Etikettarkiv: Skönhet

Dikt på CD: Nørlund sjunger Strunge

Nikolaj Nørlund: ”Navnløs” (Ex Libris)
Michael Strunge: ”Samlede Strunge Digte 1978-85” (Borgen)

navnloes-cover-digi-288x300För drygt tio år sen tonsatte den danske kompositören och popsångaren Lars H.U.G. dikter från den likaså danske poeten Søren Ulrich Thomsens samling ”City Slang”.

Han bröt sönder dikterna i små, små delar och satte ihop dem igen tillsammans med den mest moderna musik han kunde åstadkomma. Rytmerna bultade och slog bakom Lars H.U.G.:s sång. Det var musik och sång från den nutida danska staden.

Nu har en annan dansk tonsättare och sångare, Nikolaj Nørlund, tidigare bl a medlem i rockgruppen Trains and Boats and Planes, tonsatt dikter av en likaså annan dansk poet, Michael Strunge (1958-86). Resultatet är – i alla fall i mina öron – mycket oväntat.

Strunge brukar ju tituleras punkpoet. Borde inte musiken som ackompanjerar hans dikter slamra och väsnas lika mycket som den musik som kompar Thomsen-texterna? Är inte rock – punk eller grunge eller metall – den självklara musiken när man tonsätter Strunge?

strunge_verdenssoenDet tyckte inte Nikolaj Nørlund. Han valde att göra något helt annat. Utan att knappt ändra en diktrad har Nørlund klätt dikterna i en dansk musikdräkt: schlager, revykupletter, visor, danskpop.

Samtliga texter på CD-n ”Navnløs” kommer från diktsamlingen ”Verdenssøn” (utgiven 1985 under pesudonymen Simon Lack) med några av Strunges mest depressiva dikter. Här finns en dödssvart svärta – men också, faktiskt, en flämtande livslåga: drömmen om det ljusa och vackra.

Tonsättningarna betonar skönheten. Tillsammans med Nørlunds melodier blir Strunges texter en livsavgörande uppmaning att inte välja döden utan – ändå och trots allt – hålla fast vid och bejaka livet.

Musiken placerar också Strunge med bägge fötterna på den danska jorden (eller asfalten). Michael var ett upproriskt barn som levde brevid och mot – snarare än i det danska samhället. Men han var född av Moder Danmark. Liksom Dan Turèll och Poul Borum var han en av familjen Danmarks ”folkkära uppviglare”.

När Nikolaj Nørlund sjunger hörs det tydligt att Michael Strunges poesi är en del av det danska kultur- och litteraturarvet.

Samlede StrungeTänk om Nørlunds tonsättningar, åtminstone för sydsvenskar, kan fungera som första steget på en poetisk raket. ”Navnløs” innehåller dansk musik och sång när den är som bäst: mörk men ljus, skör men med evig kraft. Missa inte att kolla in CD:n nästa gång du reser över Sundet!

Lyssna – och strax kommer du också att känna behov av samlingsvolymen med Strunges samtliga dikter. Michael Strunge var – och är – en av Nordens viktigaste, mest läsvärda, ja, livsnödvändiga poeter.

(Kvällsposten 1996)

Annonser

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: First Aid Kit

First Aid Kit
The Lion´s Roar
(Wichita)

Bra? Ja, mycket bra! Bättre än tidigare? Nej, det är jag inte säker på.

Annorlunda men knappast bättre. Skillnaden mellan att spela in hemma i familjens hus i Svedmyra och göra albumet ”The Lion´s Roar” i USA med Mike Mogis, indieproducent och medlem i Bright Eyes-bandet.

Förut ”bara” spelade och sjöng de; nu har First Aid Kit, alltså Klara och Johanna Söderberg, blivit en del av ett sound. Det hemvävda är utbytt mot något mer mystiskt.

Inga stora arrangemang, inte många instrument, men ändå kan det ibland bli för mycket i det lilla. Systrarna Söderbergs röster hörs långt bortifrån, klädda i eko. Samtidigt som rösterna aldrig klingat så fint – ja, ljuvligt – ja, underbart – tillsammans.

Klara (främst) och Johanna Söderberg har gjort samtliga låtar; den sista, ”King Of The World”, tillsammans med Conor Oberst/Bright Eyes som också medverkar på sång.

Melodierna har en monoton skönhet som allt mer uppenbarar sig. Ska man nämna en influens så är det Bob Dylan som folksångare, vid tiden för LP:n ”Another Side Of…”, snarare än country (medan Joni Mitchell svävar förbi på en moln).

”Emmylou” med ljuvt magiskt glidande elektriska pedal steel-toner, tror jag, och ”New Year’s Eve” med sång till dulcimer, tror jag också (min prov-CD saknar produktionsuppgifter), kommer att bli ett par favoritspår.  (PS. En autoharp, skulle det vara.

(Ungefär så i Hifi & Musik 2012)

Italienska anteckningsblocket (2)

Den österlenska Himmelen: tusen blå nyanser.

Den toscanska Himlen: klarblå.

Himlen över Toscana. Foto: Bengt Eriksson.

Vackrast?

Vackrast? Skönheter kan inte jämföras, ska inte graderas.

Vackrast! gånger två.

Richard Buckner, sångpoet utan vers, vers, refräng och vers

Richard Buckner åkte tåg från Stockholm till Malmö. Som han säger: ”Det var längesen jag var ensam. Jag ville sitta på ett tåg, försjunken i en bok och mej själv.”

Buckners sångpoesi har beskrivits som en balansgång mellan intimitet och melodram, skönhet och tragedi. Man kan också säga att hans sånger behandlar ett och samma ämne: ensamheten som lockelse och förbannelse.

– Jag tycker om att vara ensam, säger Buckner när vi träffas före konserten på KB. Ibland kan jag ha en gitarrist med mej och förut hade jag en hustru som var trummis. Då reste vi tillsammans. Men oftast reser jag ensam. Jag tycker om att sitta ensam i bilen och köra.

Du turnerar hela tiden?

Så såg inte Richard Buckner ut när jag träffade honom, men så här ser han tydligen ut idag.

– Måste göra det för att få ihop pengar till hyran. En gång reste jag tre år i sträck, fram och tillbaks genom USA. I de största städerna kan det bli spelningar två kvällar i rad, annars är det en stad ena kvällen och en annan nästa.

– Att fråga honom, vilken galen idé, men jag minns att jag en gång frågade Steve Earle hur man får ihop livet som turnerande artist med relationer och äktenskap. Är det värt priset? Men sen tänkte jag att här sitter jag med Steve Earle och äter en bagle, så det är nog värt det.

Richard Buckners pappa var en resande försäljare. Familjen bytte bostadsort flera gånger per år. Som vuxen fortsätter Buckner att bo än här, än där: i San Francisco, på ett indianreservat och i Vancouver. Nu bor han i Austin.

Buckner brukar placeras i den diffusa genren ”No Depression”. Country + urban noir, föreslår jag. Nej, Buckner förstår inte vad jag menar. Din sångpoesi är ju country och amerikansk folksång samtidigt som den inte är country och amerikansk folksång. Då ler han. Den beskrivningen gillar han.

Någon skrev att du är countryns motsvarighet till Joy Division. Den beskrivningen är han ännu mer förtjust i. Joy Divison hör till favoriterna. Placera dej själv i country- och folksångargenren! Vilka sångpoeter känner du släktskap med?

– Jag finns ju här, säger Buckner och lägger handen på ett ställe på bordet. Och jag tycker om Howe Gelb (Giant Sand) men han finns ju här, fortsätter Buckner och lägger handen på ett annat ställe. Och var placerar man Terry Allen?

Buckners sånger har varken början eller slut. De bara fortsätter och går på. I CD-häftena brukar sångtexterna skrivas ut som noveller så att man inte riktigt vet var en sång slutar och en annan börjar.

En Bucknersång består aldrig – snarare än sällan – av vers, vers, refräng och vers. Mer oregelbundna sånger finns inte. Och ändå kan de bli riktigt melodiska. Fast när jag säger det så tittar Buckner konstigt på mej.

Kan man säga att du är en litterär countrysångpopet.

– Texterna och orden är viktiga. Jag skriver hela tiden, också annat som inte blir sånger. Sångerna skriver jag i delar – en del här, som passar ihop med en annan del där, som i sin tur passar ihop med en annan.

– Jag kan sitta ensam hemma vid pianot en dag och spela i åtta timmar. Plötsligt spelar jag en melodistump som jag gillar, då sparar jag den.

Senare på kvällen står Richard Buckner på KB:s scen med en elförstärkt akustisk gitarr och en elplanka. Med är också Gary Newcomber, vars smekande vackra steel guitar-toner poängterar både det melodiska och ensamheten.

Live är Buckner mer kraftfull och spelar högljuddare på gitarrerna. Desperationen blir mer desperat. Sångernas svärta är svartare och de vita fläckarna färre och mindre. Den mycket entusiastiska publiken tar Buckner med häpnad, får honom att sätta sej på scenkanten och sjunga a cappella.

I publiken finns, förstås, Christian Kjellvander.

(Hifi & Musik 2003)

Lyssningstips:
”Devotion + Doubt” (1997, MCA) Livet efter första skilsmässan. Medlemmar från Giant Sand och Calexico i kompet.
”Since” (1998, MCA) Livet går vidare; tuffare musik och i alla fall något ljusare sånger.
”Impasse” (2002, Fargo) Buckner spelar själv alla instrument utom trummor, som hans före detta hustru spelar.
”Richard Buckner” (2000-03, Fargo) Till endast egen gitarr sjunger Buckner sånger som också finns på tidigare album. Här blir de ännu mer nakna och spröda.

Tillägg 2011:  Sprillans nya albumet ”Our Blood” (Decor), det första på fem år.