Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.
Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.
Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”
Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”
Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”
Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!
Ola Åstrand.
”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”
Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”
Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?
”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”
Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.
Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.
”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”
Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).
Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?
Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”
Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”
(Ystads Allehanda 2017)
Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.
Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.
Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.
Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.
Erikssons kultursidor 