Etikettarkiv: Fiol

Kort sagt bäst: Bella Hardy

Bella Hardy
With The Dawn
(Noe)

Bella HardyBella Hardy är min favorit bland Storbritanniens alla yngre folksångerskor. Ja, jag måste nog ha recenserat hennes samtliga album, sex stycken inklusive nya ”With The Dawn”.

Hardy, sång och fiol, har en enastående förmåga att antingen gå in i och personliggöra traditionell engelsk folksång eller ta med sig traditionen framåt, genom samtiden och egna erfarenheter.

Det är det sistnämnda hon – verkligen! – gör på sitt nya album. Här behandlas folkmusiken så personligt att jag först undrade vad jag egentligen skulle tycka…

Det bombastiska, elektrorytmiska förstaspåret, ”The Only Thing Left To Do”, kunde varit med på en modern R&B-platta. Och vad har det där blåset (trombon, trumpet, franskt horn, tuba) med folksång att göra?

Ben Seal har programmerat och producerat. Låtarna är hennes egna – någon gång, som ”Jolly Good Luck To The Girl That Loves A Soldier”, baserat på en traditionell text/melodi – men oftast födda inuti Bella Hardy, ur det egna livet, på temat ”broken heart”.

För varje lyssning når hon allt längre in i mig. Sången blir på samma gång allt
vackrare och mer smärtsam – ja, hjärtslitande.

Oavsett om stämningen definieras av banjo, piano, blås eller rytmer är till exempel ”First Light Of The Morning”, ”Oh! My Good! I Miss You”, ”Lullabye For A Grieving Man” och ”And We Begin” så bara kort sagt underbara. Samtidigt som Bella Hardy omdefinierar brittisk folksång och skapar sin egen genre.

Har hon sjungit bättre än nu? Någonsin?! Trots att Hardy redan tidigare var… bäst.

(Hifi & Musik 2015)

Annonser

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

hm_be_14_12_folklikt_nordansuite litenFolksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (1)

Varit med i årets Manifestjury igen för kategorin “Folk”. Så jag tänkte lägga ut mina recensioner av de fyra nominerade albumen, ett album per dag.

*

Hazelius Hedin
Sunnan
(Amigo)

hm_be_14_12_folklikt_hazeliushedin litenJo, det är väl folkmusik, eftersom personligt nyskapande ingår i traditionen.

Fast musiken kan också kallas experimentell, endast ett par av de instrument som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin spelar (gitarr, cittern, fiol, sopran- och oktavnyckelharpa samt oktavmandolin) förekommer i svensk folkmusiktradition.

Eller varför inte bara tala om musik, också på sitt nya album spelar och sjunger ju de bägge musikanterna precis som de vill.

Äldre och yngre låtar, instrumentalt varvas med sång. Variationsrikt, både i låtval och ljudbilder.

Stämningen växlar beroende på om fiol eller nyckelharpa tar melodin. De fingerknäppta instrumenten påverkar också melodierna och hela traditionen.

Allra mest gillar jag när Hazelius sjunger med sin avmätta röst, som i sin egen nygamla visa om trettonåringen på Skurups marknad.

(KB/YA/TA 2014)

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

hm_be_6_14_folklikt_triakel”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Hm_be_6_14_be_thyrakarlssonÄnnu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin BaggeMartin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

Återhört i CD-spelaren: Arbete och Fritid (med fioler)

Arbete och Fritid
… sen dansar vi ut
(Hurv)

hm_be_1-2_14_folklikt_arbeteochfritidHade dubbel-LP:n ”… sen dansar vi ut” från 1977, nu återutgiven på en dubbel-CD, spelats in idag så är jag säker på att jag tyckt att samarbetet mellan fiolspelmännen Anders Rosén och Kalle Almlöf samt jazzvärldsprogg-gruppen Arbete och Fritid låter lika nytt, spännande och personligt också 2014.

Nya låtar, de flesta gjorda av nämnde Rosén. Men han och Almlöf spelade sig både bakåt och framåt i svensk folkmusiktradition, det blev historiskt och framtida på samma gång.

Arbete och Fritid kompletterade med hela sig: Roland Keijser, saxofoner, Ove Karlsson, cello/sång, Mats Hellberg, trummor, och Kjell Westling, diverse blås.

I botten ligger en drone, som en musikalisk meditation, vilket var vanligt i kanske främst det sena 60-talets rockmusik.

Blåset tar sig in i folkmusiken snarare än spelar jazz och trummorna skapar ett gung som i brist på bättre får kallas proggjazz.

Fast min känsla är framför allt ett möte mellan den ensamme spelmannen och spelmanslaget – ja, ett gammeldansgäng.

De 18 spåren spelades in i samma ordning som på skivorna. Westling dök inte upp förrän till spår 9.

Musiken byggs upp och växer från första ton till sista.

(H&M 2014)

I CD-spelaren: Mats Edén

Mats Edén
Pastern
(Gammalthea)

Mats EdénI CD-omslaget kan man läsa om en man som hade varit i Amerika och återvände till sin hemort i östra Värmland. När han på morgonen släppte ut djuren ur lagårn sa han att de skulle ut och beta på ”Pastern” (troligen från engelskans ”pasture”).

Precis så låter också Mats Edéns nya album.

Edén bor i Skåne men kommer från Värmland. Ensam med instrumentet (hardingfela, fiol eller enradigt dragspel) återskapas minnen av värmländska skogar, skogar och åter skogar, sjöar och dalar. Även folkmusikaliska influenser från andra sidan norska gränsen och Dalarna kommer med.

Både tradlåtar och egna i traditionella stilar.

Olika karaktär och resultat också beroende på instrument, det blir som en dialog mellan instrumentet och musikern. Alltid en rytm som driver på, antingen en bordun som ligger under melodin, fotstamp eller ett tydligt poängterat taktslag (ja, nästan baktakt).

Personligt och spännande, som att höra en historieberättare.

(Hifi & Musik 2013)