda 2012)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)