Jussi Adler-Olsen skildrar dansk samtid (för femte gången)

Jussi Adler-Olsen
Marcoeffekten
(Politikens forlag)

De nyrika blir omåttligt rika och de fattiga allt fler och fattigare. Girighet och egoism förenar statsapparaten med bankvärlden. Västvärlden fortsätter att kolonisera Afrika ekonomiskt.

Några sidor in i sin nya, femte krimi, efter ett par kapitel bara, har Jussi Adler-Olsen skissat upp bilden av 2000-talets sköna, nygamla värld.

Han placerar världen i Danmark, låter dansk samtid personifieras – där uppe – av chefen för det statliga danska Evalueringskontoret for Udviklingsbistand, och – längst ner – av Marco, en 15-årig romsk pojke, som tigger och stjäl på Köpenhamns gator och har bidragit med boktiteln.

Suveränt gjort. Även om vissa läsare nog muttrar om ett överdrivet skräckscenario i Sjöwall/Wahlöös anda.

Spåren är flera och trådarna fler ändå. De flesta vävs ihop men en av historierna (en kvinna som blev innebränd i en husbåt) löper parallellt.

Den utredningen sköter Rose, annars sekreterare, med bistånd från Assad, egentligen vaktmästare, under surmulna tillrop av Carl Mørck, chef för Afdeling Q vid Köpenhamnspolisen. Därmed lär vi känna Rose och Assad, bägge lika hemlighetsfulla, ännu något lite.

Huvudspåret halkar Afdeling Q in på mest av en tillfällighet. En anställd vid kontoret för utvecklingsbistånd försvinner under en Afrikaresa. Försnillat pengarna och gett sig av eller vad hände?

Pojken Marco har, av en annan händelse, svaret på frågan. Ja, så mycket bara händer att här bör finnas ett budskap: Var vi hamnar i livet beror ofta på tillfälligheter.

Marco och hela den romska klanen stiger fram som individer, var och en sin egen personlighet, med olika bakgrund och motivation. Också ett budskap: Bunta inte ihop människor utan se individen.

”Marcoeffekten” blir en kriminallitterär kampskrift mot den uppblossande diskrimineringen av romer i Europa. Dansken Jussi Adler-Olsen har, ännu en gång, överträffat sig själv. I april kommer ”Marcoeffekten” på svenska.

(Kvällsposten 2013)

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, som när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

I CD-spelaren: U.W.O

U.W.O
Smile!
(Egen utgivning)

Sångaren och elbasisten Erik Tapper har en så stark, för att inte säga burdus, personlighet att han på scen kan ha en tendens att ta över och dominera. Det fungerar faktiskt bättre på skiva, här blir U.W.O (övriga medlemmar är Johan Borgström, elgitarr, och Fredrik Hallqvist, trummor, en samspelt trio.

Blandningen av metal och funk, nog också lite blues i grunden, är ju inte helt originell utan U.W.O ingår i en tradition som startade med Cream på 60-talet och inkluderar band som Bad Brains och Primus. Men U.W.O (förkortning av Unidentified Walking Objects alternativt Urban War Oysters?) blandar bra, lagom stora doser av vardera genre och ihoplimmat med egen personlighet och stark vilja.

På CD-omslaget syns en knuten näve och skivtiteln: ”Smile!” Vilket stämmer väl överens med Ystadbandets metalfunk: hårt och tufft med ett leende.  Just så kan U.W.O beskrivas: när man tror att man ska få en snyting så får man istället en varm kram.

(Olika versioner i Ystads Allehanda/Hifi & Musik)

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)