Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

Country med Titiyo

Up The Mountain, Fredrik Öster och Titiyo
Före detta församlingshemmet, Östra Hoby

Den här gången fick jag åka två byar längre bort: genom Hammenhög och Borrby till Östra Hoby. Området, som härmed döps till Woodstock på Österlen, sträcker ut sig. Allt fler konstnärer, musiker och andra ”kulturmänniskor” – i Östra Hoby finns också ett halft bokförlag – slår sig ner just här.

I vimlet inför konserten stöter jag på Henrik Herrström, medlem i det eviga rockbandet Problem och bosatt i Östra Hoby. Han berättar att Problem precis varit i Lotta Wengléns studio och gjort en singel med två nya egna låtar på svenska.

Hela Up The Mountain – Lasse Johansson, gitarr/sång, Dubbel Johan Bandling Melin, pedal steel, Lotta Wenglén, gitarr/sång, Bengt Lagerberg, trumma, Magnus Sveningsson, elbas, Maria Davidsson, gitarr/sång och Johan Olsén, banjo/munspel/sång. Foto: Birgitta Olsson.

Både Herrström och Fredrik Öster, tidigare sångare i bandet Alimony och delägare till bokförlaget Reverb, är med i byalaget som arrangerar konserten i församlingshemmet. Öster ska göra comeback på scen som en av kvällens gästartister.

Vem den andra – hemliga – gästen ska bli är nog en officiell hemlighet bland publiken. De flesta verkar veta vem det – hon – är.

Inga spotlights – enbart en rad med kulörta lyktor över scenen. Ett par ljusstakar längst fram på scengolvet lyser upp något mer. Intim stämning alltså, vilket passar bra för gruppen Up The Mountain från väl mestadels Malmö.

Tre akustiska gitarrer, banjo, pedal steel, elbas och virveltrumma, ibland munspel. Och sång förstås, främst av Lotta Wenglén och Sweet Mary Davidsson.

De sju musikerna sitter på stolar i en halvring. Det ser ut som en hootenanny från 50- och 60-talen. Och så låter det också – med den skillnaden att amerikanska folksånger bytts mot mer country.

Inget coverband, det är fel ord, utan ett gäng musiker som sjunger och spelar andras låtar som de själva vill lira dem.

Lotta Wenglén. Foto: Birgitta Olsson.

Efter den inledande traditionella låten, som bandet tagit sitt namn efter, följer en blandning av fler traditionella låtar, ofta countrygospel som ”The Christian Life”, och Nashville-country. Tammy Wynette, Dolly Parton och även Dylan verkar höra till favoriter.

Up The Mountain gör bl a en fin version av Dollys (?) ”Last Thing On My Mind” (men jag ska be att få påpeka att det faktiskt är Tom Paxton som gjort låten).

Solosången vandrar mellan gruppens medlemmar. Lotta Wenglén sjunger allt bättre med lagom nasal countryröst och Sweet Mary sjunger ännu bättre. Hon driver rösten ännu längre upp i det countrynasala. Det blir – nästan – parodiskt men aldrig riktigt. Det är mycket fint och framför allt så häftigt!

Bra stämsång också och musikerna spelar precis så mycket de kan och förmår. Enda soloinslagen står Johan Olsén och Dubbel Johan Bandling Melin för på munspel och pedal steel.

Som en stämningsfull spontankonsert i vardagsrummet.

Countrysångaren Fredrik Öster och Johan Olsén (med banjo). Foto: Birgitta Olsson.

”Pinkapaus.” Sen dags för gästerna. Fredrik Öster har en märklig röst: så ljus! Hans sentimentala tolkning av ”Lake Charles” (en Lucinda Williams-låt) placerar Östra Hoby i östra Texas.

Också Titiyo sätter sig på en stol men reser sig igen. Det förstår jag. Hon har för mycket musik i sig. Titiyo har blivit en vuxen sångartist där hennes liv kan anas i varje ton. Att höra henne sjunga Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” till akustisk countryrock är som att höra Joan Baez.

Nej, ingen jämförelse utan jag tänker på kvalitén. Så fantastiskt sjunger hon. När Titiyo efter bara två sånger sätter sig och spelar maraccas så är det lite slöseri.

Folk- och countrysångerskan Titiyo med Sweet Mary Davidsson på stämsång. Foto: Birgitta Olsson.

Up The Mountain slutar med ett gospelpotpurri – bl a ”Go Tell It On The Mountain”– som lyfter taket så man undrar om djävulen verkligen har de bästa låtarna.

Slutar, förresten. Ett extranummer applåderas fram och då kommer bandet igång igen med flera låtar.

Allra sist: en intensiv akustisk version av fåackordsmästaren Lou Reeds ”White Light / White Heat”.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2011)

Ystads konstmuseum (8): Foto

Härom lördagen var jag på Ystads konstmuseum. Ett tag sen sist och naturligtvis borde jag ta mej dit oftare men inte minst här i Skåne finns det ju så många gallerier och museer att besöka för en konstintresserad.

Nu hade i alla fall den pågående fotoutställningen med motiv från Österlen lockat mej till konstmuseet. Precis lika bra som jag trodde!

 Foto: Carl Fredrik Ohlsson

 Även om Carl Fredrik Ohlsson, fotograf i Borrby, blivit mer känd för sina Österlenbilder så var det Emma Nordahls foton, kopierade från nyligen upphittade glasplåtar, som fascinerade mest. Hennes bilder på bröllopspar, skolklasser och familjer från Österlen på 1920- och 30-talen är – de måste beskrivas med detta utslitna ord – magiska. Eller kanske magnetiska? Trots de ”enkla” motiven lockar de till tittning. Länge.

Efter att ha varit uppe på tredje våningen och sett Ohlssons och Nordahls foton gick jag ner till bottenplanet igen för att ta en sväng genom fotogalleriet. Personalen hade nämligen vänligheten att informera mej om att det i den permanenta fotoutställningen i galleriet fanns fler foton av Emma Nordahl.

Foto: Emma Nordahl

Det blev en chock. Först en smärre förvåning, som sen övergick i chock, irritation och ilska. Nordahls foton hittade jag mycket riktigt på väggen längst in, men i den större, yttre delen av galleriet fanns inga foton, där fanns ingenting: endast ett bord med böcker. Först trodde jag att det var en temporär lösning (ska målas om). Men jag fick veta att det är permanent. Fotogalleriet är nedlagt.

Det måste ha hörts ända till stationen när jag utbrast: Skandal!

Hur många kommersiella svenska fotogallerier finns det? Hur många kommunala fotogallerier? Hur många svenska konstmuseer har ett fotogalleri? Hur många av dessa museer finns i städer av samma – lilla – format som Ystad? Allt färre fingrar krävs, när man räknar ner. Fotogalleriet i Ystads konstmuseum är – var! – unikt.

Just fotoutställningarna har lockat mej till museet. I minnet finns för alltid holländaren Bert Teunissens foton av olika människor med sina julgranar och Bengt H. Malmqvists skivomslag på 50-talet. Två utmärkta utställningar med fotografer som ur det lilla och banala porträtterat både människornas och tidens själ.

Vilken anledning kan Thomas Millroth, museichefen, ha haft att lägga ner fotogalleriet? Inte ekonomin. När jag ber att få se fotogalleriets budget från, säg, år 2000 och framåt så är siffrorna otroliga. Hur är det möjligt att göra utställningar med så lite pengar? Som mest har utställningarna med externa fotografer under ett år kostat 12 000 kronor!

Bengt H. Malmqvist tog foton till många skivomslag. Här till en EP med Owe Thörnqvist.

Menar Millroth – tvärtemot mej – att utställningskvalitén varit dålig eller ojämn?

Han har ju inte själv ansvarat för fotogalleriet utan överlåtit det till museets fotograf, Hans Permbo. Men nedläggning är väl i så fall inte den rätta åtgärden utan då får chefen se till att höja kvalitén.

Thomas Millroth är tjänstledig. Per mobiltelefon får jag tag på honom i en bil någonstans. Först säger han att museet fått en stor donation av ”artists´ books” (böcker gjorda av konstnärer, oftast i ett exemplar). Den enda säkra platsen för dem är fotogalleriet, där de kan övervakas av personalen.

Jag försvarar gärna Millroths försök att placera Ystad på den nationella och även internationella konstscenen genom att modernisera museet och ge det en konstnärlig spets. Men ska en konstform slå ut en annan? Är konstnärliga böcker viktigare än fotografi? Att placera böckerna i fotogalleriet borde inte ens vara en tänkbar tanke. Ingen får mej att tro annat än att man med en gnutta fantasi kan komma på en bättre lösning.

Millroth säger att fotoutställningarna ju inte upphör men ska varvas med andra utställningar. Fotografier ska även finnas bland övrig konst i museets permanenta avdelning. Slutsats: det blir färre och sporadiska utställningar, när fotogalleriet inte finns.

Också en personalfråga, menar Millroth. Personen som haft hand om fotogalleriet behövs till andra uppgifter. Men de foton som finns i museets ägo ska väl inte kastas på sopen? Samlingen måste ändå skötas om. Hur stor del av arbetstiden har Hans Permbo använt för att ordna fotoutställningarna? Knappast ens kvartstid.

(Dåliga) förklaringar – och inget försvar. Något försvar finns inte, vare sej för Millroths tilltag eller för kulturnämnden i Ystad som tillåtit det. Att museet och dess chef gör sej ett namn på konstscenen är  bra men Ystads konstmuseum ska väl också vara ett museum för just Ystad med omnejd. Konstnärlig spets bör ett museum ha men utan bas ramlar pyramiden. Det ska väl också komma folk till museet?

Foto: Emma Nordahl

Tänk Emma Nordahl i fotogalleriet. Ystads konstmuseum har i två omgångar fått cirka 500 av hennes glasplåtar. Om man hängde upp de nytillkomna, som repats och liksom blivit dokumentära av tiden, tillsammans med de tidigare, som kopierats och retuscherats finare och bättre, och dessutom annonserade efter foton som hon själv kopierat – vilken utställning! Och, det kan jag slå vad om, vilken publikdragare!

En annan utställning i fotogalleriet kunde innehålla dagliga foton från sida 3 i Ystads / Trelleborgs Allehanda. Mycket ovanligt att en dagstidning upplåter ett sådant, mer konstnärligt utrymme åt sina pressfotografer.

Om inte Thomas Millroth begriper hur unikt Ystads kommunala fotogalleri är och inte fattar att det måste finnas kvar, så återstår bara en åtgärd: att kulturnämnden tar det ifrån honom. Låt fotogalleriet bli sitt eget museum med egen chef och egen budget. Det skulle också kunna innebära att galleriet kunde jaga – och få – sponsorer till utställningarna. Större budget och ännu bättre fotoutställningar…         

Bengt Eriksson är (populär)kulturjournalist och bor i Vollsjö. Han fascineras av hur olika fotografer kan plåta samma motiv med samma sorts kamera och objektiv, från samma vinkel, med samma bländare och slutartid – men med helt olika resultat. Själv låter han sej endast fotograferas av hustrun (den enda han skänkt sin själ).

(Krönika i Ystads/Trelleborgs Allehanda 2005)