Lizzie Lundberg ställer ut (igen)

Den 8 juli 2012 är det vernissage för en ny utställning med Lizzie Lundberg på Galleri M i Eslöv. Målningarna som illustrerar nedanstående recensioner kommer från en utställning som hon hade på Galleri Persson i Malmö 2010. Medan min recension gäller en utställning i Simrishamn 2004.
________________________________________

Lizzie Lundberg
Galleri Olefjord, Simrishamn

Grafik har hon slutat att göra. På Galleri Olefjord i Simrishamn ställer Lizzie Lundberg ut akvarell- och akrylmålningar (ljusare och mörkare respektive mörkare och dovare färger).

Fast motiven återkommer fortfarande, både från målning till målning på den aktuella utställningen och från tidigare utställningar. Det vill säga motiven återkommer men skiftar i färg och, delvis, form.

Lizzie Lundberg: ”På väg till brobygget”.

Ett badhus på pålar får rötter ner i potatislandet från en målning till en annan. Ett skepp förvandlas till ett berg, som förvandlas till en segelbåt. På bergets topp står samma (?) ensamma lilla hus. Vågor slår vilt eller ännu vildare kring berget eller båten – eller också är det kav lugnt.

Berget kan vara stort, brunt och kalt. En annan gång är berget mindre, grönska växer på sluttningen och intill huset syns några träd. Ännu en annan gång förvandlas huset till en fyrkantig låda som färdas med en fraktbåt bland likadana lådor i mörk- eller snarare murrbruna, murrgröna, murrblåa färger, staplade på varann.

Lizzie Lundberg: ”Badhus”.

(Små)djuren, något skiftande i storlek och färg, ofta blå men ibland brunaktiga, återkommer också. Vilken sorts djur är det? De ser, i mina ögon, ut som korsningar mellan grisar och skalbaggar. Men de behöver ju inte se likadana ut i andras…

Det är föreställande men vad föreställer det?

Blir man glad av målningarna? Jag blir det i alla fall. Blir man sorgsen av dem? Ja, det blir jag också. Det är som i livets pendeltrafik mellan sorg och glädje, glädje och sorg.

Lizzie Lundberg: ”Fågeltransport”.

Målar Lizzie Lundberg sig? Absolut! Målar hon mig? Ja, det gör hon. Målar hon dig? Troligen. Målar hon mänskligheten? Är det alla vi människor som är de små djuren, snarlika varandra men svåra att definiera, skiftande i färg till både ut- och insidorna.

Inte kan jag vara ensam om att vakna bland frodigaste grönska och somna i ett kalhygge? Att bo högt upp på ett berg eller nära jorden, från en dag eller timme till nästa? Resa iväg i ljus och glädje men upptäcka att mörkret följt med som tjuvpassagerare på resan?

Lizzie Lundberg både målar med och målar alla sina känslor. Hon målar med alla sina åldrar – med barnets nyfikenhet och åldrandets erfarenhet. Det är fantasirikt, hade man kunnat säga om det inte vore fel ord. Inlevelsefullt är ett bättre ord. Målningarna är lika livsinlevelse- som livsutrycksfulla.

(Kvällsposten 2004)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Samling hos Wallner

Samlingsutställning
Galleri Wallner, Simris
T o m den 4/9

En samlingsutställning som inte har annat gemensamt än att galleristen Thomas Wallner tycker om konstnärerna. Säger han men jag håller inte riktigt med.

Här uppstår ett tema eller till och med två teman när jag går runt och betraktar verken av de åtta konstnärer som visas på Galleri Wallner. Temat kan sammanfattas i ordet spegel eller spegling.

Anna Nordqvist Andersson: Hide and seek (2010). Silver gelatin print. 

 Flera konstnärer – Anders Krisár, Kristina Matousch, Astrid Svangren och Charlotte Walentin – har använt sådana material (i tur och ordning: glas, plåt och plexiglas) att betraktaren och delar av konsthallen speglas i verken. Även Anna Nordqvist Anderssons foton och Camilla Akrakas målningar blir som speglar: möten med betraktaren, till utseendet, livet och erfarenheterna.

Nämnda Nordqvist Andersson och Matousch samt Sigrid Sandström tycker jag mindre om, i betydelsen har svårare att ta till mig.

Anna Nordqvist Anderssons svartvita foton representerar ett sorts konstnärligt fotografi som jag inte begriper. Underprestation vad gäller teknik och inte heller motivet (en kvinna och ett ansikte, synligt eller dolt) når fram.

Anders Krisár: Fog Father (2006/2011). Chromogenic print mounted to glass.

Kristina Matousch har målat svarta ränder, rutor och ringar på rostfri plåt. Resultat: silversvarta målningar där kan man kan spegla sig i de omålade partierna. Det är småkul men mest en uppvisning i teknisk skicklighet.

Sigrid Sandströms målningar – de kan se ut som om små papperslappar tejpats på ett större papper men är alltså akrylmålningar – blir kraftfulla tillsammans. Här syns tyvärr bara en.

Patrick Nilssons bilder i pastell och blyerts har en snäll yta med ett skrämmande djup. Som när man upptäcker att de tecknade människorna i förorten nog inte är lekande barn utan vuxna som misshandlar och slår ihjäl varann.

Anders Krisárs brungråa foton av sin mor och far – oskarpa, liksom borttynande – är starkt drabbande, inte minst för att fotona monterats på glas så att jag ser mig själv i pappan och mamman.

Charlotte Walentin: The Big Crunch (2010). Nylontråd, lack, plexiglas och gängstav. 

Säg, varför passerar vissa konstverk bara förbi medan andra känns långt in i hjärtat? Till exempel Astrid Svangrens stora plexiglas, bemålat och försett med likaså målade silkespapper, och främst Charlotte Walentins plexiglasskivor, som skojar med perspektiven.

På eller i ”The Big Crunch” har hon stoppat trasselsuddar av nylontråd mellan ett par skivor så jag tror att verket är en halvmeter djupt. Så tittar jag från sidan: blott någon centimeter. Det mindre svartlackerade plexiglaset med en ditsatt skruv, ”Abstract Flesh #8”, är desto tjockare. Fast det verkar millimetertunt.

Svangren och Walentin lockar och drar mig till sig. Nej, jag vet inte varför.

Camilla Akrakas målningar – två porträtt och en femdelad målning av en afrikansk horisont – berör mig starkast.

Camilla Akraka: Syster Barfota (2011). Olja på pannå.

Jag fick googla för att komma underfund med att ”Mistress Unknown” föreställer en svart älskarinna (till en vit man, förmodar jag) i de amerikanska sydstaterna. ”Syster Barfota” – en ung, lång och smal svart kvinna med löparskor i händerna bland de pyttesmå husen på svensk landsbygd – bör vara Camillas syster Maria Akraka.

Personliga motiv för Camilla Akraka; ”exotiska” för oss.

Nästan fotorealistiska måningar i en färgskala som får mig att tänka på gamla svenska skolaffischer som hängt och blivit urblekta. Undrar om hon också inspirerats av afrikanska affischmålare? Camilla Akrakas bilder viskar och mumlar en berättelse som jag blott anar.

Skulle vara kul med en separatutställning, säger jag. Jo, instämmer Thomas Wallner. Det var alltså, påpekar jag mer bestämt, en beställning på en separatutställning med Camilla Akraka!

(Ystads Allehanda 2011)

Mellan ångest och livsvilja

Bo Hylander och Anna-Carin Englund
Galleri Wallner, Simris
T o m den 12/6

I ena ringhörnan: ängslan och ångest. I den andra: styrka och livsvilja. Samma hårda match utkämpas i både Bo Hylanders och Anna-Carin Englunds målningar. De har så olika uttryck att man kunde tro att deras målningar skulle konkurrera. Men det är precis tvärtom: de kompletterar varann. Det snarlika budskapet varieras och blir allmängiltigt.

Vilket borde skrämma en galleribesökare. Men hur många färgkaskader som än exploderar i Hylanders ansikten och hur ängsligt Englunds små hundar, björnar och någon fågel än orienterar i verkligheten, så står viljan som segrare. Livsviljan. Både Hylanders och Englunds målningar fyller mig med gemensam kraft.

Galleristen Thomas Wallner tillsammans med konstnären Bo Hylander mitt i utställningen.

Bo Hylanders akrylmålningar, som är större (alla med storleken 116 x 89 cm), hänger i Galleri Wallners yttre, stora rum, dit man stiger in direkt från bygatan. Medan Anna-Carin Englunds mindre målningar (de har olika storlekar men cirka 33 x 30 cm kan vara ett riktmärke) placerats i det inre rummet, lägre i tak och mer intimt.

Som målade streckgubbar och streckansikten, likt barnteckningar och serierutor. Så kan Hylanders titellösa verk beskrivas. Intensiva målningar, de känns spontana och direkta.

De blott antydda personerna är så ospecifika att samtidigt som de förstås är självporträtt kunde vara porträtt av mig och dig. De är ensamma, inte själva. I längtansfulla ögonblick finns två personer på en bild. Som Hylander skrivit på en målning: ”Dröm tillsammans.”

Två målningar av Bo Hylander, bägge titellösa.

Färgerna – rött, blått, orange, gult – är lika starka som känslorna.

I ett par huvuden växlar känslorna från en färg till en annan, i ett ansikte tar spräckelrött över som en okontrollerbar lavaström. När inte färgerna räcker för att fånga livet använder Bo Hylander också ord: ”Pennan skriver vad som dyker upp.” En tavla är överfull med ord. På andra kan det stå: ”GUD”, ”Hjärnna”, ”Ensamm” och ”Röster är konstiga när man ej kan tä(n)ka klart”.

Anna-Carin Englund: ”Upplösningstillstånd”.

Anna-Carin Englund målar tvärtom: indirekt. Mindre tavlor till formatet, vilket betyder att också motiven har mindre format. Hon målar pyttenoga.

Hundar och björnar återkommer, som sagt. ”Dalabruden” är en hund av obestämbar ras. På ”Apport” hoppar två hundar efter en boll ner i en brunn. (Eller om det är en skorsten och de är på väg uppåt himlen?)

Björnen kan vara riktig (fast aldrig farlig) men också en tröstebjörn, alltså en teddybjörn, som på en målning med titeln ”Upplösningstillstånd”. På ”Wannabe blåmes” syns nämnda fågel på ett folktomt modernt torg med stora lådlika hus. Där ungefär förstår jag – nej, står det klart – att också Anna-Carin Englund målar självporträtt.

Anna-Carin Englund: ”Granen”.

Som den där ”Granen”. Den står lång och grön, inte ensam utan själv, mot en beigebrunsvart himmel. Det handlar om att vilja ta sig ut i livet. Kanske börja sjunga i ”Kören”, som finns på en annan målning.

Hon målar i olja och ljus ockra, kan blanda teckning med målning, då blir det ”telningar”. En bit masonit syns igenom, också den blir en del av motivet. Hon målar dessutom tavlornas ramar så att de ingår i bilden.

Ofta en glättig färgskala mot ett mer försjunket uttryck.

Anna-Carin Englund: ”Försoning”.

Här finns även några bilder med ödestämning alternativt ödesbestämda bilder, t ex  ”Försoning”. Mörkare färgskala; översvämning, två hus (det ena kan vara en kyrka) på väg att sjunka, två människor som räddat sig upp på vad som ser ut som en flytande likkista.

I samband med utställningen har det kommit en bok om Bo Hylander. Ett större antal målningar återges i bra färgtryck och konstkritikern Bo Bjelvehammar ger en fördjupad bild av Hylanders sjukdom och konst.

Läs! Men läs inte nu, inte först. Mitt råd: ställ dig – utan påläst förkunskap – i Hylander-rummet på Galleri Wallner och låt dig attackeras av hans målningar; låt hans liv möta ditt.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Svenskt och danskt på Ystads konstmuseum

Painterly Delight
Sju svenska och sju danska unga konstnärer
Ystads konstmuseum t o m 8/5

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, svensk och dansk initiativtagare till utställningen på Ystads konstmuseum, har gillrat en fälla. Men nej, den ska jag inte gå i!

Viktor Rosdahl. Babylon by Boat. Olja och meto på plexiglas. Foto: Bengt Eriksson.

Deras utgångspunkt är något konstruerad. De menar att skillnaden mellan svensk och dansk måleritradition har förmedlats via ländernas konstskolor så att det än idag finns en nationell skillnad mellan unga svenska respektive danska konstnärer.

I Sverige målas det mer figurativt á la Dick Bengtsson och i Danmark mer abstrakt á la Cobragruppen, för att generalisera något.

Men har inte Lindahl och Ejlerskov kollat mer noga på den utställning de sammanställt? Så många – olika – sorters måleri! Om jag inte läst mig till det så hade jag aldrig kunnat placera konstnärerna på rätt sida om Öresund.

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov finns själva bland de fjorton medverkande, sju konstnärer från vartdera land. De dementerar sina ord när de målar.

Elizabeth Thun. Donnybrook. Ojla och akryl på MDF.

Ejlerskov visar till exempel en oljemålning, högst realistisk och föreställande, av japaner i en biosalong. Lindahl har gjort blyertsstudier av taggtråd. Också det kan ses som realistiskt – kanske med ett budskap – men också som ett nonfigurativt mönster.

Så strunta i påtvingade jämförelser! Painterly Delight är en mer intressant utställning än så – ett slags verkstad där dagens och framtidens måleri utforskas. Nu har det blivit tillåtet igen – lite av trend – för unga konstnärer att ägna sig åt måleri. Men hur och vad ska man måla? Och kanske också: på vad?

Magali Cunico ställer frågan genom att hänga en tom ram på väggen. Men hon svarar väl inte när hon sen målar ett evigt oljemotiv: ett svanpar vid en damm? Viktor Rosdahl svarar genom att ställa en plexiglasmonolit – med marina fartygsmotiv – som en skulptur på golvet.

Mie Olise Kjærgaard. Floating Along the Riverside Bank. Akryl och olja på duk.

Både material och motiv skiftar.

Elizabet Thuns och Mie Olise Kjærgaards stora akryl- och oljemålningar på MDF och duk hänger sida vid sida och kompletterar varann (fast be mig inte förklara hur). Det finns en otäck lockelse i Thuns färgrika porträtt av gamla sprayflaskor och färgburkar, medan Kjærgaards mer diffusa motiv allt mer antar form av flygande holländare.

Patrick Nilsson använder papper, blyerts och akvarell för att visa förortens effekt på människor. Johan Furåker har målat Hockney-realistiska oljemotiv från Los Angeles. Ida Kvetny kan använda allt möjligt: akryl, sprayfärg och tusch, duk och gips. Stämmer det när jag anar influenser från orientaliska motiv och ornament?

Mattias Nordéus och Sören Hüttel drar måleriet till sin spets.

Mattias Nordéus (i förgrunden). The Dance of Death. Olja på träkonstruktion. Foto: Bengt Eriksson.

Nordéus målar – men först skulpterar han.

Döden och livet – eller det definitiva kontra människans flirt med döden – sitter öga mot öga. De kunde varit motiv på en målning men nu är de oljemålade träkonstruktioner.

Hüttel verkar sätta likhetstecken mellan måleri och färg. Han målar inte alls, om inte den runda tavlan längst bak i regnbågsfärger ska vara en målning.

Hüttel har gjort en installation (bland annat en diskoboll, konstgjorda blommor på ett bord, en metallkonstruktion och en röd matta) med utgångspunkt från regnbågsfärgerna.

Sören Hüttel. ”Observationer af den fælleseuropæiske tradition i et åbenbart hjemligt milieu”. Installation. Foto: Bengt Eriksson.

(Kvällsposten 2011)