Etikettarkiv: Tradition

Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Sofie LFörut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

hm_be_14_12_folklikt_nordansuite litenFolksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (1)

Varit med i årets Manifestjury igen för kategorin “Folk”. Så jag tänkte lägga ut mina recensioner av de fyra nominerade albumen, ett album per dag.

*

Hazelius Hedin
Sunnan
(Amigo)

hm_be_14_12_folklikt_hazeliushedin litenJo, det är väl folkmusik, eftersom personligt nyskapande ingår i traditionen.

Fast musiken kan också kallas experimentell, endast ett par av de instrument som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin spelar (gitarr, cittern, fiol, sopran- och oktavnyckelharpa samt oktavmandolin) förekommer i svensk folkmusiktradition.

Eller varför inte bara tala om musik, också på sitt nya album spelar och sjunger ju de bägge musikanterna precis som de vill.

Äldre och yngre låtar, instrumentalt varvas med sång. Variationsrikt, både i låtval och ljudbilder.

Stämningen växlar beroende på om fiol eller nyckelharpa tar melodin. De fingerknäppta instrumenten påverkar också melodierna och hela traditionen.

Allra mest gillar jag när Hazelius sjunger med sin avmätta röst, som i sin egen nygamla visa om trettonåringen på Skurups marknad.

(KB/YA/TA 2014)

I CD-spelaren: Ulrika Bodén

Ulrika Bodén
Kärlekssånger/Folk Love Songs
(Mahogny)

Ulrika BodénUlrika Bodén sjunger ömt, vackert och kärlekslekfullt, både med kärlek till vistraditionen och själva kärleken: all den kärlek som de gamla svenska visorna – ”Röda rosor”, ”Finns inget bätter”, ”Tusen löften”, ”Träder ringar”, ”Det var en lördagsafton” osv – handlar om.

Ulrikas sång reser genom traditionen, från tiden då visorna skapades och sjöngs fram till idag och det nutida folkmusikband (där t ex trumpet, fioler, nylonsträngar, både dova och klirrande slagverk möts och samsas) som hon sammanförde till albumet ”Kärlekssånger”.

Hon har pusslat ihop olika varianter, förenat verser från en visa med något refrängliknande från en annan.

Som hon sa i P2-programmet Nya Klingan: ”Jag tycker det är så roligt med allt det här traditionella materialet för man är verkligen fri att göra som man vill. Och man kan lita på att så har alla gjort i alla tider. Det är det som är traditionen.”

Till de tre nattfriarramsorna, samlade under titeln ”Himlen är full av fioler”, har hon själv gjort musiken.

Lyssna på texterna! Hör orden! Ja, hör och läs poesin!

Traditionellt och ändå så modernt.

(Olika varianter i Hifi & Musik m fl ställen 2013)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)