Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Så vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Det blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Både högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)