Etikettarkiv: Brian Wilson

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)