Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Edda Magnason

Edda Magnason
Goods
(Adrian/Border)

Edda Magnasons nya, andra album kräver ännu mer av lyssnaren. Hon vill så mycket, presentera hela sig.

Och hon är en innehållsrik musikskapare och människa.

Som lyssnare måste man ge musiken den tid som den behöver. För varje lyssning, och det är många gånger som jag lyssnat under en dryg månad, har det nya albumet fortsatt att växa.

Mer orkestrerade, experimentella stycken blandas med hennes egenartade sångpoesi, ordlös sång och instrumentalmusik.

När hon i förstaspåret ”Camera” leker med elektronik, klanger och ljud, samtidigt som hon varierar en och samma korta strof – ”Have you seen the world in that one million camera?” – så får hon mig att tänka både på Yoko Ono och Laurie Anderson.

Jag älskar Eddas kombination av poplåtar, lekfullhet och experimentlusta. Små vackra melodier, som avbryts och tar en annan väg men utan att det melodiska försvinner.

Allra mest tycker jag fortfarande om de stilla, lugna sångerna – som ”Beatle” och ”Jormine” – där röst och piano samsjungspelar så det nästan låter improviserat.

Barnsligt spralliga ”Falling Asleep to a Kitchen Conversation” med mummelsång, piano, klockspel och basklarinett är också en favorit.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2011)