Etikettarkiv: Simris

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Annonser

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)

Samling hos Wallner

Samlingsutställning
Galleri Wallner, Simris
T o m den 4/9

En samlingsutställning som inte har annat gemensamt än att galleristen Thomas Wallner tycker om konstnärerna. Säger han men jag håller inte riktigt med.

Här uppstår ett tema eller till och med två teman när jag går runt och betraktar verken av de åtta konstnärer som visas på Galleri Wallner. Temat kan sammanfattas i ordet spegel eller spegling.

Anna Nordqvist Andersson: Hide and seek (2010). Silver gelatin print. 

 Flera konstnärer – Anders Krisár, Kristina Matousch, Astrid Svangren och Charlotte Walentin – har använt sådana material (i tur och ordning: glas, plåt och plexiglas) att betraktaren och delar av konsthallen speglas i verken. Även Anna Nordqvist Anderssons foton och Camilla Akrakas målningar blir som speglar: möten med betraktaren, till utseendet, livet och erfarenheterna.

Nämnda Nordqvist Andersson och Matousch samt Sigrid Sandström tycker jag mindre om, i betydelsen har svårare att ta till mig.

Anna Nordqvist Anderssons svartvita foton representerar ett sorts konstnärligt fotografi som jag inte begriper. Underprestation vad gäller teknik och inte heller motivet (en kvinna och ett ansikte, synligt eller dolt) når fram.

Anders Krisár: Fog Father (2006/2011). Chromogenic print mounted to glass.

Kristina Matousch har målat svarta ränder, rutor och ringar på rostfri plåt. Resultat: silversvarta målningar där kan man kan spegla sig i de omålade partierna. Det är småkul men mest en uppvisning i teknisk skicklighet.

Sigrid Sandströms målningar – de kan se ut som om små papperslappar tejpats på ett större papper men är alltså akrylmålningar – blir kraftfulla tillsammans. Här syns tyvärr bara en.

Patrick Nilssons bilder i pastell och blyerts har en snäll yta med ett skrämmande djup. Som när man upptäcker att de tecknade människorna i förorten nog inte är lekande barn utan vuxna som misshandlar och slår ihjäl varann.

Anders Krisárs brungråa foton av sin mor och far – oskarpa, liksom borttynande – är starkt drabbande, inte minst för att fotona monterats på glas så att jag ser mig själv i pappan och mamman.

Charlotte Walentin: The Big Crunch (2010). Nylontråd, lack, plexiglas och gängstav. 

Säg, varför passerar vissa konstverk bara förbi medan andra känns långt in i hjärtat? Till exempel Astrid Svangrens stora plexiglas, bemålat och försett med likaså målade silkespapper, och främst Charlotte Walentins plexiglasskivor, som skojar med perspektiven.

På eller i ”The Big Crunch” har hon stoppat trasselsuddar av nylontråd mellan ett par skivor så jag tror att verket är en halvmeter djupt. Så tittar jag från sidan: blott någon centimeter. Det mindre svartlackerade plexiglaset med en ditsatt skruv, ”Abstract Flesh #8”, är desto tjockare. Fast det verkar millimetertunt.

Svangren och Walentin lockar och drar mig till sig. Nej, jag vet inte varför.

Camilla Akrakas målningar – två porträtt och en femdelad målning av en afrikansk horisont – berör mig starkast.

Camilla Akraka: Syster Barfota (2011). Olja på pannå.

Jag fick googla för att komma underfund med att ”Mistress Unknown” föreställer en svart älskarinna (till en vit man, förmodar jag) i de amerikanska sydstaterna. ”Syster Barfota” – en ung, lång och smal svart kvinna med löparskor i händerna bland de pyttesmå husen på svensk landsbygd – bör vara Camillas syster Maria Akraka.

Personliga motiv för Camilla Akraka; ”exotiska” för oss.

Nästan fotorealistiska måningar i en färgskala som får mig att tänka på gamla svenska skolaffischer som hängt och blivit urblekta. Undrar om hon också inspirerats av afrikanska affischmålare? Camilla Akrakas bilder viskar och mumlar en berättelse som jag blott anar.

Skulle vara kul med en separatutställning, säger jag. Jo, instämmer Thomas Wallner. Det var alltså, påpekar jag mer bestämt, en beställning på en separatutställning med Camilla Akraka!

(Ystads Allehanda 2011)

Video och foto; svart och lugnt

Jessica Faiss och Anna Ekman
Galleri Wallner, Simris
T o m 24 juli

Det har visats alldeles för många videoinstallationer och konstnärliga foton med triviala motiv och bristfällig teknik. Så jag var skeptisk, mycket skeptisk.

Utställningen på Galleri Wallner blev därför extra intressant. Här visas nämligen – just – rörliga och stilla bilder. Jo, recensenten förstår budskapet: jag ska försöka låta bli att ha fördomar.

Jessica Faiss, som jag råkar titta på först, har gjort ett par videoinstallationer. Den ena, ”Solace”, visas på två små skärmar: på ena skärmen syns utsikten genom fönstret från en tågresa upp till Norrland, på den andra utsikten från samma resa tillbaka. Betraktaren kan blicka från skärm till skärm, resa tur och retur på samma gång.

Fascinerande! En pytteliten och ganska fånig idé, men konstnären tror på idén och håller fast vid den. Resultatet ger en enastående upplevelse.

Jessica Faiss: Stillbild ur videon ”Rewind”.

Hennes andra videoinstallation, ”Rewind”, har desto större format. Den upptar en av väggarma – alltså hela väggen – i galleriets inre rum. Också den här videon består av två filmer eller snarare en film som visas parallellt med sig själv: på övre bildhalvan syns filmen som vanligt, på den undre syns samma film men upp och ner.

Jessica Faiss satt i en buss i Tokyo och filmade genom framrutan, tror jag. Person- och lastbilar kör om och förbi. Det borde kännas stressigt och jäktigt men det är raka motsatsen. Videon fångar den stillhet som finns (ja, jag vet, så kände jag också när jag var där) mitt inuti den rusande, brusande mångmiljonstaden Tokyo. Den zen-meditativa känslan betonas av att videon är ljudlös; helt tyst.

Faiss visar även några stillbilder (foto på akvarellpapper och blandteknik på ritfilm) som förhåller sig till hennes rörliga bilder som foton utanför en biografi. De har inte alls samma engagerande styrka.

Anna Ekman: Dubbelfotomålningen ”Late On Earth”.

Anna Ekman fotograferar analogt. Det kan man varken se eller tro. Man tror knappt att hennes bilder är fotografier. Hon målar med kameran. Trots att fotona tryckts på platt fotopapper så syns nästan de fiktiva penseldragen.

Svärta möter ljus i Ekmans bilder. Vad är viktigast? Vad kommer först? All denna svärta eller ljuset, ibland så litet men ibland också större och mer riktat, som lyser upp och fokuserar motivet.

Bildsviten ”The Black Pond” (fem bilder) är mäktigast. Framför allt här – men även i andra foton – återknyter Anna Ekman till barockkonstnären Caravaggio i motiv, mörker och ljus. Narcissus speglar sig i en tjärn tills han förenas med vattnet, blir sin spegelbild.

Ungefär likadant med ”A Silent Companion”, som visar en självspeglande kvinna: en kvinna + samma kvinna. Men hur togs fotot? Vinkeln är märklig. Kan det vara två kvinnor som ser likadana ut eller är det samma kvinna i en spegel? ”Time Without Light” är en helsvart bild, där ett motiv – en man – långsamt blir något mer synligt.

Vid dubbelbilderna ”Late On Earth” (två snarlika foton bredvid varann) med en naken gravid kvinna i en slags djungel blir jag stående längst.

Anna Ekman: En bild ur sviten  ”The Black Pond”.

Nu har Ekman gjort tvärtom: betonat ljuset genom att belysa trädens enskilda blad. Så oerhört exakt, finkänsligt och hantverksskickligt. Hon använder ju inte heller dator, monterar och dubbelkopierar inte, det lovar galleristen Thomas Wallner. Han betonar att fotona är helt analoga.

Så noga hon måste belysa! Och ta många, många foton innan allt blir rätt. Eller? Hon måste samarbeta med en skicklig kopist också. Men varför har Anna Ekman valt titeln ”Late On Earth”? Det funderar jag på….

(Ystads Allehanda 2011)

Mellan ångest och livsvilja

Bo Hylander och Anna-Carin Englund
Galleri Wallner, Simris
T o m den 12/6

I ena ringhörnan: ängslan och ångest. I den andra: styrka och livsvilja. Samma hårda match utkämpas i både Bo Hylanders och Anna-Carin Englunds målningar. De har så olika uttryck att man kunde tro att deras målningar skulle konkurrera. Men det är precis tvärtom: de kompletterar varann. Det snarlika budskapet varieras och blir allmängiltigt.

Vilket borde skrämma en galleribesökare. Men hur många färgkaskader som än exploderar i Hylanders ansikten och hur ängsligt Englunds små hundar, björnar och någon fågel än orienterar i verkligheten, så står viljan som segrare. Livsviljan. Både Hylanders och Englunds målningar fyller mig med gemensam kraft.

Galleristen Thomas Wallner tillsammans med konstnären Bo Hylander mitt i utställningen.

Bo Hylanders akrylmålningar, som är större (alla med storleken 116 x 89 cm), hänger i Galleri Wallners yttre, stora rum, dit man stiger in direkt från bygatan. Medan Anna-Carin Englunds mindre målningar (de har olika storlekar men cirka 33 x 30 cm kan vara ett riktmärke) placerats i det inre rummet, lägre i tak och mer intimt.

Som målade streckgubbar och streckansikten, likt barnteckningar och serierutor. Så kan Hylanders titellösa verk beskrivas. Intensiva målningar, de känns spontana och direkta.

De blott antydda personerna är så ospecifika att samtidigt som de förstås är självporträtt kunde vara porträtt av mig och dig. De är ensamma, inte själva. I längtansfulla ögonblick finns två personer på en bild. Som Hylander skrivit på en målning: ”Dröm tillsammans.”


Två målningar av Bo Hylander, bägge titellösa.

Färgerna – rött, blått, orange, gult – är lika starka som känslorna.

I ett par huvuden växlar känslorna från en färg till en annan, i ett ansikte tar spräckelrött över som en okontrollerbar lavaström. När inte färgerna räcker för att fånga livet använder Bo Hylander också ord: ”Pennan skriver vad som dyker upp.” En tavla är överfull med ord. På andra kan det stå: ”GUD”, ”Hjärnna”, ”Ensamm” och ”Röster är konstiga när man ej kan tä(n)ka klart”.

Anna-Carin Englund: ”Upplösningstillstånd”.

Anna-Carin Englund målar tvärtom: indirekt. Mindre tavlor till formatet, vilket betyder att också motiven har mindre format. Hon målar pyttenoga.

Hundar och björnar återkommer, som sagt. ”Dalabruden” är en hund av obestämbar ras. På ”Apport” hoppar två hundar efter en boll ner i en brunn. (Eller om det är en skorsten och de är på väg uppåt himlen?)

Björnen kan vara riktig (fast aldrig farlig) men också en tröstebjörn, alltså en teddybjörn, som på en målning med titeln ”Upplösningstillstånd”. På ”Wannabe blåmes” syns nämnda fågel på ett folktomt modernt torg med stora lådlika hus. Där ungefär förstår jag – nej, står det klart – att också Anna-Carin Englund målar självporträtt.

Anna-Carin Englund: ”Granen”.

Som den där ”Granen”. Den står lång och grön, inte ensam utan själv, mot en beigebrunsvart himmel. Det handlar om att vilja ta sig ut i livet. Kanske börja sjunga i ”Kören”, som finns på en annan målning.

Hon målar i olja och ljus ockra, kan blanda teckning med målning, då blir det ”telningar”. En bit masonit syns igenom, också den blir en del av motivet. Hon målar dessutom tavlornas ramar så att de ingår i bilden.

Ofta en glättig färgskala mot ett mer försjunket uttryck.

Anna-Carin Englund: ”Försoning”.

Här finns även några bilder med ödestämning alternativt ödesbestämda bilder, t ex  ”Försoning”. Mörkare färgskala; översvämning, två hus (det ena kan vara en kyrka) på väg att sjunka, två människor som räddat sig upp på vad som ser ut som en flytande likkista.

I samband med utställningen har det kommit en bok om Bo Hylander. Ett större antal målningar återges i bra färgtryck och konstkritikern Bo Bjelvehammar ger en fördjupad bild av Hylanders sjukdom och konst.

Läs! Men läs inte nu, inte först. Mitt råd: ställ dig – utan påläst förkunskap – i Hylander-rummet på Galleri Wallner och låt dig attackeras av hans målningar; låt hans liv möta ditt.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Galleri Wallner på Österlen

SIMRIS Strax före Simrishamn svänger jag till höger och in på den mindre byvägen till Simris, parkerar bilen och öppnar glasdörren till galleriet – och häpnar!

Galleri Wallner, som nu flyttat från den större staden Malmö till den lilla byn Simris på Österlen, är verkligen imponerande – mer som en konsthall än ett galleri. Ett stort och ett något mindre rum, vid mitt besök (nästan) tomma mitt emellan två utställningar: den förra, som också var den första i Simris, med Anders Krisár, och den nya utställningen (som hade vernissage förra lördagen) med Vesa-Pekka Rannikko.

– Här var 700 personer när jag öppnade utställningen med Anders Krisár, berättar Thomas Wallner. Jag hade en buffé på kvällen också, till den kom 250 personer. Fler malmöbor åkte hit och såg Krisár-utställningen än vad som brukade komma när galleriet låg i Malmö.

– Dessutom har jag blivit så väl mottagen av invånarna i Simris. Redan innan jag öppnade ville byalaget att jag skulle presentera galleriet. Jag trodde det skulle komma en handfull med det kom 150 personer.

Thomas Wallner driver Galleri Wallner i Simris tillsammans med Gun-Lis Falkman, som haft ansvaret för renoveringen och även ska sköta caféet.

Han pekar på en dörr vid ingången och säger att därinne öppnas ett café till våren. Galleriets ovanvåning ska renoveras och bli en lägenhet där konstnärerna kan bo inför sina utställningar.

Men vad måste inte allt detta ha kostat? Köpa, renovera och förvandla det nedlagda mejeriet med en totalyta på över 350 kvadratmeter till konstgalleri…

– När jag hade galleriet på Adelgatan i Malmö, säger Thomas Wallner, låg hyran på 28 000 i månaden. Eftersom jag bodde kvar i Brantevik så behövde jag också en övernattningsetta. Det här huset kostade tre miljoner och då ingick boningshuset bakom galleriet. Vi har renoverat för två miljoner och hoppas kunna sälja bostadshuset, få tillbaka ett par miljoner.

Slutsumma: tre miljoner för allt, det vill säga betydligt billigare att ha ett nära nog konsthallsstort galleri i Simris än ett mindre i Malmö. Du funderade aldrig på att flytta galleriet till Stockholm istället?

– Visst har jag haft såna funderingar. Men det föll på att jag inte ville bo i Stockholm. På Österlen är det trevligt. Här trivs jag, här vill jag bo. Jag tycker om att ha ett galleri som kunde ha legat i New York men när jag tittar ut genom fönstret så ser jag min närmaste granne – det är en ko – i hagen på andra sidan vägen.

Thomas Wallner blev gallerist när han var 24 år. Konstintresset kom tidigare ändå, som 18-åring reste han runt till Europas konstmuseer och fotograferade vartenda verk – hela konsthistorien. Liksom musikintresset, för den delen. Han var med i ett popband och hade en skolkamrat som hette Lennart Persson, musikskribent och skivaffärsägare. Också Persson intresserade sig för konst.

– Det var en glädje varje gång när Lennart kom på cykel till galleriet. Jag kunde ge honom råd när det gällde konst och han gav mig råd när det gällde musik.

Redan 1974 öppnade Galleri Wallner i Malmö. Där fanns galleriet fram i höstas – med ett uppehåll mellan 2002 och 2007 då Thomas Wallner hade ansvaret för utställningarna på Kabusa konsthall. Har han bytt konstsyn och utställningspolicy, när Galleri Wallner nu etableras på Simris bygata?

– Nej, nej. Galleri Wallner fortsätter att hålla samma kvalitet som förut. Jag representerar 30 till 40 konstnärer, som jag arbetar vidare med. Vesa-Pekka Rannikko, nästa utställare, har tidigare ställt ut i Malmö. Det är det jag vill bevisa – det går att driva ett kvalitetsgalleri på Österlen.

– Den enda – större – skillnaden är att jag nu har öppet under sommaren, då jag hade stängt i Malmö. Nu ska Galleri Wallner vara stängt januari-februari-mars. Det passar bra, just den tiden är det fullt ös i Paris och London. Då kan jag resa iväg och få nya konstintryck.

Hur placerar sig Galleri Wallner i förhållande till det övriga konstlivet på Österlen? Nej, det vill inte Thomas Wallner så gärna prata om utan den bedömningen får andra göra. Om påskens konstrunda har han också åsikter men nej, han vill inte heller tala om påskrundan. Istället säger Wallner:

– I Malmö har vi Gallerinatten, det är nåt liknande. På Gallerinatten kom det mängder med människor till mitt galleri – men de återkom aldrig under resten av året.

En gång är väl bättre än ingen? Och det är ju inte alltid till exempel intervjuaren känt sig så välkommen när han öppnat dörren till ett galleri. Somliga gallerister synar en uppifrån och ner, bedömer om man har råd att köpa eller inte – och så blir man behandlad därefter. Det finns till och med gallerier med låst dörr, för att bli insläppt måste besökaren måste ringa på dörrklockan.

– De flesta samlare bryr sig inte om sitt yttre, säger Thomas Wallner. Det går aldrig att se vem som ska köpa ett konstverk. Jag tror många människor kan tycka det är obehagligt att besöka konstgallerier – men de flesta gallerister tycker bara det är kul att det kommer folk.

– Fast, tillägger han, det har ju hänt att jag rekommenderat mina besökare att också gå till något annat galleri – sen har de ringt mig och sagt att ”Dit går jag aldrig mer”.

– Det kommer kanske 30 besökare på en dag. Jag går gärna runt och pratar med dem, säger Thomas och tar med intervjuaren till det mindre utställningsrummet. Där finns fyra ansiktsmasker, som blivit kvar sen förra utställningen. De visar Anders Krisár, hans mamma och hustru. Thomas Wallner förklarar att sonens ansiktsmask smälter i mammans närhet.

– Det förstår man inte. Man vet inte varför. Det räcker med inte att titta. Viss konst kan vara svår att förstå, om man inte får en förklaring. Ett besök på Galleri Wallner ska vara berikande. Tänk om ett barn här i byn kan bli intresserat av konst, tack vare mig. Fantastiskt! Jag ska också satsa mer på pedagogisk verksamhet, ordna en seminarieserie med kritiker, museichefer och även konstnärer.

Ett sista citat ur anteckningsblocket, följande sa Thomas Wallner tidigare i intervjun men citatet passar utmärkt som sammanfattning och slutord:

– Så otroligt, så fantastiskt att jag kan få jobba med det som är mitt livsintresse.

(Ystads Allehanda 2010)