Etikettarkiv: Fantastiskt

Den svenske Dantes resa genom Ingenmansland

Jag bor i Ingenmansland. På Sveriges baksida. I en håla. Mitt i ingenting. I Fulsverige. Nej, inte Fulsverige, så kan han väl ändå inte betrakta den här vackra delen av Sverige och Skåne?

Alla beskrivningar har hämtats från den omtalade boken ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (Leopard), där kulturskribenten Dan Jönsson likt en Dante snarare än Ulysses gjort en odyssé genom Sverige.

Under ett år har Dan Jönsson rest till en svensk plats i månaden – som Flen, Ullared, Ånge, Urshult och Säffle, till sist också stockholmsstadsdelen N. Hammarbyhamnen. Lika illa ställt överallt, lika illa som med Jönsson.

Resan startade, förstås, vintertid. Men oavsett månad börjar beskrivningen av samhällena på liknande sätt:

”Det är fredagskväll… det snöar.” (Flen) ”Jag är egentligen inte här. Inte på riktigt.” (Ullared) ”Så mycket att se är det verkligen inte.” (Haparanda). ”Vissna björkar. Tomma busskurer.” (Sandviken)

Eller när han hamnat i Angered utanför Göteborg.

Sommar, sol, värme. Lukt av hav. En man med namnet Dennis på underarmen gör en storslagen gest över sommarlandskapet och utbrister: ”Är det inte fantastiskt!” Jönssons kommentar: ”Fantastiskt, jag vet inte.”

Han gör mig så irriterad. Jag känner mig så förolämpad.

Vad hade Jönsson upplevt – om ordet kan användas – ifall han besökt Vollsjö, ”mitt” lilla samhälle? Gått i snöstormen – naturligtvis hade han kommit hit i det väderlaget – längs Storgatan, sett omålade fönster och dörrar, rappningen som faller från vårt hus.

Konstaterat, så som han skrev om Fredrika: ”Hur fort går det att döda ett samhälle?”

Nej, nu överdriver jag. Men jag tror inte han knackat på och upptäckt flerbarnspappan som mödosamt renoverar sitt hus, gitarrbyggaren i ett annat hus, en klassisk violinist som kör långtradare. Eller undrat: Vad kan dom ha för sig i det stora huset med vindmöllan?

Dan Jönsson medarbetade i Dagens Nyheter. Men DN skar ner på frilansbudgeten och nu kämpar han för sin överlevnad.

Han reser och läser, i väskan finns nutids- och globaliseringskritisk litteratur, (minst) en bok för varje ort: Robert E. Lane, ”The Loss of Happiness in Market Democracies”, Adam Smith, ”The Wealth of Nations”, Karl Marx, ”Värde, pris och profit”, och så vidare.

Sverige och livet filtreras genom det han läser.

Jag måste fråga om Jönsson är fackligt organiserad, medlem i Journalistförbundet/Frilans Riks? Han behöver nämligen en kurs i ämnet frilansjournalistik.

Jönsson verkar tro att han är ensam om att ha förlorat en stor uppdragsgivare. Men det är han inte – det vet alla som arbetat frilans längre än Dan Jönsson. Det verkar ju så skönt att ha en större del av sin inkomst från ett och samma håll men i morgon kan det vara ödesdigert.

Så är det att jobba som frilansjournalist. Det tar slut. Det tar alltid slut. Du är inte unik, Jönsson. Ett – gott – råd: Lägg inte alla artiklar i samma påse.

Ofta har jag tänkt skriva en bok som Dan Jönssons – fast raka motsatsen.

Han och jag är raka motsatser. Han ser inte. Han hör inte. Han känner inte. Verkar inte leva i livet utan i litteraturen. Sitter i sin ”förläggning” och läser hellre än att gå på upptäcksfärd.

Som när jag kom till Kisa, Hjo, Gränna och Finspång eller vart jag än kommer. Jag fick syn på ett café, en affär, en skylt för vad som helst. Spännande! Vilka lever här! Bor? Arbetar?

Varje ort har något unikt. På varje plats levs livet. Det vanliga = det ovanliga. Överallt finns fantastiska människor: spännande, annorlunda, kreativa.

Jönsson är inte nyfiken.

Jag blir ju förbannad. Att han inte ser människorna. Vill han se människorna?

Utgångspunkt: Jönsson mår alltså dåligt. Då måste alla må dåligt lika dåligt som han, stå lika handfallna inför sitt fortsatta liv.

Också Jönsson möter spännande människor. Till exempel Ronny i Grängesberg, som hävdar att han ska vara kvar i sitt loppisantikvariat i tjugofem år.

”Lycka till!” önskar Dan Jönsson och bryr sig inte mer om Ronny.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)