Olssons galleri: Christer Persson, gitarrist

Hyllning till Christer Persson, en av de bästa gitarrister och kompositörer jag hört och känt. Han blev 62 år. Foto: Birgitta Olsson.

Länk till minnesord.

”Min” jazzfestival i Ystad (6): Hannah & Ewan Svensson

Hannah & Ewan Svensson
Hos Morten Café

Vilken start!

Hannah Svensson sjunger standardlåten ”Love for Sale” som om hon har åtminstone en jazztrio bakom sig. Men det är enbart – absolut inte ”bara” – pappa Ewan som kompar på elgitarr.

Tja, ”kompar”… Han spelar och improviserar snabbt-snabbt, växlar mellan ackord och toner, nog inte ett grepp som inte han kan ta på en gitarrhals.

Som det svänger, både av gitarren och – inte minst – sången.

Att Ewan Svensson är en mirakulös gitarrist visste jag men dottern Hannah blev en upptäckt: en så otroligt lovande – ja, redan bra – jazzsångerska.

Lite i hemlighet har Hannah & Evan Svensson också gett ut ett duoalbum. Mer officiell utgivning senare i höst. 

Alltså jag knockas av att hon inte bara håller takten utan kan sjunga så rytmiskt att man faktiskt hör basen och trummorna i den jazztrio, som inte finns.

Balladen ”Pretend You’re Me” (gjord av Ewan) går mer åt pophållet och Hannah är ju lika bra som popsångerska. Hon sjunger kort sagt underbart.

Plötsligt kommer de in på ”Speak Low” (Kurt Weill) och himmel, hon kunde ju sjunga huvudrollen i en musikal också! När hon sen börjar jazzscatsjunga ihop med elgitarren, unisont och illersnabbt…

Hannah och Ewan Svensson ger publiken en guldklimp till eftermiddagsstund. Så fint att se dem också: far och dotter tittar på varann med ömsesidig stolthet.

(Ystads Allehanda 2012)

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)

Vykort från popens USA (2)

Två kvarter från Washington Square ligger Simon & Garfunkel-omsjungna Bleecker Street, det kommersiella Greenwich Village’s hjärta.

På Village Gate spelar Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. På Warwick Theatre visas Andy Warhol-filmen ”Lonesome Cowboys”. Men vi väljer – av ingen anledning alls utom möjligen intuitionen – att slinka in på Café au Go Go, sjunka ner på en knarrig träbänk och lyssna in Colwell-Winfield Blues Band och Steve Elliott.

Och plötsligt står han där: Jimi Hendrix!

Men här är han ingen glittrande idol och elektrisk clown som låter som en månraket eller ett flygande tefat med hjälp av wah wah-pedal, fuzzbox och andra elektriska aggregat.

Här är han en jord- och gatunära bluesmusiker, inte speciellt speciell men just därför ganska speciell ändå. En ordinär men bra, elektrisk men mjukt skön gitarrist, som hämtar låtar ur blueshistorien.

Helt oannonserad spelar Jimi Hendrix en timma för att sen försvinna lika plötsligt som han kom.

(Aftonbladet / Innerspalten 1969)

(Tillägg: ”Jag sov”, säger min nuvarande hustru. ”Vi hade kommit till New York samma dag, flygresan tog extra lång tid och jag var så trött att jag somnade. Ja, jag somnade och sov medan Jimi Hendrix spelade oannonserat där på klubben i Greenwich Village sommaren 1969!”)

I CD-spelaren: Manuel Galbán (1931-2011)

Manuel Galbán / Ry Coder
Mambo sinuendo
(Nonesuch)

Någon som minns låten ”Perfidia” med amerikanska elgitarrgruppen The Ventures på 60-talet? Man kan också tänka sig att The Spotnicks flugit till Havanna och gjort en inspelning med kubansk musik. Det är faktiskt en ganska exakt beskrivning av samarbetet mellan gitarristerna Ry Cooder från USA och Manuel Galbán från Kuba.

Liksom musikerna i Buena Vista Social Club har Manuel Galbán blivit en musikalisk legend för kubanerna. Han medverkar som gitarrist på album med bland andra Social Club-medlemmarna Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo, men ryktet som legend har Galbán fått för att han på 60-talet var gitarrist och arrangör i Los Zafiros – en kubansk grupp som kombinerade instrumental gitarrock och doo wop-sång från USA med afro-latinska rytmer från Kuba såväl som övriga Västindien och Latinamerika.

På albumet ”Mambo sinuendo” återupplivas det speciella – ja, unika – sound som Manuel Galbán skapade på 60-talet. Galbán och Cooder har satt ihop ett kubanskt gitarrband med två elgitarrer, två trumset, congas och bas. Musiken är elektrisk och rytmisk men lågmäld eller kanske snarare avspänd, för ibland kan musiken också bli både ruff och tuff.

Elgitarrerna spelar ljusklingande toner, som svävar, darrar och vibrerar i högtalarna. Rymdklang, som vi sa när jag själv kliade elgitarr. Under melodierna pulserar och bubblar de afro-latinska rytmerna, lågmält och lojt men mycket.

Ry Cooders gitarrspel hörs mer här än på inspelningarna med Buena Vista Social Club, men han ställer sig aldrig i vägen utan lyfter fram Manuel Galbán. Det är Galbáns elgitarr, hans speciella elektriska gitarrljud, som fokuseras. I några spår visar Galbán att han dessutom kan spela personligt på orgel och piano.

Melodierna är ”gammelkubanska”, den där sortens latinamerikansk dansmusik som svenskar svängde benen till på 40- och 50-talen: mambo, bolero, rumba… En del av de gamla kubanska melodierna bör väl de flesta känna igen, nämligen Perez Prados världs- och evighetssuccé ”Patricia” från –58. (Inspelningen förekom bland annat i Fellinis film ”La dolce vita”.)

Cooders och Galbáns elektriska kubanska gitarrband tolkar låten som, just, Spotnicks på Kuba.

(Göteborgs Posten 2003)