I CD-spelaren: Jessica Pilnäs (samt Peggy Lee)

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute to Peggy Lee
(Act)

Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.

I likhet med allt fler svenska sångerskor, som här Jessica Pilnäs, sjöng hon på den breda gränsen mellan populär- och jazzmusik (plus den där känslan av blues som fanns i rösten).

Jessica Pilnäs har tänkt till med hjälp av producenten Johan Norberg. Eller möjligen har de tagit i.

Att låta sången ackompanjeras av följande sättning – Mattias Ståhl, vibrafon, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Jonsson, bas – är ju vågat bara det. Men att dessutom ta med Fläskkvartetten…

Strax visar det sig att jag var fördomsfull.

I låt efter låt – t ex ”Do I Love You”, välkända ”Fever” och I´m Gonna Go   Fishin´”, för att nämna några – skapas en både vacker och spännande klanggemenskap mellan de egentligen så olika trumpet- och vibrafontonerna. Medan kontrabasen pulserar och driver på.

När Fläskvartettens konstmusikaliskt oortodoxa stråkar dominerar i ljudbilden – som i ”Smile” – förflyttas musiken till en ännu mer diffus musikgenre som knappast finns men finns ändå.

Att trummor och ackordinstrument saknas ställer större krav på övriga musiker och inte minst på sångerskan. Det gäller att ha de instrument som inte hörs och finns i kroppen.

Jessica Pilnäs klarar det bra. Hennes röst förändras något lite efter låtarnas karaktär: popigare, jazzigare och bluesigare, mer melodiskt och mer svängigt, ljusare och mörkare röstläge.

Hon sjunger t o m den nästan ihjälsjungna ”Fever” så pass personligt att jag klarar av att höra den för jag tror tusende gången. Och i ”Boston Beans” – mitt favoritspår – betonas både humor och svärta.

Vad jag saknar på albumet är ”Why Don’t You Do Right?” och ”Is That All There Is? – alltså Peggy Lees första och sista stora hitlåtar. Två så distinkta låtar till texter och melodier men samtidigt så pass lösliga att det skulle varit spännande att höra vad sångerskan och den här sättningen av musiker kunnat åstadkomma.

(Lira 2012)

I CD-spelaren: Cohen med ny pianist

Avishai Cohen / Nitai Hershkovits
Duende
(Blue Note)

Efter samarbetet med Shai Maestro, som nyligen skivdedebuterade med egen trio, har jazzbasisten Avishai Cohen gjort ett duoalbum med Nitai Hershkovits, ännu en ung pianist från Tel Aviv.

Han väljer – ja, handplockar – pianisterna med lyhörda öron. Vilket betyder att också Hershkovits spelar som Cohen, när han själv sitter vid pianot.

Nitai Hershkovits är förstås tekniskt skickligare men till melodier och känslor blir pianot ett redskap för kompositören: pianotonerna förstorar och fördjupar den musik som skapas och dirigeras av kontrabasen.

Direkt i inledande ”Signature” samspelar de som en fyrhänt musiker. Piano och bas skapar en stämning av Mellanöstern: vacker, drömsk, förhoppningsfull.

Cohens egna kompositioner varvas med jazzlåtar av bl a Thelonius Monk och John Coltrane. Då blir rollerna de motsatta: den lättfingrade och flyhänte jazzpianisten.

Hershkovits får också basisten Cohen att spela jazzigare, lite ettrigare än han gjort på senare tid. Sistaspåret ”Ballad for an Unborn” är ett solostycke med pianisten Cohen.

Högst betyg – en femma – fick albumet när jag recenserade i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda.

(I ovannämnda tidningar 2012)